En ung pojkes drömmar
Ända sedan jag och Jon var små, så ville jag bli Ninja.
Jag njöt av tanken på att smyga runt i mörkret, sätta skräck i mina offer, och att få kallblodigt mörda dom, på de allra vackraste sätt. Jag var akrobatisk, jag var osynlig, jag var ostopbar, och så smög jag runt i mitt vardagsrum som 12 år gammal. Intresset fortsatte långt in i tonåren, men ersattes vid en punkt jag inte kommer ihåg, av mitt brinnande intresse för samurajer.
--
Jag hade även en period då vikingar var det häftigaste som fanns, men i och med att mina värderingar kom på rätt plats, så försvann mitt vikingaintresse ganska fort.
--
Plötsligt så var heder det vackraste som existerade, att aldrig slå den som låg ner, aldrig skada de oskyldiga, att ge nåd till den som stod under mig i styrka och teknik. Dessa värderingarna fanns väl i viss mån även när jag ville vara ninja. Men de var aldrig så viktiga som när mitt intresse för samurajen blommade upp. I gymnasiet så läste jag dikter från 1300 talets samurajer, och i all ärlighet så imponerade de sällan på mig, men det där med körsbärsträdets blommning, det var fräckt, hur dom jämförde de fallande röda löven med blodet på ett slagfält, jag var i hybris ett bra tag där.
Mitt intresse för feodala japan lär aldrig försvinna, och min fascinering av dess krigskonst kommer heller aldrig svalna. Det är märkligt, jag skäms för min pubertala syn på krig och våld, och jag vet så väl att det skapar så mycket sorg, lidande och förstörelse, men jag kan inte få ur min skalle att det är fascinerande.
Visst finns det andra världskrigetfanatiker som spenderar 50% av sin vakna tid framför discovery civilization, men de är intresserade av taktik, hur vapnen fungerade, hur en stridsvagn är byggd, hur kulsprutorna på ett spitfire var monterade osv osv.... Men jag, jag fascineras av känslorna inblandat i feodala japan.
Man kan nog säga att jag är inte många steg ifrån att kunna bli kallad fanatiker, likt en terrorbombare så har jag fått för mig att jag skulle uppfyllas med heder och stolthetskänslor, om jag skulle få ta livet av någon, bara någon jag tjänade sa att det var "rätt".
Fasen... jag är född på fel plats, på fel tid.
Jag hade blivit en grym samuraj. ^^
Robert Löfgren, din rökbomb i stridens hetta.
Jag njöt av tanken på att smyga runt i mörkret, sätta skräck i mina offer, och att få kallblodigt mörda dom, på de allra vackraste sätt. Jag var akrobatisk, jag var osynlig, jag var ostopbar, och så smög jag runt i mitt vardagsrum som 12 år gammal. Intresset fortsatte långt in i tonåren, men ersattes vid en punkt jag inte kommer ihåg, av mitt brinnande intresse för samurajer.
--
Jag hade även en period då vikingar var det häftigaste som fanns, men i och med att mina värderingar kom på rätt plats, så försvann mitt vikingaintresse ganska fort.
--
Plötsligt så var heder det vackraste som existerade, att aldrig slå den som låg ner, aldrig skada de oskyldiga, att ge nåd till den som stod under mig i styrka och teknik. Dessa värderingarna fanns väl i viss mån även när jag ville vara ninja. Men de var aldrig så viktiga som när mitt intresse för samurajen blommade upp. I gymnasiet så läste jag dikter från 1300 talets samurajer, och i all ärlighet så imponerade de sällan på mig, men det där med körsbärsträdets blommning, det var fräckt, hur dom jämförde de fallande röda löven med blodet på ett slagfält, jag var i hybris ett bra tag där.
Mitt intresse för feodala japan lär aldrig försvinna, och min fascinering av dess krigskonst kommer heller aldrig svalna. Det är märkligt, jag skäms för min pubertala syn på krig och våld, och jag vet så väl att det skapar så mycket sorg, lidande och förstörelse, men jag kan inte få ur min skalle att det är fascinerande.
Visst finns det andra världskrigetfanatiker som spenderar 50% av sin vakna tid framför discovery civilization, men de är intresserade av taktik, hur vapnen fungerade, hur en stridsvagn är byggd, hur kulsprutorna på ett spitfire var monterade osv osv.... Men jag, jag fascineras av känslorna inblandat i feodala japan.
Man kan nog säga att jag är inte många steg ifrån att kunna bli kallad fanatiker, likt en terrorbombare så har jag fått för mig att jag skulle uppfyllas med heder och stolthetskänslor, om jag skulle få ta livet av någon, bara någon jag tjänade sa att det var "rätt".
Fasen... jag är född på fel plats, på fel tid.
Jag hade blivit en grym samuraj. ^^
Robert Löfgren, din rökbomb i stridens hetta.
Kommentarer
Postat av: Maria
Jag har just läst "En geishas memoarer". Den finns på film också. Gissa om jag gick o hyrde filmen också? Nu fattas väl bara att jag börjar drömma om Japan på nätterna.
Postat av: Robert
Haha, jag har inte läst den! Men att jag veckosvis tittar på hero, den sista samurajen, fearless, "crouching tiger, hidden dragon" och zatoichi gör ungefär detsamma för mig. Läste boken "Draken och svärdet" skriven av playboys redaktör, du kan ju tänka dig hur bra den var :P Läs den inte. ^^
Postat av: Määd
Du är en förebild! Du är helt klart den bästa människan Robban 'jag träffat' Du är helt klart en underbar person. Du är en fighter och jag beundrar dig / Din vän
Trackback
