Roberts Rants #42
Kampsport
Japp, igen och igen och igen. Jag kan inte slita mig från ämnet och det beror helt enkelt på att jag upptäcker nya aspekter, och får (om jag nu vågar mig på uttrycket) uppenbarelser ju mer jag gräver ner mig i ämnet.
På senare tid så har jag verkligen tappat respekten för att lära sig olika tekniker. Det som gäller för att verkligen bli bra är att lära sig ett urval av bra tekniker och sedan glömma dem, först då är du verkligen en mästare. Men hur kan du då lära ut dem om du ska glömma dem?
För er som inte riktigt hänger med i mitt resonemang så menar jag helt enkelt att i en specifik situation så krävs en specifik teknik, och utövaren skall inte göra tekniken i fråga, han ska handla instinktivt och kroppen kommer naturligt att utföra tekniken, även om utövaren inte kan teknikens namn eller hur den steg för steg ska utföras. Den skall bara komma! Detsamma som om det blåser sand i ögonen så skall kroppen reagera instinktivt. Du stannar inte upp och tänker att "Nu kommer jag få något i ögat, bäst att blunda." Du bara blundar.
Samma sak skall ske i en fight. Du skall inte berätta för handen att röra sig i en bana emot motståndaren, den skall bara landa där och först då inser du att du slog. Allt skall ske per automatik och utan ansträngning för sinnet.
En annan sak som slog mig (no pun intended)är att ett slag är alltid ett slag. Du kan slå från en annan vinkel och kalla slaget något annat men det är alltid ett slag.
Kampsporten låser sina utövare i att kroppen användas si och så, medans möjligheterna egentligen är oändliga. Alla arter hävdar givetvis att sättet de slår på är det optimala för att få verkan och hastighet i slaget. Men i och med att "alla" hävdar det så måste 99% ha fel. Och således ser jag det som att arterna låser utövaren.
Det är en stor skillnad på att kunna en massa tekniker och att kunna använda sin kropp effektivt i en fight. (Jag gillar inte uttrycket "fight", det låter väldigt simpelt och lite töntigt, men jag kan inte komma på någon bra ersättare i nuläget.)
Robert Löfgren, arten är mitt liv
Japp, igen och igen och igen. Jag kan inte slita mig från ämnet och det beror helt enkelt på att jag upptäcker nya aspekter, och får (om jag nu vågar mig på uttrycket) uppenbarelser ju mer jag gräver ner mig i ämnet.
På senare tid så har jag verkligen tappat respekten för att lära sig olika tekniker. Det som gäller för att verkligen bli bra är att lära sig ett urval av bra tekniker och sedan glömma dem, först då är du verkligen en mästare. Men hur kan du då lära ut dem om du ska glömma dem?
För er som inte riktigt hänger med i mitt resonemang så menar jag helt enkelt att i en specifik situation så krävs en specifik teknik, och utövaren skall inte göra tekniken i fråga, han ska handla instinktivt och kroppen kommer naturligt att utföra tekniken, även om utövaren inte kan teknikens namn eller hur den steg för steg ska utföras. Den skall bara komma! Detsamma som om det blåser sand i ögonen så skall kroppen reagera instinktivt. Du stannar inte upp och tänker att "Nu kommer jag få något i ögat, bäst att blunda." Du bara blundar.
Samma sak skall ske i en fight. Du skall inte berätta för handen att röra sig i en bana emot motståndaren, den skall bara landa där och först då inser du att du slog. Allt skall ske per automatik och utan ansträngning för sinnet.
En annan sak som slog mig (no pun intended)är att ett slag är alltid ett slag. Du kan slå från en annan vinkel och kalla slaget något annat men det är alltid ett slag.
Kampsporten låser sina utövare i att kroppen användas si och så, medans möjligheterna egentligen är oändliga. Alla arter hävdar givetvis att sättet de slår på är det optimala för att få verkan och hastighet i slaget. Men i och med att "alla" hävdar det så måste 99% ha fel. Och således ser jag det som att arterna låser utövaren.
Det är en stor skillnad på att kunna en massa tekniker och att kunna använda sin kropp effektivt i en fight. (Jag gillar inte uttrycket "fight", det låter väldigt simpelt och lite töntigt, men jag kan inte komma på någon bra ersättare i nuläget.)
Robert Löfgren, arten är mitt liv
Kommentarer
Trackback
