Robert Löfgren

Så passande att klockan precis slog 00.00.
Nu kan vi se hur lång tid det tar att skriva detta inlägget.

Ok, ni har läst rubriken, och innan ni avfärdar det här inlägget som pubertalt skräp så önskar jag att ni läser i alla fall den första paragrafen, så jag har en chans att fånga ert intresse.

Ni som läst mina tidigare bloggar har sett att jag är lite präglad av otagliga svenskalektioner (MEN jag tänker inte säga svensklärare eller svensklektioner.) som fått mig att tro att det är jätteviktigt att berätta lite om bakgrunden till ämnet jag valt för stunden, så här kommer lite bakgrund.

Våld är en av människans många funktioner, en basfunktion.
Våldsamma har vi varit sedan vi sträckte på ryggen och lämnade våra håriga kusiner bakom oss, eller ja, vi var nog bra våldsamma som primater också, förmodligen mer våldsamma än vi är nu.
Nu förtiden har vi bara våldsammare, mer destruktiva och "effektiva" våldsmetoder.

Jag tänker inte djupgå på världskonflikter och krig, jag tänker djupgå på min fascinering av slagsmål, jag förväntar mig inte att någon ska sympatisera, hålla med eller så, men jag hyser en gnutta hopp om att ni förstår mig och inte stämplar mig som en hjärnlös hulligan.

Det finns de som säger att de känner ett rus, de får en kick (no pun intended) när dom slåss med folk på stan.
Dessa människor håller jag inte med, faktum är att jag tycker synd om dem, och i viss mån föraktar jag dem.
Den strid jag tänker på, går under ordnade former, det finns en gräns, det finns heder bakom striden, det är jämlika som står inför varandra.

Man kan testa sin skicklighet, bevisa sin skicklighet, i massor av sporter. Man kan vara kung på att dribbla bort andra och skjuta stenhårdt i fotboll, du kan vara helt otroligt vig och spänstig och utklassa folk i gymnastik, ha en bra höftsving och alltid pricka hålet i golf... Men inget är mer imponerande än den som kan använda enbart sin kropp för att besegra någon annan. Där finns inga extra moment, inga klubbor, bollar, svärd, trampoliner, 100 metersbanor eller baskerkorgar. Det är enbart två människor, och deras skicklighet i överlevnad.

För var det inte så det började? Handlade inte våld, i grunden, om överlevnad? "Survival of the fittest".
*Darwin tar klivet in och ger mig en high five*
Att skriva blogg kan vara bra tråkigt, ingen ger mig mot-argument, det blir bara mina egna aspekter och reflektioner som dokumenteras. Hur som helst, vart tog min tråd vägen?

Jo, nu har jag skrivit i 18 minuter, med ett par avbrott dock.
2 individer, jämnlika i storlek och styrka, som testar varandras teknik, list och taktiska tänkade, i en strid med enbart deras egna kroppar som vapen, ja, det är nog faktist så illa, att jag vågar påstå mig tycka det är vackert.

Ni som sett fight club kanske kommer ihåg kommentaren:
"What could you possibly know about your self, if you've never been in a fight?"

För mig som slagits, sparrat, tävlat i närmare 8 år, så vill jag säga att den kommentaren är så sann, så det är skrämmande.

Precis likt relationsbloggen, så säger jag att denna är kanske inte riktigt klar, men jag låter er läsa det jag sammanställt för stunden. Ha det fint.

Ert näsblod efter striden, Robert Löfgren