Fürerns elit.
Så heter filmen jag just såg.
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Kommentarer
Trackback
