Början på något nytt.
Jag beger mig in i bloggvärlden för kanske fjärde gången i och med starten av denna s.k blogg.
Jag har försökt med det mesta, generella vardagsbloggar, träningsbloggar och det har inte gått helt enligt planerna när dessa en gång skapades.
Så här är nu min fjärde, och förmodligen inte sista, blogg.
Och för att faktist dra lite intresse till mig, så kommer detta första inlägg att handla om språk.
Och ha gärna med er detta medans ni läser, att jag inte är någon författare, skrivare eller alls helt hundra på hur jag ska få ut mitt budskap på ett effektivt sätt.
Ok, språk vaddå?
Ja alltså, jag skulle vilja så att säga debattera (i min ensamhet?) lite angående hur det "moderna" sverige slaktar vårt språk. I ena ringhörnan har vi de vältaliga, konservativa, som menar på att språket aldrig bör förändras. I den andra ringhörnan har vi rinkebysvenskans representater, som tycker att språk alltid är under utveckling.
Innan jag ger mig in på min personliga åsikt, och mina egna reflektioner, så måste vi se till en del fakta.
Vad är rätt och fel inom språk?
Inom skriftspråk säger det näst intill säg självt att den som vet hur man delar in sin text i paragrafer, använder stor bokstav i början av ny mening och vid namn, och faktist använder ett komma-tecken då och då, kommer ha mycket enklare för att göra sig förstådd än den som skriver likt följande:
--
hej chefen jag sitter på tåget till kunden nu har laptopen med och jag glömde nästan strömsladden men det var i sista sekunden jag fick med den och kunden hade kanske inte blivit så glad om jag glömt den haha
--
Det är skrämmande hur mycket människor som, trots fullgod utbildning (eller kanske jag ska säga utbildningsmöjligheter) inte kan skriva på ett sätt som gör att andra förstår dem.
Jag tror ni alla kan nicka lite instämmande om påståendet att ett (snyggt) sätt att skriva på gör det enklare för läsaren.
Men vad mer då? Vilka andra "sanningar" finns det inom vårt språk?
Exemplet ovan tog bara upp problemet med de som har grammatiska svårigheter.
Det finns andra problem, så som vi ibitna "helsvenskar" tolkar som problem.
Hade jag varit svenskalärare (gud förbjude) och fått in en uppsats fylld med chattspråk så hade min språknerv börjat kittla i ryggen.
Internet och mobilspråket håller på att ta över människans, eller rättare sagt, ungdomens skriftspråk.
"o" eller "oxå" istället för "också" är bara ett av hundratals exempel, och de växer för varje dag.
Jag har drygt 90 kontakter på min msn, och jag kan med ärlighet säga att där är kanske 5-10 aktiva som faktist använder sig av stor bokstav i början av en mening.
Kalla mig petig, kalla mig pedantisk, men ja.. Jag tycker det ser mer vårdat ut, personen jag pratar med framstår som en mycket klokare person, och kanske jag vågar påstå att fallet faktist är så också.
Vart är denna texten på väg?
Jag nämnde i början att jag inte är särdeles bra på att få fram mitt budskap på ett effektivt sätt.
Men för att försöka sammanfatta på ett snyggt sätt, så ligger det till så här;
Många hävdar att invandrarkulturen formar och påverkar vårt språk på ett negativt sätt.
Och, hör och häpna, jag håller med. Jag tycker inte alls att det är någon snygg "twist" på det svenska språket.
Jag föredrar datornördarna som gått så långt att dom säger "lol" i en vanlig konversation (Förlåt, skedde en gång, aldrig mer.).
Många andra hävdar att det är ok att språket omformas, för det har det gjort i alla tider.
Tänk bara på tiden då hollywood kom in i våra liv (jag var inte född, men ni +50 har pejl på vad jag menar). Då var det allt på modet att prata engelska.
Hur som helst, båda parter har enligt mig rätt, vi behöver bara hitta en balans.
Jag vill inte kalla mina kompisar för "mannen" eller säga "ey, län!" istället för "Hej kompis.".
Men det vackra med språk, mina damer och herrar, det är att jag faktist inte behöver göra det heller.
Prata som ni vill, det är inte tvång på att prata som alla andra, precis som det inte är tvång på att bära samma kläder som alla andra.
Och där sätter jag stopp för min första blogg i en lång rad av kommande bloggar.
Robert Löfgren, ert ljus i mörkret
Jag har försökt med det mesta, generella vardagsbloggar, träningsbloggar och det har inte gått helt enligt planerna när dessa en gång skapades.
Så här är nu min fjärde, och förmodligen inte sista, blogg.
Och för att faktist dra lite intresse till mig, så kommer detta första inlägg att handla om språk.
Och ha gärna med er detta medans ni läser, att jag inte är någon författare, skrivare eller alls helt hundra på hur jag ska få ut mitt budskap på ett effektivt sätt.
Ok, språk vaddå?
Ja alltså, jag skulle vilja så att säga debattera (i min ensamhet?) lite angående hur det "moderna" sverige slaktar vårt språk. I ena ringhörnan har vi de vältaliga, konservativa, som menar på att språket aldrig bör förändras. I den andra ringhörnan har vi rinkebysvenskans representater, som tycker att språk alltid är under utveckling.
Innan jag ger mig in på min personliga åsikt, och mina egna reflektioner, så måste vi se till en del fakta.
Vad är rätt och fel inom språk?
Inom skriftspråk säger det näst intill säg självt att den som vet hur man delar in sin text i paragrafer, använder stor bokstav i början av ny mening och vid namn, och faktist använder ett komma-tecken då och då, kommer ha mycket enklare för att göra sig förstådd än den som skriver likt följande:
--
hej chefen jag sitter på tåget till kunden nu har laptopen med och jag glömde nästan strömsladden men det var i sista sekunden jag fick med den och kunden hade kanske inte blivit så glad om jag glömt den haha
--
Det är skrämmande hur mycket människor som, trots fullgod utbildning (eller kanske jag ska säga utbildningsmöjligheter) inte kan skriva på ett sätt som gör att andra förstår dem.
Jag tror ni alla kan nicka lite instämmande om påståendet att ett (snyggt) sätt att skriva på gör det enklare för läsaren.
Men vad mer då? Vilka andra "sanningar" finns det inom vårt språk?
Exemplet ovan tog bara upp problemet med de som har grammatiska svårigheter.
Det finns andra problem, så som vi ibitna "helsvenskar" tolkar som problem.
Hade jag varit svenskalärare (gud förbjude) och fått in en uppsats fylld med chattspråk så hade min språknerv börjat kittla i ryggen.
Internet och mobilspråket håller på att ta över människans, eller rättare sagt, ungdomens skriftspråk.
"o" eller "oxå" istället för "också" är bara ett av hundratals exempel, och de växer för varje dag.
Jag har drygt 90 kontakter på min msn, och jag kan med ärlighet säga att där är kanske 5-10 aktiva som faktist använder sig av stor bokstav i början av en mening.
Kalla mig petig, kalla mig pedantisk, men ja.. Jag tycker det ser mer vårdat ut, personen jag pratar med framstår som en mycket klokare person, och kanske jag vågar påstå att fallet faktist är så också.
Vart är denna texten på väg?
Jag nämnde i början att jag inte är särdeles bra på att få fram mitt budskap på ett effektivt sätt.
Men för att försöka sammanfatta på ett snyggt sätt, så ligger det till så här;
Många hävdar att invandrarkulturen formar och påverkar vårt språk på ett negativt sätt.
Och, hör och häpna, jag håller med. Jag tycker inte alls att det är någon snygg "twist" på det svenska språket.
Jag föredrar datornördarna som gått så långt att dom säger "lol" i en vanlig konversation (Förlåt, skedde en gång, aldrig mer.).
Många andra hävdar att det är ok att språket omformas, för det har det gjort i alla tider.
Tänk bara på tiden då hollywood kom in i våra liv (jag var inte född, men ni +50 har pejl på vad jag menar). Då var det allt på modet att prata engelska.
Hur som helst, båda parter har enligt mig rätt, vi behöver bara hitta en balans.
Jag vill inte kalla mina kompisar för "mannen" eller säga "ey, län!" istället för "Hej kompis.".
Men det vackra med språk, mina damer och herrar, det är att jag faktist inte behöver göra det heller.
Prata som ni vill, det är inte tvång på att prata som alla andra, precis som det inte är tvång på att bära samma kläder som alla andra.
Och där sätter jag stopp för min första blogg i en lång rad av kommande bloggar.
Robert Löfgren, ert ljus i mörkret
Kommentarer
Trackback
