Robert Löfgren

Det känns som jag har befunnit mig i en sorts apati för ett tag.

Är det en oximoron? Att "känna" sig som man befunnit sig i apati? Då apati innebär att man inte känner något alls?

Hur som helst, vi kan säga så här; Jag känner igen.

Som om jag varit i sinnestillstånd då jag följt mina instinkter, min kreativitet har varit mer eller mindre avstängd.
Jobb, sömn, jobb, sömn.. Som om kroppen gått på autopilot.

Jag lever igen, och jag mår så fantastiskt bra; Avundas mig, för mitt liv ser helt otroligt ut just nu.
Jag känner mig som en bättre människa, dubbelt så bra som jag gjorde igår. Igår!

Mina principer har vilat. Jag har tagit hand om min kropp (om vi bortser från min julhysteri nu när saffransgifflar och julmust dykt upp i butikerna), men jag har levt efter de principer jag satt upp innan.
Jag har tränat 4 gånger denna veckan och nästa vecka lär det bli minst (!) lika många gånger.


Att göra rätt för sig, skänker mer glädje än du och jag tror.
I filmen "Bruce Almighty" säger Morgan Freeman (Han som spelar gud) något som är i sanning något som jag lärt mig är sannt. (Överdrivet många upprepningar, ursäkta mig.)

Han säger "There's nothing wrong with rolling up your sleeves once in a while", och även "People doing manual labour come home from work everyday with the smell of high heaven."

Det är verkligen sant. Och detta för mig givetvis tillbaka till "Bushido", Krigarens väg, som primärt går ut på att allt du gör, skall göras som om ditt liv hängde på det, att alltid göra sitt bästa.

För det är det, som driver världen framåt, och gör att du känner dig accepterad och uppskattad, kanske till och med avvundad. Inte bara av dina vänner, men även av dig själv.

Robert Löfgren, din sanning, bland världens alla lögner