Robert Löfgren

Som jag ältat detta, måste alla ni, mina läsare, vara ohyggligt trötta på mitt trams, men nu är vi hur som helst här igen.
Livet som det är, är en trygg och trevlig resa. Men jag vill inte ha "trygg och trevlig" hela tiden. Detta är givetvis på grund av min kärlek för drama, romantik... och givetvis våld.

Vad hade jag inte gett för att få bli attackerad av ett par ninja (Japp, ninja i plural är ninja.) nån gång då och då?
Det händer Dolph Lundgren typ varje gång han lämnar huset, varför aldrig mig?

Det är inte det att jag vill "slåss". Jag är ingen huligan, och verkligen ingen sån här patetisk människa som verkligen går ut för att hamna i slagsmål ute. Sånt lämnar jag till alla med iq: badboll.

Nej, det behöver inte nödvändigtvis vara slåss jag vill göra, det är bara det att, tragiskt nog, ser jag det som det jag är bäst på. Och jag vill få nyttja det jag kan, använda mina färdigheter till något. Vare sig det är piska upp ninja för att rädda en tant (Ninja hatar tanter, speciellt dom som köper ekologiskt. Ninja föredrar kemikalier). Eller om det är att lära någon stå på händer. Jag vill använda mina färdigheter.

Varför har jag spenderat snart 10 år av mitt liv till att lära mig något som egentligen bara är till nytta om olyckan är framme? Jag vet att arterna har format mig som person, och jag är djupt tacksam för att min käre far satte mig i den där judoklassen. (Så jag kunde lära mig att judo är en fjantsport och att jag ville hålla på med "riktiga" kampsporter).

Jag har totalt tappat den röda tråden. Saken är helt enkelt den, att jag gillar vart jag är, och det är många människor som skulle ge mycket för att ha en såpass bekymmersfri tillvaro som jag har.  Men jag följer mina mänskliga instinkter och väljer att sätta ribban ett steg högre. ("Aldrig nöjd"-effekten).

Jag fortsätter det här någon annan gång, när jag känner mig mer samlad.

Robert Löfgren, utan syfte existerar jag inte.