Robert Löfgren

Året är 2007 och jag lever på skräpmat, följer ideologier om att jag måste ha en snygg kropp, rätt deodorant, och hollywood styr mina kvinno-ideal (lyckligtvis styr hollywood även kvinnornas stereotyp-bild.). Hollywood har även gjort mig fascinerad och väldigt road av krig.

Det är väl illa? Eller?
Jo, det är väl det. Om en rymdvarelse granskat mina intressen och uppfattat det som att jag finner död, smärta, blod och familjesplittring som "en festlig kväll framför teven", så hade den nog börjat undra vad vi jordbor (västerlänningar) är för några.

Med tanke på den allt annat lugna debatt som sprungit upp nu angående gatuvåldet som härjar Sveriges gator, så känns ämnet väldigt aktuellt. Har ni inte hört talas om det måste ni sovit under en sten den senaste veckan.

Jag tycker det är fascinerande att när jag ser en människa med ett hål i magen stort som en melon, döendes på en trottoar med sin gråtande dotter brevid sig på nyheterna så mår jag riktigt dåligt, men när jag ser en amerikansk soldat skjuta ner 23 somalier (inkluderande barn) på film, så sitter jag med ett leende på läpparna och undrar om soldaten känner en adrenalin-kick just vid tillfället, och om han gillar vapnet han har i händerna.
Så skadad är jag.

Men! Till skillnad från en del andra människor (ang. gatuvåldet) så kan jag se skillnad på fiktion och verklighet. Jag tycker inte att våld är roligt i verkligheten (och nu ska alla bortse från min fascinering och besatthet av kampsport). Att se gängslagsmål är inte det minsta roligt, framför allt inte när (om du nu är någorlunda påläst) vet att klipper du till lite för hårt, kan du förlamat någon, gett personen bestående hjärnskador, eller till och med döda individen.

Och på det stora hela, Förbjud inte våld i teve och film på grund av idioter som inte har någon sympati i kroppen.

Robert Löfgren, er bloggande filantrop med sympati i märgen