En hyllning
Jag sitter under lite dötid på jobbet och hänshynslöst klickar runt på den "vida webben".
Jag hamnar allt som oftast på wikipedia och imdb.
Idag landade jag på IMDB's (Internet movie database) användarkommentarer till filmen "Den sista Samurajen".
Och på så få platser har jag sett en film sågas så hårt på grund av fel saker.
(Hur relevant är det för filmen vilken religion Tom Cruise tillhör?)
Så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva en text som är delvis hyllning och delvis rescension av just filmen i fråga.
Varför skriver jag den inte på IMDB? Jo, för jag är inte på humör för att strida över internet med amerikaner som dömer filmer av fel anledning, och jag tvekar inte på att de skulle ta till personangrepp för att få sina röster hörda.
Den sista samuraien är en film där hollywood depikterar en kultur och ett samhälle som inte är deras egen, och inte helt oväntat kan det kännas lite "fake" här och var. Men trots det, så anser jag öppningssekvensen vara mer av en hyllning gentemot japan och dess kulturarv, än något töntigt intro skapat för att trigga japanfanatiker.
För er som inte sett filmen, och vill se den, ska jag varna för att jag kanske lämnar ut några s.k "spoilers" här och var från och med nu.
En del på IMDB är väldigt upprörd över faktumet att huvudpersonen Nathan (Tom Cruise) inte behöver mer än 3 månader för att bli näst intill lika bra på att hantera det japanska svärdet som samurajerna i filmen, som då ska ha tränat sen tidig barndom.
Det är givetvis lite att ta i att han skulle lösa det på blott 3 månader. Men det dom flesta glömmer är att han föreställer en något sånär högt stående militär officer som tydligt visar prov på svärdsskicklighet tidigt i filmen (första striden.) I samband med det tas även hans alkoholproblem upp, och om vi ska följa den korrekta tideräkningen som detta utspelas på (Uträknat med tanke på att huvudpersonen stred ihop med Custer, och att filmen utspelas under tiden då Satsumas motståndsrörelse var aktivt), så kan han omöjligen hunnit vara någon alkoholist i längre än drygt 1 år.
Säga vad man vill om hur historiskt korrekt filmen är, och om skådespelares religösa tro, men den sista samurajen är en film som med oerhört vackra miljöer, fantastisk musik och vacker koreografi hedrar en krigar-klass ideal, tankegång och ett lands kulturarv..
Robert Löfgren, hobby-kritiker och japanfanatiker.
Jag hamnar allt som oftast på wikipedia och imdb.
Idag landade jag på IMDB's (Internet movie database) användarkommentarer till filmen "Den sista Samurajen".
Och på så få platser har jag sett en film sågas så hårt på grund av fel saker.
(Hur relevant är det för filmen vilken religion Tom Cruise tillhör?)
Så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva en text som är delvis hyllning och delvis rescension av just filmen i fråga.
Varför skriver jag den inte på IMDB? Jo, för jag är inte på humör för att strida över internet med amerikaner som dömer filmer av fel anledning, och jag tvekar inte på att de skulle ta till personangrepp för att få sina röster hörda.
Den sista samuraien är en film där hollywood depikterar en kultur och ett samhälle som inte är deras egen, och inte helt oväntat kan det kännas lite "fake" här och var. Men trots det, så anser jag öppningssekvensen vara mer av en hyllning gentemot japan och dess kulturarv, än något töntigt intro skapat för att trigga japanfanatiker.
För er som inte sett filmen, och vill se den, ska jag varna för att jag kanske lämnar ut några s.k "spoilers" här och var från och med nu.
En del på IMDB är väldigt upprörd över faktumet att huvudpersonen Nathan (Tom Cruise) inte behöver mer än 3 månader för att bli näst intill lika bra på att hantera det japanska svärdet som samurajerna i filmen, som då ska ha tränat sen tidig barndom.
Det är givetvis lite att ta i att han skulle lösa det på blott 3 månader. Men det dom flesta glömmer är att han föreställer en något sånär högt stående militär officer som tydligt visar prov på svärdsskicklighet tidigt i filmen (första striden.) I samband med det tas även hans alkoholproblem upp, och om vi ska följa den korrekta tideräkningen som detta utspelas på (Uträknat med tanke på att huvudpersonen stred ihop med Custer, och att filmen utspelas under tiden då Satsumas motståndsrörelse var aktivt), så kan han omöjligen hunnit vara någon alkoholist i längre än drygt 1 år.
Säga vad man vill om hur historiskt korrekt filmen är, och om skådespelares religösa tro, men den sista samurajen är en film som med oerhört vackra miljöer, fantastisk musik och vacker koreografi hedrar en krigar-klass ideal, tankegång och ett lands kulturarv..
Robert Löfgren, hobby-kritiker och japanfanatiker.
Kommentarer
Trackback
