Det är dags att klargöra lite fakta.
"Just nu så lider tusentals barn av aids, skicka detta brevet till alla du känner, för varje gång det skickas så skänks 50 öre till just aidsforskningen."
Det finns igentligen bara ett sätt att svara sina vänner på ett sånt här brev: Håll käften och sluta störa mig med ditt skitsnack.
Mina damer och herrar, detta kanske kommer som en shock för er, men hur många tusen, kanske till och med miljoner, kedjebrev ni skickar, så kommer dessa jävla omtalade ungar inte få en spänn! Ta i åtanke att tekniken inte riktigt är så långt fram just nu så att vår isp (internet service provider) har pejl på hur många kedjebrev du skickar, inte heller har alla mail-leverantörer någon större lust att informera den påstådda organistationen att nu har 40 kedjebrev skickats.
Känns väl sådär moraliskt att en organisation som nu då tydligen sitter på massa pengar och är villiga att ge det till aids-forskning snällt väntar tills folk börjar skicka brev.
Detta är en makaber, sjuk och fullständigt vidrig plan för att någon sjuk djävel ska få sina kedjebrev skickade lite extra fort. Så snälla, snälla, sluta skicka denna bluff vidare till era vänner. Barnen där nere kommer fortfarande dö, kommer inte få en krona, och du framstår som en obildad idiot när du faktist tror på skiten.
Lägg ner.
Robert Löfgren, kedjebrev har en speciell plats i helvetet, i samma korridor som hitler och realplayer.
Det finns igentligen bara ett sätt att svara sina vänner på ett sånt här brev: Håll käften och sluta störa mig med ditt skitsnack.
Mina damer och herrar, detta kanske kommer som en shock för er, men hur många tusen, kanske till och med miljoner, kedjebrev ni skickar, så kommer dessa jävla omtalade ungar inte få en spänn! Ta i åtanke att tekniken inte riktigt är så långt fram just nu så att vår isp (internet service provider) har pejl på hur många kedjebrev du skickar, inte heller har alla mail-leverantörer någon större lust att informera den påstådda organistationen att nu har 40 kedjebrev skickats.
Känns väl sådär moraliskt att en organisation som nu då tydligen sitter på massa pengar och är villiga att ge det till aids-forskning snällt väntar tills folk börjar skicka brev.
Detta är en makaber, sjuk och fullständigt vidrig plan för att någon sjuk djävel ska få sina kedjebrev skickade lite extra fort. Så snälla, snälla, sluta skicka denna bluff vidare till era vänner. Barnen där nere kommer fortfarande dö, kommer inte få en krona, och du framstår som en obildad idiot när du faktist tror på skiten.
Lägg ner.
Robert Löfgren, kedjebrev har en speciell plats i helvetet, i samma korridor som hitler och realplayer.
Strävan efter utveckling
När jag lyssnar på låten "Theme of Ryu, meditation" från filmen "Street fighter II the animated movie" blir jag påminnd om varför jag älskar det jag gör. (ladda ner) (Länk fixad).
Lugna toner, "drömmande" toner, svårt att förklara, och stundtals fågelkvitter, och det dova ljudet av två personer som kämpar emot varandra, i lugnt sparringstempo, ingen match på liv och död. Inte alls.
Det är mer en strid, där de prövar varandra, och sig själva. Där de söker inte sin motståndares fel, men sina egna.
Ständigt söker utveckling, förbättring och förståelse.
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på dig, som inte mer får uppleva det här.. jag klarar inte tanken, den är omöjlig.
Jag vill sparra med dig ändå, varför ska vi bry oss om vad en läkare säger efter en undersökning? Han ser inte det som vi känner. Han kan omöjligen veta kännslan. Du vet vilken jag menar, elden!
Vem är han att ha rätten att beröva dig det som gör dig till den du är!?! Jag köper det inte!
Om du en dag vill gå emot vad läkaren sa, så väntar jag. Med elden kvar i bröstet.
Vet det, att för alltid är vi vad vi är, vi är fighters, och det kan inte någon läkare ändra på.
Robert Löfgren, ett fighterhjärta viker sig inte så lätt...
Lugna toner, "drömmande" toner, svårt att förklara, och stundtals fågelkvitter, och det dova ljudet av två personer som kämpar emot varandra, i lugnt sparringstempo, ingen match på liv och död. Inte alls.
Det är mer en strid, där de prövar varandra, och sig själva. Där de söker inte sin motståndares fel, men sina egna.
Ständigt söker utveckling, förbättring och förståelse.
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på dig, som inte mer får uppleva det här.. jag klarar inte tanken, den är omöjlig.
Jag vill sparra med dig ändå, varför ska vi bry oss om vad en läkare säger efter en undersökning? Han ser inte det som vi känner. Han kan omöjligen veta kännslan. Du vet vilken jag menar, elden!
Vem är han att ha rätten att beröva dig det som gör dig till den du är!?! Jag köper det inte!
Om du en dag vill gå emot vad läkaren sa, så väntar jag. Med elden kvar i bröstet.
Vet det, att för alltid är vi vad vi är, vi är fighters, och det kan inte någon läkare ändra på.
Robert Löfgren, ett fighterhjärta viker sig inte så lätt...
En ironins pungspark
Jag trevar idag in på ett stort ämne, kanske det mest diskuterade ämnet någonsin, nämligen kärlek.
Men jag tänker bara ge mig in på en aspekt idag, den mänskliga hjärnan och hur vi upplever kärlek.
(Rätt kaxigt att ens försöka när jag inte ens är påläst, eh?)
Det som satte fart på dessa reflektioner är den dröm jag hade natten till idag.
Jag drömde om en före detta klasskamrat från gymnasiet.
Hon och jag blev kära, och hon var fullständigt underbar. Hon var allt jag någonsin önskat i en flickvän.
Drömmen var lång, och jag älskade varje sekund av den. Och när jag vaknade, kan ni säkert förstå min frustration.
Hon jag älskade så högt, existerar inte. Ja visst, hon finns, men den personen jag var kär i bar enbart hennes kropp.
Men det sjuka, som nu för mig till de reflektioner jag syftade på tidigare, är att jag faktist nu har den där känslan i magen som jag inte kännt sen gud vet hur länge sedan. Jag är kär. Jag är kär i en person som knappt vet vem jag är, och i all ärlighet vet inte jag vem hon är heller för den delen.
Och således kommer den stora frågan, vad är kärlek? Om jag kan bli kär i en person enbart genom att intensivt tänka på personen, är det då verkligen något som måste ske mellan 2 personer? Bara för att hon har ett estetiskt tilltalande utseende borde inte göra att jag blir kär i henne. Jag menar, heh, då hade jag varit kär i var och varannan kvinna.
Mer kommer om detta när jag återgått till ett normalt sinnes-tillstånd och förträngt denna drömmen.
Robert Löfgren, "puts the laughter in manslaughter"
Men jag tänker bara ge mig in på en aspekt idag, den mänskliga hjärnan och hur vi upplever kärlek.
(Rätt kaxigt att ens försöka när jag inte ens är påläst, eh?)
Det som satte fart på dessa reflektioner är den dröm jag hade natten till idag.
Jag drömde om en före detta klasskamrat från gymnasiet.
Hon och jag blev kära, och hon var fullständigt underbar. Hon var allt jag någonsin önskat i en flickvän.
Drömmen var lång, och jag älskade varje sekund av den. Och när jag vaknade, kan ni säkert förstå min frustration.
Hon jag älskade så högt, existerar inte. Ja visst, hon finns, men den personen jag var kär i bar enbart hennes kropp.
Men det sjuka, som nu för mig till de reflektioner jag syftade på tidigare, är att jag faktist nu har den där känslan i magen som jag inte kännt sen gud vet hur länge sedan. Jag är kär. Jag är kär i en person som knappt vet vem jag är, och i all ärlighet vet inte jag vem hon är heller för den delen.
Och således kommer den stora frågan, vad är kärlek? Om jag kan bli kär i en person enbart genom att intensivt tänka på personen, är det då verkligen något som måste ske mellan 2 personer? Bara för att hon har ett estetiskt tilltalande utseende borde inte göra att jag blir kär i henne. Jag menar, heh, då hade jag varit kär i var och varannan kvinna.
Mer kommer om detta när jag återgått till ett normalt sinnes-tillstånd och förträngt denna drömmen.
Robert Löfgren, "puts the laughter in manslaughter"
