Least expected - Cloud connected
Jag besitter nu en ny mobil, en W880i med 1gb minneskort i. Musikfrosseri!
Träning
Jag vet inte hur andra människor fungerar i det avseende jag ämnar reflektera om i detta blogg-inlägg, men jag ska i den mån jag klarar av, förtälja hur pass mycket jag förändras psyiskt när jag tränar.
Jag snackar mycket men det är sällan det blir gjort. Så är i princip 90% av fallen då jag berättar för någon att jag ska upp och springa tidigt en dag senare. Det fungerar liksom inte. Jag uppskattar att gå upp tidigt om det är på mina villkor och jag inte har något planerat.
Alltså borde jag inom all reson vara fullt kapabel till att "lura" min kropp att vilja gå upp och springa tidigt.
Ni vet nog hur jag menar, ett klockrent exempel på hur jag menar följer.
Snöstormen 1995, en fredag.
Robert 9, vaknar av att hans mor tänder lampan i rummet. Robert vrider och vänder på sig, är oerhört trött och vill inget annat än att ligga kvar. Hans mor ler förnöjt och berättar för Robert att dom är insnöade och Robert behöver inte gå till skolan. Robert är plötsligt klarvaken och vill inte för en sekund ligga kvar i sängen. Inte så mycket för att det är snöstorm, men för att han inte behöver göra något som känns jobbigt.
Alltså är det så att det är faktist inte kroppen som är ur funktion på morgonen, utan mer sinnet som försätter kroppen i det läget. För att ytterligare förtydliga så ska jag beskriva 2 scenarion. Det ena där jag faktist tränar, och det andra där jag undviker träning.
Scenario 1
Klockan är 22.00 och jag umgås med en kompis. Vi diskuterar träning, och jag blir (som alltid) lika uppeldad då han säger att han alltid är uppe och springer på morgonen. Jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom, så jag säger att jag ska banne mig upp och springa imorgon jag med. Klockan 08.00 ringer klockan på söndagsmorgonen, och Robert som somnade helt otroligt inställd på en härlig springtur känner sig inte alls redo för att springa, allt är jobbigt, inget är bra. Nej, jag tränar allt tillräckligt som det är. (Vaknar 11.00 lite uppgiven över att inte ha sprungit.)
Scenario 2
Utan plan, och helt avslappnad vaknar Robert av klockan 8.00 på morgonen, sträcker på sig, går upp och gör te, och är glad att han är uppe så tidigt så dagen inte försvinner enbart pga sömn. Efter en kopp te vid ca. 8.50 bestämmer sig Robert för att det vore gött att träna lite, så han drar på sig träningskläderna och drar ut och springer.
Dessa scenarion ovan är min verklighet!
Alltså kan jag inte träna tidigt om jag planerar för det!
Så tillbaka till där jag slutade sist, kan jag lura min kropp till att vilja träna?
Det är som om det är 2 viljor, kroppen och sinnet.
Om sinnet vet att kroppen ska träna dagen efter, så fegar kroppen ur och påverkar sinnet att inte vilja.
Men om sinnet spontant kommer på det, har inte kroppen tid att fega ur. Typ.
Dessvärre så är det ju så att det mitt sinne vet, det vet kroppen också.
Hur som helst. Det jag igentligen ville få fram är att jag undrar verkligen om folk som aldrig tränar verkligen mår bra? Jag blir tvär, lätt-irriterad och får sämre självsäkerhet om jag har träningsuppehåll i en vecka (!)
Man kan utan att överdriva säga att jag är en avsevärt mycket bättre människa när jag tränat.
Så alla ni som ligger på sofflocket, sätt fart! ;-)
Träning
Jag vet inte hur andra människor fungerar i det avseende jag ämnar reflektera om i detta blogg-inlägg, men jag ska i den mån jag klarar av, förtälja hur pass mycket jag förändras psyiskt när jag tränar.
Jag snackar mycket men det är sällan det blir gjort. Så är i princip 90% av fallen då jag berättar för någon att jag ska upp och springa tidigt en dag senare. Det fungerar liksom inte. Jag uppskattar att gå upp tidigt om det är på mina villkor och jag inte har något planerat.
Alltså borde jag inom all reson vara fullt kapabel till att "lura" min kropp att vilja gå upp och springa tidigt.
Ni vet nog hur jag menar, ett klockrent exempel på hur jag menar följer.
Snöstormen 1995, en fredag.
Robert 9, vaknar av att hans mor tänder lampan i rummet. Robert vrider och vänder på sig, är oerhört trött och vill inget annat än att ligga kvar. Hans mor ler förnöjt och berättar för Robert att dom är insnöade och Robert behöver inte gå till skolan. Robert är plötsligt klarvaken och vill inte för en sekund ligga kvar i sängen. Inte så mycket för att det är snöstorm, men för att han inte behöver göra något som känns jobbigt.
Alltså är det så att det är faktist inte kroppen som är ur funktion på morgonen, utan mer sinnet som försätter kroppen i det läget. För att ytterligare förtydliga så ska jag beskriva 2 scenarion. Det ena där jag faktist tränar, och det andra där jag undviker träning.
Scenario 1
Klockan är 22.00 och jag umgås med en kompis. Vi diskuterar träning, och jag blir (som alltid) lika uppeldad då han säger att han alltid är uppe och springer på morgonen. Jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom, så jag säger att jag ska banne mig upp och springa imorgon jag med. Klockan 08.00 ringer klockan på söndagsmorgonen, och Robert som somnade helt otroligt inställd på en härlig springtur känner sig inte alls redo för att springa, allt är jobbigt, inget är bra. Nej, jag tränar allt tillräckligt som det är. (Vaknar 11.00 lite uppgiven över att inte ha sprungit.)
Scenario 2
Utan plan, och helt avslappnad vaknar Robert av klockan 8.00 på morgonen, sträcker på sig, går upp och gör te, och är glad att han är uppe så tidigt så dagen inte försvinner enbart pga sömn. Efter en kopp te vid ca. 8.50 bestämmer sig Robert för att det vore gött att träna lite, så han drar på sig träningskläderna och drar ut och springer.
Dessa scenarion ovan är min verklighet!
Alltså kan jag inte träna tidigt om jag planerar för det!
Så tillbaka till där jag slutade sist, kan jag lura min kropp till att vilja träna?
Det är som om det är 2 viljor, kroppen och sinnet.
Om sinnet vet att kroppen ska träna dagen efter, så fegar kroppen ur och påverkar sinnet att inte vilja.
Men om sinnet spontant kommer på det, har inte kroppen tid att fega ur. Typ.
Dessvärre så är det ju så att det mitt sinne vet, det vet kroppen också.
Hur som helst. Det jag igentligen ville få fram är att jag undrar verkligen om folk som aldrig tränar verkligen mår bra? Jag blir tvär, lätt-irriterad och får sämre självsäkerhet om jag har träningsuppehåll i en vecka (!)
Man kan utan att överdriva säga att jag är en avsevärt mycket bättre människa när jag tränat.
Så alla ni som ligger på sofflocket, sätt fart! ;-)
Kommentarer
Trackback
