A man fires his rifle for many years..
Airsoft
Jag dedikerar detta blogg-inlägg till det jag kommit att älska under det senaste året.
Texten ni kommer få läsa är ämnad för de som är nyfikna på vad det är jag gör ute i skogen var och varannan söndag, samt. de som faktist inte vet något alls om vad "airsoft" är och vill veta mer.
Så vad är det då?
I grunden så är det "Cowboys och indianer" för vuxna, två Eller flera lag skjuter på varandra med sina vapen och tävlar om olika moment som varierar från spel till spel. Det kan handla om att skjuta ut alla andra i laget tills de inte har någon spelare kvar, det är den simplaste formen av spel. Sen kommer mycket annat in i ekvationen, t.ex flaggspel.
Då varje lag har en flagga och "uppdraget" är att ta det andra lagets flagga.
För snabb insikt se paintball (och ta bort färgen ur ekvationen).
Det som, enligt mig, gör airsoft till något mycket roligare än paintball är "prestigevärdet" alla strävar efter.
Det är till och med mer status på att ha häftig och autentisk eller orginell utrustning än att vinna en match, mycket så dessutom.
Jag och mitt lag FEAR (http://www.legionx.se) har valt att efterlikna 90-talets amerikanska trupper.
Billig och snygg lösning, i och med att camoflauget "woodland" sakta men säkert fasas ut ur Förenta staternas armé så blir det billigare för oss hobby-militärer att köpa det.
Det som är skrämmande och fruktansvärt påfrestande med vår fina hobby, det är den ekonomiska sparken i skrevet man tar när man börjar. En s.k "start gear" alltså det som krävs för att man ska kunna vara med på ett spel, går utan problem på pengar som sträcker sig till ca. 2000 kronor. Och då snackar vi låg-budget prylar.
Jag har snart lagt (håll i er nu) 20 000 på airsoft. Helt otroligt vad mycket pengar det är faktist.
Men gillar man det man håller på med så får man ju offra, eller?
Ur min synpunkt ångrar jag inte en krona (kanske mitt första kikarsikte för 94 kronor som inte passade på någon form av airsoftvapen.)
Hur som helst, vad gör det så kul då?
Det är adrenalin och spänning, särskilt när det handlar om strider där det är någonstans runt 40 mot 40 spelare.
Helt otroligt. Det är lek-kriget man alltid drömde om som barn (eller var det bara jag?).
Jag får chansen att kleta in ansiktet i kamoflaugefärg, jag får tala i militärtermer i radio med flera andra, som faktist också svarar i militärtermer, jag får skjuta med vapen och vara skadeglad när jag träffar någon i kinden.
Ja, allt detta, utan att någon sitter och gapskrattar åt mig. Fantastiskt.
Ett fenomen inom airsoft är "ptw" och det står för "Professional Training Weapon" och det är vapen speciellt utvecklade för övning inom det militära, och inte alls ämnat för oss hobbypojkar (om det var en marknadsföringsidé det kan diskuteras, men det lämnar jag för idag.)
Dessa vapen, skjuter som standard avsevärt mycket hårdare, och kan lätt "trimmas" upp till riktiga monstervapen som skjuter närmre 160 m/s (tag i jämförelse med ett standard, otrimmat vapen som skjuter ca. 99 m/s)
Ska du ha ett sådant vapen så får räkna med minst 10 000 ur plånboken.
Och ja, man kan ju tro att det är ovanligt med dessa vapen, men nej, det är alltså kanske 40% av alla som håller på som äger eller har ägt en ptw under sin tid.
Tappade den röda tråden ursäkta.
Jo, när man spelar emot sådana med PTW vapen, så är känslan fruktansvärt mycket bättre än mot vanliga airsoftvapen. Kulor "visslar" förbi huvudet, och man blir ytterst medveten om att "oj, träffar en sån kula mig i kinden kommer jag ha ont i en vecka sen." Och plötsligt sitter du under verklig press, och således kommer en mycket verklig adrenalinrush. Du är i krig helt enkelt, fast utan alla de minus som vanligtvis tillkommer med en konflikt.
För dig som förkastar det här med att leka krig, och kanske till och med fördömmer det som barnsligt.
Ja, ta en titt på åldersgrupperingarna i airsoft. Det vore ingen överdrift att säga att jag är en "snorunge" i jämförelse med de som bedriver verksamheten och med de flesta medlemmarna.
Har ni inget intresse, tycker om lagkänsla och har lite väl mycket pengar över.
Tro mig, testa airsoft! Det är väldigt kul.
"Word of warning!!"
När du väl börjat "samla" din första utrustning, så kommer bli som en drog.
Jag betalade mer i frakt när jag ville ha mina "namnskyltar" i olive drab färger med velcro på baksidan, när jag beställde från "Supply Captain" i kalifornien.
Soldat Löfgren, klart slut.
Jag dedikerar detta blogg-inlägg till det jag kommit att älska under det senaste året.
Texten ni kommer få läsa är ämnad för de som är nyfikna på vad det är jag gör ute i skogen var och varannan söndag, samt. de som faktist inte vet något alls om vad "airsoft" är och vill veta mer.
Så vad är det då?
I grunden så är det "Cowboys och indianer" för vuxna, två Eller flera lag skjuter på varandra med sina vapen och tävlar om olika moment som varierar från spel till spel. Det kan handla om att skjuta ut alla andra i laget tills de inte har någon spelare kvar, det är den simplaste formen av spel. Sen kommer mycket annat in i ekvationen, t.ex flaggspel.
Då varje lag har en flagga och "uppdraget" är att ta det andra lagets flagga.
För snabb insikt se paintball (och ta bort färgen ur ekvationen).
Det som, enligt mig, gör airsoft till något mycket roligare än paintball är "prestigevärdet" alla strävar efter.
Det är till och med mer status på att ha häftig och autentisk eller orginell utrustning än att vinna en match, mycket så dessutom.
Jag och mitt lag FEAR (http://www.legionx.se) har valt att efterlikna 90-talets amerikanska trupper.
Billig och snygg lösning, i och med att camoflauget "woodland" sakta men säkert fasas ut ur Förenta staternas armé så blir det billigare för oss hobby-militärer att köpa det.
Det som är skrämmande och fruktansvärt påfrestande med vår fina hobby, det är den ekonomiska sparken i skrevet man tar när man börjar. En s.k "start gear" alltså det som krävs för att man ska kunna vara med på ett spel, går utan problem på pengar som sträcker sig till ca. 2000 kronor. Och då snackar vi låg-budget prylar.
Jag har snart lagt (håll i er nu) 20 000 på airsoft. Helt otroligt vad mycket pengar det är faktist.
Men gillar man det man håller på med så får man ju offra, eller?
Ur min synpunkt ångrar jag inte en krona (kanske mitt första kikarsikte för 94 kronor som inte passade på någon form av airsoftvapen.)
Hur som helst, vad gör det så kul då?
Det är adrenalin och spänning, särskilt när det handlar om strider där det är någonstans runt 40 mot 40 spelare.
Helt otroligt. Det är lek-kriget man alltid drömde om som barn (eller var det bara jag?).
Jag får chansen att kleta in ansiktet i kamoflaugefärg, jag får tala i militärtermer i radio med flera andra, som faktist också svarar i militärtermer, jag får skjuta med vapen och vara skadeglad när jag träffar någon i kinden.
Ja, allt detta, utan att någon sitter och gapskrattar åt mig. Fantastiskt.
Ett fenomen inom airsoft är "ptw" och det står för "Professional Training Weapon" och det är vapen speciellt utvecklade för övning inom det militära, och inte alls ämnat för oss hobbypojkar (om det var en marknadsföringsidé det kan diskuteras, men det lämnar jag för idag.)
Dessa vapen, skjuter som standard avsevärt mycket hårdare, och kan lätt "trimmas" upp till riktiga monstervapen som skjuter närmre 160 m/s (tag i jämförelse med ett standard, otrimmat vapen som skjuter ca. 99 m/s)
Ska du ha ett sådant vapen så får räkna med minst 10 000 ur plånboken.
Och ja, man kan ju tro att det är ovanligt med dessa vapen, men nej, det är alltså kanske 40% av alla som håller på som äger eller har ägt en ptw under sin tid.
Tappade den röda tråden ursäkta.
Jo, när man spelar emot sådana med PTW vapen, så är känslan fruktansvärt mycket bättre än mot vanliga airsoftvapen. Kulor "visslar" förbi huvudet, och man blir ytterst medveten om att "oj, träffar en sån kula mig i kinden kommer jag ha ont i en vecka sen." Och plötsligt sitter du under verklig press, och således kommer en mycket verklig adrenalinrush. Du är i krig helt enkelt, fast utan alla de minus som vanligtvis tillkommer med en konflikt.
För dig som förkastar det här med att leka krig, och kanske till och med fördömmer det som barnsligt.
Ja, ta en titt på åldersgrupperingarna i airsoft. Det vore ingen överdrift att säga att jag är en "snorunge" i jämförelse med de som bedriver verksamheten och med de flesta medlemmarna.
Har ni inget intresse, tycker om lagkänsla och har lite väl mycket pengar över.
Tro mig, testa airsoft! Det är väldigt kul.
"Word of warning!!"
När du väl börjat "samla" din första utrustning, så kommer bli som en drog.
Jag betalade mer i frakt när jag ville ha mina "namnskyltar" i olive drab färger med velcro på baksidan, när jag beställde från "Supply Captain" i kalifornien.
Soldat Löfgren, klart slut.
Början på något nytt.
Jag beger mig in i bloggvärlden för kanske fjärde gången i och med starten av denna s.k blogg.
Jag har försökt med det mesta, generella vardagsbloggar, träningsbloggar och det har inte gått helt enligt planerna när dessa en gång skapades.
Så här är nu min fjärde, och förmodligen inte sista, blogg.
Och för att faktist dra lite intresse till mig, så kommer detta första inlägg att handla om språk.
Och ha gärna med er detta medans ni läser, att jag inte är någon författare, skrivare eller alls helt hundra på hur jag ska få ut mitt budskap på ett effektivt sätt.
Ok, språk vaddå?
Ja alltså, jag skulle vilja så att säga debattera (i min ensamhet?) lite angående hur det "moderna" sverige slaktar vårt språk. I ena ringhörnan har vi de vältaliga, konservativa, som menar på att språket aldrig bör förändras. I den andra ringhörnan har vi rinkebysvenskans representater, som tycker att språk alltid är under utveckling.
Innan jag ger mig in på min personliga åsikt, och mina egna reflektioner, så måste vi se till en del fakta.
Vad är rätt och fel inom språk?
Inom skriftspråk säger det näst intill säg självt att den som vet hur man delar in sin text i paragrafer, använder stor bokstav i början av ny mening och vid namn, och faktist använder ett komma-tecken då och då, kommer ha mycket enklare för att göra sig förstådd än den som skriver likt följande:
--
hej chefen jag sitter på tåget till kunden nu har laptopen med och jag glömde nästan strömsladden men det var i sista sekunden jag fick med den och kunden hade kanske inte blivit så glad om jag glömt den haha
--
Det är skrämmande hur mycket människor som, trots fullgod utbildning (eller kanske jag ska säga utbildningsmöjligheter) inte kan skriva på ett sätt som gör att andra förstår dem.
Jag tror ni alla kan nicka lite instämmande om påståendet att ett (snyggt) sätt att skriva på gör det enklare för läsaren.
Men vad mer då? Vilka andra "sanningar" finns det inom vårt språk?
Exemplet ovan tog bara upp problemet med de som har grammatiska svårigheter.
Det finns andra problem, så som vi ibitna "helsvenskar" tolkar som problem.
Hade jag varit svenskalärare (gud förbjude) och fått in en uppsats fylld med chattspråk så hade min språknerv börjat kittla i ryggen.
Internet och mobilspråket håller på att ta över människans, eller rättare sagt, ungdomens skriftspråk.
"o" eller "oxå" istället för "också" är bara ett av hundratals exempel, och de växer för varje dag.
Jag har drygt 90 kontakter på min msn, och jag kan med ärlighet säga att där är kanske 5-10 aktiva som faktist använder sig av stor bokstav i början av en mening.
Kalla mig petig, kalla mig pedantisk, men ja.. Jag tycker det ser mer vårdat ut, personen jag pratar med framstår som en mycket klokare person, och kanske jag vågar påstå att fallet faktist är så också.
Vart är denna texten på väg?
Jag nämnde i början att jag inte är särdeles bra på att få fram mitt budskap på ett effektivt sätt.
Men för att försöka sammanfatta på ett snyggt sätt, så ligger det till så här;
Många hävdar att invandrarkulturen formar och påverkar vårt språk på ett negativt sätt.
Och, hör och häpna, jag håller med. Jag tycker inte alls att det är någon snygg "twist" på det svenska språket.
Jag föredrar datornördarna som gått så långt att dom säger "lol" i en vanlig konversation (Förlåt, skedde en gång, aldrig mer.).
Många andra hävdar att det är ok att språket omformas, för det har det gjort i alla tider.
Tänk bara på tiden då hollywood kom in i våra liv (jag var inte född, men ni +50 har pejl på vad jag menar). Då var det allt på modet att prata engelska.
Hur som helst, båda parter har enligt mig rätt, vi behöver bara hitta en balans.
Jag vill inte kalla mina kompisar för "mannen" eller säga "ey, län!" istället för "Hej kompis.".
Men det vackra med språk, mina damer och herrar, det är att jag faktist inte behöver göra det heller.
Prata som ni vill, det är inte tvång på att prata som alla andra, precis som det inte är tvång på att bära samma kläder som alla andra.
Och där sätter jag stopp för min första blogg i en lång rad av kommande bloggar.
Robert Löfgren, ert ljus i mörkret
Jag har försökt med det mesta, generella vardagsbloggar, träningsbloggar och det har inte gått helt enligt planerna när dessa en gång skapades.
Så här är nu min fjärde, och förmodligen inte sista, blogg.
Och för att faktist dra lite intresse till mig, så kommer detta första inlägg att handla om språk.
Och ha gärna med er detta medans ni läser, att jag inte är någon författare, skrivare eller alls helt hundra på hur jag ska få ut mitt budskap på ett effektivt sätt.
Ok, språk vaddå?
Ja alltså, jag skulle vilja så att säga debattera (i min ensamhet?) lite angående hur det "moderna" sverige slaktar vårt språk. I ena ringhörnan har vi de vältaliga, konservativa, som menar på att språket aldrig bör förändras. I den andra ringhörnan har vi rinkebysvenskans representater, som tycker att språk alltid är under utveckling.
Innan jag ger mig in på min personliga åsikt, och mina egna reflektioner, så måste vi se till en del fakta.
Vad är rätt och fel inom språk?
Inom skriftspråk säger det näst intill säg självt att den som vet hur man delar in sin text i paragrafer, använder stor bokstav i början av ny mening och vid namn, och faktist använder ett komma-tecken då och då, kommer ha mycket enklare för att göra sig förstådd än den som skriver likt följande:
--
hej chefen jag sitter på tåget till kunden nu har laptopen med och jag glömde nästan strömsladden men det var i sista sekunden jag fick med den och kunden hade kanske inte blivit så glad om jag glömt den haha
--
Det är skrämmande hur mycket människor som, trots fullgod utbildning (eller kanske jag ska säga utbildningsmöjligheter) inte kan skriva på ett sätt som gör att andra förstår dem.
Jag tror ni alla kan nicka lite instämmande om påståendet att ett (snyggt) sätt att skriva på gör det enklare för läsaren.
Men vad mer då? Vilka andra "sanningar" finns det inom vårt språk?
Exemplet ovan tog bara upp problemet med de som har grammatiska svårigheter.
Det finns andra problem, så som vi ibitna "helsvenskar" tolkar som problem.
Hade jag varit svenskalärare (gud förbjude) och fått in en uppsats fylld med chattspråk så hade min språknerv börjat kittla i ryggen.
Internet och mobilspråket håller på att ta över människans, eller rättare sagt, ungdomens skriftspråk.
"o" eller "oxå" istället för "också" är bara ett av hundratals exempel, och de växer för varje dag.
Jag har drygt 90 kontakter på min msn, och jag kan med ärlighet säga att där är kanske 5-10 aktiva som faktist använder sig av stor bokstav i början av en mening.
Kalla mig petig, kalla mig pedantisk, men ja.. Jag tycker det ser mer vårdat ut, personen jag pratar med framstår som en mycket klokare person, och kanske jag vågar påstå att fallet faktist är så också.
Vart är denna texten på väg?
Jag nämnde i början att jag inte är särdeles bra på att få fram mitt budskap på ett effektivt sätt.
Men för att försöka sammanfatta på ett snyggt sätt, så ligger det till så här;
Många hävdar att invandrarkulturen formar och påverkar vårt språk på ett negativt sätt.
Och, hör och häpna, jag håller med. Jag tycker inte alls att det är någon snygg "twist" på det svenska språket.
Jag föredrar datornördarna som gått så långt att dom säger "lol" i en vanlig konversation (Förlåt, skedde en gång, aldrig mer.).
Många andra hävdar att det är ok att språket omformas, för det har det gjort i alla tider.
Tänk bara på tiden då hollywood kom in i våra liv (jag var inte född, men ni +50 har pejl på vad jag menar). Då var det allt på modet att prata engelska.
Hur som helst, båda parter har enligt mig rätt, vi behöver bara hitta en balans.
Jag vill inte kalla mina kompisar för "mannen" eller säga "ey, län!" istället för "Hej kompis.".
Men det vackra med språk, mina damer och herrar, det är att jag faktist inte behöver göra det heller.
Prata som ni vill, det är inte tvång på att prata som alla andra, precis som det inte är tvång på att bära samma kläder som alla andra.
Och där sätter jag stopp för min första blogg i en lång rad av kommande bloggar.
Robert Löfgren, ert ljus i mörkret
