Robert Löfgren

Jag trevar idag in på ett stort ämne, kanske det mest diskuterade ämnet någonsin, nämligen kärlek.
Men jag tänker bara ge mig in på en aspekt idag, den mänskliga hjärnan och hur vi upplever kärlek.
(Rätt kaxigt att ens försöka när jag inte ens är påläst, eh?)

Det som satte fart på dessa reflektioner är den dröm jag hade natten till idag.
Jag drömde om en före detta klasskamrat från gymnasiet.

Hon och jag blev kära, och hon var fullständigt underbar. Hon var allt jag någonsin önskat i en flickvän.
Drömmen var lång, och jag älskade varje sekund av den. Och när jag vaknade, kan ni säkert förstå min frustration.

Hon jag älskade så högt, existerar inte. Ja visst, hon finns, men den personen jag var kär i bar enbart hennes kropp.

Men det sjuka, som nu för mig till de reflektioner jag syftade på tidigare, är att jag faktist nu har den där känslan i magen som jag inte kännt sen gud vet hur länge sedan. Jag är kär. Jag är kär i en person som knappt vet vem jag är, och i all ärlighet vet inte jag vem hon är heller för den delen.

Och således kommer den stora frågan, vad är kärlek? Om jag kan bli kär i en person enbart genom att intensivt tänka på personen, är det då verkligen något som måste ske mellan 2 personer? Bara för att hon har ett estetiskt tilltalande utseende borde inte göra att jag blir kär i henne. Jag menar, heh, då hade jag varit kär i var och varannan kvinna.

Mer kommer om detta när jag återgått till ett normalt sinnes-tillstånd och förträngt denna drömmen.

Robert Löfgren, "puts the laughter in manslaughter"