Robert Löfgren

Jag flyger ut igenom fönstret och ställer mig imellan de 2 personerna, den ena är rädd och panikslagen, inträngd i hörnet, den andra ser minst lika rädd ut, men han håller en kniv och är desperat och därmed farlig.

Jag roterar på foten, hoppar, och i en s.k tornadospark sparkar jag kniven ur handen på mannen, roterar ett varv till och i sann chuck-norris anda roundhouse-sparkar jag han i huvudet, han gör en piruett och landar medvetslös på gatan.

Sådär kan mina tankar se ut när jag ska sova, när jag sitter på spårvagnshållplatsen, när jag dagdrömmer och så vidare. Ni som sett Kopps och vet vem Benny är, ni kanske rycker till lite när jag säger att jag är en sympatisör.

Killen har sett för mycket film, helt klart, men är verkligen fallet så med mig?
Jag har haft såna här tankar så länge jag kan minnas. Film kan inte ha påverkat mig särdeles starkt när jag var 10 år gammal? I lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag dagdrömmde att jag stog i en folksamling, massor av elever på skolan, och framför mig stog en av killarna som djävlades med mig. Regnet öste ner, och slagsmålet bröt ut.

Och gör inte misstaget och tro att det var några realistiska tankar som rullade igenom mitt huvud, nej då, jag blev inte skadad i mina dagdrömmar, jag tog slag mot ansiktet, log tillbaka, och slog killen i skallen så han flög flera meter. Oh yes, jag var en gud i mina dagdrömmar.

Ibland tänker jag så även idag, fan va skönt det hade varit att vara odödlig, att kunna göra vad man vill, att skrämma livet ur allt och alla... Men så slår det mig, varför det? Respekt igenom räddsla är inte vad jag vill ha. Jag vill att alla ska älska mig, och se på mig som en hjälte.

Mina hjälte-tankar är ibland mörka, ibland ljusa.
And here I ask you; Tänker ni såna här tankar stundtals? Jag har en sån här tanke var och varannan timma i princip. Sorgligt kanske, men sant.

En dag ska jag bli någons hjälte.

Robert Löfgren, som en mild drog som lättar dina bördor