Robert Löfgren

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=417551

Beskåda GP's okunnighet och brist på intresse när det gäller spel.

"Men spelets stora problem är att det är gammalt. Jämfört med tidigare versioner som Vice City eller San Andreas bjuder IV på ganska lite nyheter i grafik och spelupplägg. Det gäller fortfarande att köra bil som en stolle genom gränder, lura jagande poliser, köra till punkt A för att där slå någon på truten och sedan ta sig till punkt B."

Sen att spelupplägget är fullständigt lysande, underhållande, innehåller en grafik som är uppskalad långt utöver sina föregångare. Och om du sitter i en helikopter över staden och ser hur pass extrem view distance vi snackar om här, så hade du inte klagat på grafiken.

"GTA IV är som en Status Quo-skiva med ett fräckt omslag. Man beundrar det och dess detaljer men innehållet är detsamma som alltid. Jag hoppas Rockstar vågar begrava den här spelserien nu och göra något helt nytt. För att de har kapacitet att skapa fantastiska djupodlande spel råder det inga som helst tvivel om."

... "... men innehållet är detsamma som alltid." ?!? Recensenten noterade inte ett multiplayerläge som kan vara det roligaste jag spelat på konsol över huvudtaget. Han noterade inte den inte så lite inovativa idén med mobiltelefonen?

GP är helt klart mitt val när det gäller nyheter, men spel-recensioner, det är sannerligen inte deras grej.

Robert Löfgren, kanske skulle bli recensent?

Jag klurade lite på hur det skulle arta sig om jag skrev en kontaktannons, här under har ni resultatet. Och vet ni? Jag hade nog inte fått särskilt många svar! ^^

Tja, jag är inge vidare på sånt här, egentligen tror jag inte jag "behöver" utnyttja någon internet/kontaktannonstjänst för att hitta tjejer. Men saken är den att när man är runt 20 svängen så finns det ett par oskrivna lagar som jag vägrar följa.

Ett: Tjejer tar inte kontakt, det gör killar.
Två: Du är skit, om du inte kan bevisa annorlunda.
Tre: Kollar tjejens kompis snett på dig, då är det kört.

Hur som helst, here goes: Jag söker dig som inte ser en pojkvän som lösningen på alla livets problem. Då jag inte uppskattar den här "amatörsterapeutsleken" alla tjejer tycks vilja köra med mig, så anser jag att det vore trevligt att träffa en tjej som faktist har både vänner och ett självförtroende. Även om jag tydligen ger sken av att ha alla svar, så är sanningen inte sådann alla gånger.

Ok, moving on.
Du tröstäter inte pga att dina bantningskurer inte fungerar, du slår inte dina husdjur (hur hittar jag dessa människor??), du är inte anti-semit, du är inte rasist, du har aldrig ägt en epa-traktor, du är inte mytoman, du har aldrig varit man tidigare i ditt liv, du tycker INTE "Bonde söker fru" är ett kvalitétsprogram, du äger inte mer än 2 katter, du samlar inte på påsar, du anser att droger är fel, du är inte vegetarian, du är inte överdrivet svartsjuk, ditt bmi ligger inom de normala värdena (Ja, jag är ytlig, stäm mig!), du finns inte i brottsregistret, du planerar inte att hamna i brottsregistret, du tycker inte Titanic var den bästa filmen någonsin, du är inte född 1990 eller senare, du är inte född 1979 eller tidigare (Johanna, Joanna, jag kan göra undantag.), du lever inte med din morfar som äger ett hagelgevär och inte tycker du ska träffa killar (japp, vart där med.), kampsport i dina ögon är inget farligt jag bör sluta med (hur fan vågade hon be mig om det?!?), du bor antingen i eller sjukt nära göteborg, du uppskattar mina vänner och att jag kanske beter mig snäppet barnsligare (och därmed mer avslappnat) i deras sällskap, du kan skämta om allt, du äger inte en star trek uniform, du har inte kort hår, du är inte kortare än 1.50, du är inte längre än 1.80, du har löst ett korsord någon gång i ditt liv, du känner till ordet oxymoron, du skriver inte "också" som "oxå", du äger inget konto på lunarstorm, sex är inget främmande för dig, du tycker otrohet är fel, du klarar av att prioritera dig själv och dina vänner framför mig när det är nödvändigt



*Om någon kände sig kränkt av denna text så var det inte meningen, jag klankar inte ner på någon, texten är enbart tänkt att vara av humoristisk natur.*

Robert Löfgren, kanske inte såååå smidig alla gånger ;)

"tryck här (forward) så ser du vem som är inne mest på din sida."

"i couldn't believe it when u press forward u see the person who views ur profile the most...try it..."

Ja, så kan det låta när jag läser mina nya inlägg på min "fun-wall" eller min "super wall" på facebook.

Och ni som skickat det här till mig, har alltså gått på det själva, så därför, förbered er på en shitstorm utan dess like!

Nu ska vi se, where to begin? Ok, jag har -aldrig- läst facebooks "terms of agreement" men jag vet mycket väl att dom inte får ha några applikationer eller tjänster som visar vem som besökt din sida. Facebook är väldigt "stalker friendly". Den roligaste aspekten är att folk tror att genom att klicka på "vidarebefordra" så kommer de få se något helt häpnansväckande.

Det är i princip lika troligt som att jag trycker forward på ett mail på jobbet, så kommer jag få se allas löner.

Till er som klickat forward:
Mina vänner, jag älskar er innerligt. Men ni är alla idioter.

Robert Löfgren, det är svårt att vara ödmjuk när man är så bra som jag

Jag och Daniel latjar runt i slottskogen. Daniel förbättrade sin framåtvolt med ljusår och jag fick upp ögonen för Au Batido (Inte med i filmen)
.

Kalla mig störd, men få saker kan inspirera som detta klippet.
Ignorera den första kommentaren om "cyborgs" :-P



Robert Löfgren, 1 Dan Dokan Ryu Ju Jutsu

Jag sätter såna utmaningar för mig själv...

När jag faller för kvinnor, då faller jag antingen för en upptagen tjej eller en som är 10 bast äldre än mig själv.
Way to go Robban, way to go!

Robert Löfgren, så jävla självsäker

Som jag ältat detta, måste alla ni, mina läsare, vara ohyggligt trötta på mitt trams, men nu är vi hur som helst här igen.
Livet som det är, är en trygg och trevlig resa. Men jag vill inte ha "trygg och trevlig" hela tiden. Detta är givetvis på grund av min kärlek för drama, romantik... och givetvis våld.

Vad hade jag inte gett för att få bli attackerad av ett par ninja (Japp, ninja i plural är ninja.) nån gång då och då?
Det händer Dolph Lundgren typ varje gång han lämnar huset, varför aldrig mig?

Det är inte det att jag vill "slåss". Jag är ingen huligan, och verkligen ingen sån här patetisk människa som verkligen går ut för att hamna i slagsmål ute. Sånt lämnar jag till alla med iq: badboll.

Nej, det behöver inte nödvändigtvis vara slåss jag vill göra, det är bara det att, tragiskt nog, ser jag det som det jag är bäst på. Och jag vill få nyttja det jag kan, använda mina färdigheter till något. Vare sig det är piska upp ninja för att rädda en tant (Ninja hatar tanter, speciellt dom som köper ekologiskt. Ninja föredrar kemikalier). Eller om det är att lära någon stå på händer. Jag vill använda mina färdigheter.

Varför har jag spenderat snart 10 år av mitt liv till att lära mig något som egentligen bara är till nytta om olyckan är framme? Jag vet att arterna har format mig som person, och jag är djupt tacksam för att min käre far satte mig i den där judoklassen. (Så jag kunde lära mig att judo är en fjantsport och att jag ville hålla på med "riktiga" kampsporter).

Jag har totalt tappat den röda tråden. Saken är helt enkelt den, att jag gillar vart jag är, och det är många människor som skulle ge mycket för att ha en såpass bekymmersfri tillvaro som jag har.  Men jag följer mina mänskliga instinkter och väljer att sätta ribban ett steg högre. ("Aldrig nöjd"-effekten).

Jag fortsätter det här någon annan gång, när jag känner mig mer samlad.

Robert Löfgren, utan syfte existerar jag inte.

Kännslan är speciell, det går inte att förneka. Kärleken som finns där ligger mig varmt om hjärtat.
Samlat i en och samma sammanfattning fanns så många jag håller av. Och det är därför det är med så tunga steg jag lämnar er nu.

Känslan är densamma som att bryta upp med en flickvän jag hållt kär för länge, som om jag kliver iväg från något jag kanske inte borde. Men så är det alltid. Tvivel kommer det alltid finnas, och skulle jag alltid lyssna på tvivlet så hade inga beslut blivit tagna.

Och därmed kliver jag ner från ledarpostition och jag lämnar även laget.

FEAR team Göteborg, go on without me...



Robert Löfgren, som genomgår den svåraste separationen hittils i hans liv