Skriverier om allt möjligt
Regn
Jag älskar regn! Det gör jag verkligen! Och jag kan nästan höra alla sucka och säga "då har du ju allt bosatt dig i rätt stad" eller andra generella klagomål över vår stads väder. Men här kommer en liten twist, det är inte så mycket regn i göteborg. Faktiskt! Ni som ständigt går och suktar efter solsken och värme eller vackra snötäckta dagar, ni håller åt för hårt om dessa dagar, ni längtar och när det väl kommer, så uppskattar ni det så mycket att ni bara oroar er över när det nästa gång kommer börja regna istället. Och ni uppfattar soldagarna som färre.
För jag är likadan, fast tvärt om. Jag tycker att det är ytterst sällan det regnar i göteborg. Aldrig så som jag vill att det ska göra. Ja, det kan vara 100% mulet, ja, det kan vara små blå fläckar bland molnen (värsta vädret jag vet.) men aldrig att det kommer ett riktigt fint ösregn.
Nu sitter jag på jobbet och det öser ner utanför, och det är första gången på månader vi fått ett härligt konstant regn.
"None of this "spridda skurar" bullshit"
Förra sommaren var verkligen min sommar, till den grad att jag faktiskt ändrade uppfattning och verkligen inte ville ha mer regn. Men, vid årsskiftet någon gång samt. fram till mars, så var jag trött på snö och saknade mitt härliga regn.
Jag kommer ihåg något plågat minne när jag var ung och på väg hem från skolan, lättad över att komma ifrån skitstormen av förolämpningar och utanförskap* så tänkte jag på regn som något som fick alla andra att vara deppiga och inte bara jag. Och det kändes lite bättre att inte vara ensam. Efter mobbningen jag fick utstå lättades (den försvann inte förrän jag kom till gymnasiet) så tyckte jag fortfarande kanske lite väl synd om mig, även om allt lättade så hatade jag ändå skolan och jag visste inte riktigt vem jag skulle lägga skulden på för min smärta.
Det var nog då jag verkligen började älska regn, jag gick med min överdrivet stora cd-spelare i fickan och lyssnade på Linkin park i ösregnet. Runt, runt, runt i samma spår längs gamla hultavägen.
*(dramatiskt eller hur? Ingen sympati tack. Och skulle det vara så att ni inte tror mig, dra åt helvete.)
Men en sundare syn på det är också att regn är något människan naturligt söker skydd från, och det blir en mys-faktor att vara inomhus när det regnar.
Enough Rambling, nu måste jag jobba lite till.
Robert Löfgren, svaghet är en sjukdom
Jag älskar regn! Det gör jag verkligen! Och jag kan nästan höra alla sucka och säga "då har du ju allt bosatt dig i rätt stad" eller andra generella klagomål över vår stads väder. Men här kommer en liten twist, det är inte så mycket regn i göteborg. Faktiskt! Ni som ständigt går och suktar efter solsken och värme eller vackra snötäckta dagar, ni håller åt för hårt om dessa dagar, ni längtar och när det väl kommer, så uppskattar ni det så mycket att ni bara oroar er över när det nästa gång kommer börja regna istället. Och ni uppfattar soldagarna som färre.
För jag är likadan, fast tvärt om. Jag tycker att det är ytterst sällan det regnar i göteborg. Aldrig så som jag vill att det ska göra. Ja, det kan vara 100% mulet, ja, det kan vara små blå fläckar bland molnen (värsta vädret jag vet.) men aldrig att det kommer ett riktigt fint ösregn.
Nu sitter jag på jobbet och det öser ner utanför, och det är första gången på månader vi fått ett härligt konstant regn.
"None of this "spridda skurar" bullshit"
Förra sommaren var verkligen min sommar, till den grad att jag faktiskt ändrade uppfattning och verkligen inte ville ha mer regn. Men, vid årsskiftet någon gång samt. fram till mars, så var jag trött på snö och saknade mitt härliga regn.
Jag kommer ihåg något plågat minne när jag var ung och på väg hem från skolan, lättad över att komma ifrån skitstormen av förolämpningar och utanförskap* så tänkte jag på regn som något som fick alla andra att vara deppiga och inte bara jag. Och det kändes lite bättre att inte vara ensam. Efter mobbningen jag fick utstå lättades (den försvann inte förrän jag kom till gymnasiet) så tyckte jag fortfarande kanske lite väl synd om mig, även om allt lättade så hatade jag ändå skolan och jag visste inte riktigt vem jag skulle lägga skulden på för min smärta.
Det var nog då jag verkligen började älska regn, jag gick med min överdrivet stora cd-spelare i fickan och lyssnade på Linkin park i ösregnet. Runt, runt, runt i samma spår längs gamla hultavägen.
*(dramatiskt eller hur? Ingen sympati tack. Och skulle det vara så att ni inte tror mig, dra åt helvete.)
Men en sundare syn på det är också att regn är något människan naturligt söker skydd från, och det blir en mys-faktor att vara inomhus när det regnar.
Enough Rambling, nu måste jag jobba lite till.
Robert Löfgren, svaghet är en sjukdom
Kommentarer
Trackback
