Skriva av sig en stund.
Jag har på senare känt en press på mig, och det är jag själv som är upphov till den.
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Kommentarer
Trackback
