Robert Löfgren

Filmernas, böckernas och fantasins värld har för alltid skadat mig.

Jag har varit inne och snuddat på ämnet alltför många gånger.

Hjältedrömmar
Jag kan allt som oftast drömma mig bort, till en plats där jag är i centrum, där jag är den jag vill vara. Där jag aldrig gör fel, där allt är perfekt, och när det inte är det, så är jag den som ställer saker och ting till rätta.

Nu när jag tänker på det så måste detta fenomenet varit vanligt förekommande även för hundra år sedan. Pojkar som dagdrömmer om att få vara hjältar. Jag undrar vart roten till denna tanke befinner sig. Är det för att vi blir uppfostrade till att vara stora, starka killar, som hjälper tjejer.

Vi ser våra fäder som (förhoppningsvis) en stark människa som tar hand om familjen, och kanske därför tar vi oss ann det som en sorts idealbild för hur en själv bör vara, och även då, hoppas få bli en gång i sitt liv.

Är ordet "hjälte" bara en synonym för "pappa"?

Eller är det vår kultur som präglar oss? Att det alltid (inte riktigt alltid, nu ska ju allt vara jämställt) är en man som dräper draken och räddar prinsessan (prinsen). Att vi får sagoböcker lästa för oss, där protagonisten allt som oftast är en modig man. Eller en feg man som genom sin resa visar prov på hjältemod, den är väldigt populär den med.

Hur som helst, vad anledningen än må vara; Så vill jag vara en hjälte, likt alla andra (12 år gammla) pojkar. Och då kan man fråga sig, Kan jag vara hjälte i denna tidsepok vi befinner oss i?

Populärkulturen har för alltid gett mig romantiska drömmar, som kommer följa mig i graven.
Men säg vad man vill, men jag tar dessa romantiska hjältedrömmar före något annat vilken dag som helst.

Robert Löfgren, han där borta i solnedgången