@ the office
Robert Löfgren, live från IMS Medical Radars IT-kontor
Nu har jag en och en halv timma att slå ihjäl, så varför inte dela med mig av den tiden till er, mina trogna läsare, (12 unika besökare om dagen ungefär.).
Dagens strapatser har varit få och inte särdeles tunga. Jag stämplade in stenhårt klockan 07.35, gick abrupt in på IT-kontorets tämligen trånga rum, jag slet ut 4 skärmar och 3 datorer ut i korridoren för att göra rummet något sånär respektabelt (ergonomiskt sett).
Hastighet 100% till köket för morgonens pago-juice, minst lika snabbt tillbaka till, det nu mindre trånga, IT kontoret.
Jan sitter med tom blick och svär över sitt Windows Vista och över faktumet att han varit på kontoret 01.30 under natten. (Fläkt-haveri i server-rummet.).
Jag slår mig bestämt ner i min allt annat än bekväma kontorsstol och börjar ghosta en dator, samtidigt som gp's hemsida laddas in på skärmen.
Men tar spänningen slut där?
Ja sannerligen gör den det, för hör och häppna, det var ingen spänning i nyss förtäljda text heller. Och jag har en krypande känsla av att dessa sista 89 minuter kommer bli ruskigt händelselösa.
Hur som helst så avslutar jag denna dagens blogg-inlägg med en bild som tämligen stämmer överens med det första felet jag fick lösa i morse.
Robert Löfgren, er IT support i livet
Nu har jag en och en halv timma att slå ihjäl, så varför inte dela med mig av den tiden till er, mina trogna läsare, (12 unika besökare om dagen ungefär.).
Dagens strapatser har varit få och inte särdeles tunga. Jag stämplade in stenhårt klockan 07.35, gick abrupt in på IT-kontorets tämligen trånga rum, jag slet ut 4 skärmar och 3 datorer ut i korridoren för att göra rummet något sånär respektabelt (ergonomiskt sett).
Hastighet 100% till köket för morgonens pago-juice, minst lika snabbt tillbaka till, det nu mindre trånga, IT kontoret.
Jan sitter med tom blick och svär över sitt Windows Vista och över faktumet att han varit på kontoret 01.30 under natten. (Fläkt-haveri i server-rummet.).
Jag slår mig bestämt ner i min allt annat än bekväma kontorsstol och börjar ghosta en dator, samtidigt som gp's hemsida laddas in på skärmen.
Men tar spänningen slut där?
Ja sannerligen gör den det, för hör och häppna, det var ingen spänning i nyss förtäljda text heller. Och jag har en krypande känsla av att dessa sista 89 minuter kommer bli ruskigt händelselösa.
Hur som helst så avslutar jag denna dagens blogg-inlägg med en bild som tämligen stämmer överens med det första felet jag fick lösa i morse.
Robert Löfgren, er IT support i livet
Skriva av sig en stund.
Jag har på senare känt en press på mig, och det är jag själv som är upphov till den.
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Reflektioner på kvällskvisten
01.36 Inte så farligt ändå.
Nu sitter jag här vid min dator, med ett helt nytt operativsystem. Nämligen en kopia av Windows Vista Ultimate Edition. Skönt med något nytt, och angående alla problem det medför, konflikter med drivrutiner och sviktande kompatibilitet med hårdvara och mjukvara, så ser jag det bara som nyttigt för mig att få lösa lite problem. Nyttigt för min yrkesroll om inte annat. XP började bli himla tråkigt ändå ^^
På måndag kliver jag in i hamsterhjulet igen, tillbaka till 40 timmar i veckan.
Och vet ni? Jag tycker det känns kanonbra! Jag är en av de få lyckliga människorna i världen som går till sitt jobb med ett leende på läpparna och en skön magkänsla. Jag ser fram emot att arbeta, och det gör jag varje dag jag går till jobbet. Vad är hemligheten?
Jag jobbar med något jag är intresserad av och kan, enligt egen utsago, ganska bra.
Och framför allt, jag har kanonbra arbetskamrater. En elogé till Sabine som blivit en bra vän på fruktansvärt kort tid.
Hon skulle nog inte kunna översätta allt som står här, men för att klargöra:
Sabine, så jäkla go är du!
Så länge hon förstog det så är allt kalas.
My sweet shadow med in flames sätter alltid lite kännslor i rörelse, och därför skriver jag helt enkelt;
Fy fan vad jag är lycklig!
På återseende mina vänner
Robert Löfgren, er inovation i vardagen
Nu sitter jag här vid min dator, med ett helt nytt operativsystem. Nämligen en kopia av Windows Vista Ultimate Edition. Skönt med något nytt, och angående alla problem det medför, konflikter med drivrutiner och sviktande kompatibilitet med hårdvara och mjukvara, så ser jag det bara som nyttigt för mig att få lösa lite problem. Nyttigt för min yrkesroll om inte annat. XP började bli himla tråkigt ändå ^^
På måndag kliver jag in i hamsterhjulet igen, tillbaka till 40 timmar i veckan.
Och vet ni? Jag tycker det känns kanonbra! Jag är en av de få lyckliga människorna i världen som går till sitt jobb med ett leende på läpparna och en skön magkänsla. Jag ser fram emot att arbeta, och det gör jag varje dag jag går till jobbet. Vad är hemligheten?
Jag jobbar med något jag är intresserad av och kan, enligt egen utsago, ganska bra.
Och framför allt, jag har kanonbra arbetskamrater. En elogé till Sabine som blivit en bra vän på fruktansvärt kort tid.
Hon skulle nog inte kunna översätta allt som står här, men för att klargöra:
Sabine, så jäkla go är du!
Så länge hon förstog det så är allt kalas.
My sweet shadow med in flames sätter alltid lite kännslor i rörelse, och därför skriver jag helt enkelt;
Fy fan vad jag är lycklig!
På återseende mina vänner
Robert Löfgren, er inovation i vardagen
Fürerns elit.
Så heter filmen jag just såg.
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Testo-stinn och peppad!
Jag flyger ut igenom fönstret och ställer mig imellan de 2 personerna, den ena är rädd och panikslagen, inträngd i hörnet, den andra ser minst lika rädd ut, men han håller en kniv och är desperat och därmed farlig.
Jag roterar på foten, hoppar, och i en s.k tornadospark sparkar jag kniven ur handen på mannen, roterar ett varv till och i sann chuck-norris anda roundhouse-sparkar jag han i huvudet, han gör en piruett och landar medvetslös på gatan.
Sådär kan mina tankar se ut när jag ska sova, när jag sitter på spårvagnshållplatsen, när jag dagdrömmer och så vidare. Ni som sett Kopps och vet vem Benny är, ni kanske rycker till lite när jag säger att jag är en sympatisör.
Killen har sett för mycket film, helt klart, men är verkligen fallet så med mig?
Jag har haft såna här tankar så länge jag kan minnas. Film kan inte ha påverkat mig särdeles starkt när jag var 10 år gammal? I lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag dagdrömmde att jag stog i en folksamling, massor av elever på skolan, och framför mig stog en av killarna som djävlades med mig. Regnet öste ner, och slagsmålet bröt ut.
Och gör inte misstaget och tro att det var några realistiska tankar som rullade igenom mitt huvud, nej då, jag blev inte skadad i mina dagdrömmar, jag tog slag mot ansiktet, log tillbaka, och slog killen i skallen så han flög flera meter. Oh yes, jag var en gud i mina dagdrömmar.
Ibland tänker jag så även idag, fan va skönt det hade varit att vara odödlig, att kunna göra vad man vill, att skrämma livet ur allt och alla... Men så slår det mig, varför det? Respekt igenom räddsla är inte vad jag vill ha. Jag vill att alla ska älska mig, och se på mig som en hjälte.
Mina hjälte-tankar är ibland mörka, ibland ljusa.
And here I ask you; Tänker ni såna här tankar stundtals? Jag har en sån här tanke var och varannan timma i princip. Sorgligt kanske, men sant.
En dag ska jag bli någons hjälte.
Robert Löfgren, som en mild drog som lättar dina bördor
Jag roterar på foten, hoppar, och i en s.k tornadospark sparkar jag kniven ur handen på mannen, roterar ett varv till och i sann chuck-norris anda roundhouse-sparkar jag han i huvudet, han gör en piruett och landar medvetslös på gatan.
Sådär kan mina tankar se ut när jag ska sova, när jag sitter på spårvagnshållplatsen, när jag dagdrömmer och så vidare. Ni som sett Kopps och vet vem Benny är, ni kanske rycker till lite när jag säger att jag är en sympatisör.
Killen har sett för mycket film, helt klart, men är verkligen fallet så med mig?
Jag har haft såna här tankar så länge jag kan minnas. Film kan inte ha påverkat mig särdeles starkt när jag var 10 år gammal? I lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag dagdrömmde att jag stog i en folksamling, massor av elever på skolan, och framför mig stog en av killarna som djävlades med mig. Regnet öste ner, och slagsmålet bröt ut.
Och gör inte misstaget och tro att det var några realistiska tankar som rullade igenom mitt huvud, nej då, jag blev inte skadad i mina dagdrömmar, jag tog slag mot ansiktet, log tillbaka, och slog killen i skallen så han flög flera meter. Oh yes, jag var en gud i mina dagdrömmar.
Ibland tänker jag så även idag, fan va skönt det hade varit att vara odödlig, att kunna göra vad man vill, att skrämma livet ur allt och alla... Men så slår det mig, varför det? Respekt igenom räddsla är inte vad jag vill ha. Jag vill att alla ska älska mig, och se på mig som en hjälte.
Mina hjälte-tankar är ibland mörka, ibland ljusa.
And here I ask you; Tänker ni såna här tankar stundtals? Jag har en sån här tanke var och varannan timma i princip. Sorgligt kanske, men sant.
En dag ska jag bli någons hjälte.
Robert Löfgren, som en mild drog som lättar dina bördor
Existensfrågor på en lugn tisdagkväll
Prolog
Idag har dagen präglats av jobb och träning. Och tillåt mig att säga att det var den första ju-jutsuträningen för mig sen december. =) Jag är tillbaka, och jag har obehagliga stryp-märken på halsen som bevis.
Men dagens blogginlägg skall inte ha med träning att göra, kanske i viss mån, men absolut inte som primärt målområde. Nej nej, dagens inlägg skall handla lite om mina reflektioner angående de existensiella frågorna.
//Avikande anekdot
Såg just en reklam för coca cola light, "If you love life, show it!"
Hoppas Zero slår ut diet coke (cola light) för gott, dom har bättre reklamer. ^^
//Slut på avikande anekdot
Vad gör vi människor -igentligen- ?
Snubben som kom på att man kan byta tjänster mot varor, tjänster mot tjänster, varor mot varor osv.
Idag har dagen präglats av jobb och träning. Och tillåt mig att säga att det var den första ju-jutsuträningen för mig sen december. =) Jag är tillbaka, och jag har obehagliga stryp-märken på halsen som bevis.
Men dagens blogginlägg skall inte ha med träning att göra, kanske i viss mån, men absolut inte som primärt målområde. Nej nej, dagens inlägg skall handla lite om mina reflektioner angående de existensiella frågorna.
//Avikande anekdot
Såg just en reklam för coca cola light, "If you love life, show it!"
Hoppas Zero slår ut diet coke (cola light) för gott, dom har bättre reklamer. ^^
//Slut på avikande anekdot
Vad gör vi människor -igentligen- ?
Snubben som kom på att man kan byta tjänster mot varor, tjänster mot tjänster, varor mot varor osv.
"Hmmm, jag ger han ett äpple om han bär alla mina äpplen uppför kullen."
var en himla smart kille, han satte mänskligheten i ett hjul, som vi aldrig kommer att komma ur.
Nämligen faktumet att "Inget är gratis"
Så, i grunden var det kanon. För då kunde du gå upp på morgonen, kyssa din sambo, låta henne ligga kvar inne i grottan så kunde du raskt och glatt gå och ta livet av en hjort som sambon kunde tillaga senare.
Men hör och häppna, grannen säger: "Men du, vill du inte köpa halva min hjort, för en av dina fällar?".
Fantastiskt, arbete för en hel förmiddag borta, och det räcker med att man ger bort en simpel fäll.
Detta var på den tiden kanon, för du var inte beroende av handel.
Numera så är det i princip omöjligt att leva ett liv* om du inte jobbar 66% av din vakna tid (förutsatt att du är vaken i 12 timmar). Är det verkligen humant att vi utför tjänster åt någon annan 40 timmar i veckan i 45 år av våra korta liv?
Är det där vi är? 11732 dagar jobbar du om vi bortser från helgdagar (typ julafton) och sjukdagar.
Förutsatt att du börjar jobba som 20 år gammal.
Inser ni hur många timmar det är? Det är alltså 93 TUSEN 873 timmar (93,873) som vi spenderar på arbete i våra liv.
Ok, detta är inte dumt för vissa människor. Vill du tjäna pengar, köpa grejer, kanske advancera inom företaget om det nu finns något sådant. Jag själv är prylgalen, vilket gör att jag liksom köper det här livet (mest för att jag inte har så mycket val) Men jag tänker ändå mycket på det här. Jag tycker det är synd att en människas liv ska präglas av så mycket arbete för att komma någon vart.
Jag säger självklart inte att en och annan borde ha det bättre, ska det bli förbättring så ska det gälla alla.
(Hörde jag någon säga 6 timmars arbetsdag?)
Jag har ingen lösning, men nu vet ni, mina kära läsare, att jag tycker livet kunde ha lite mer fritid.
En dag så står vi väl där, 6 arbetsdagar i veckan, jobb från 15 års ålder, och ett ständigt race för prestigé.
Låt oss alla hoppas på en lite mer fri värld, där vi alla har lite mer tid till att umgås med varandra.
Robert Löfgren, din frihetsrebel i makthavarnas värld
Nämligen faktumet att "Inget är gratis"
Så, i grunden var det kanon. För då kunde du gå upp på morgonen, kyssa din sambo, låta henne ligga kvar inne i grottan så kunde du raskt och glatt gå och ta livet av en hjort som sambon kunde tillaga senare.
Men hör och häppna, grannen säger: "Men du, vill du inte köpa halva min hjort, för en av dina fällar?".
Fantastiskt, arbete för en hel förmiddag borta, och det räcker med att man ger bort en simpel fäll.
Detta var på den tiden kanon, för du var inte beroende av handel.
Numera så är det i princip omöjligt att leva ett liv* om du inte jobbar 66% av din vakna tid (förutsatt att du är vaken i 12 timmar). Är det verkligen humant att vi utför tjänster åt någon annan 40 timmar i veckan i 45 år av våra korta liv?
Är det där vi är? 11732 dagar jobbar du om vi bortser från helgdagar (typ julafton) och sjukdagar.
Förutsatt att du börjar jobba som 20 år gammal.
Inser ni hur många timmar det är? Det är alltså 93 TUSEN 873 timmar (93,873) som vi spenderar på arbete i våra liv.
Ok, detta är inte dumt för vissa människor. Vill du tjäna pengar, köpa grejer, kanske advancera inom företaget om det nu finns något sådant. Jag själv är prylgalen, vilket gör att jag liksom köper det här livet (mest för att jag inte har så mycket val) Men jag tänker ändå mycket på det här. Jag tycker det är synd att en människas liv ska präglas av så mycket arbete för att komma någon vart.
Jag säger självklart inte att en och annan borde ha det bättre, ska det bli förbättring så ska det gälla alla.
(Hörde jag någon säga 6 timmars arbetsdag?)
Jag har ingen lösning, men nu vet ni, mina kära läsare, att jag tycker livet kunde ha lite mer fritid.
En dag så står vi väl där, 6 arbetsdagar i veckan, jobb från 15 års ålder, och ett ständigt race för prestigé.
Låt oss alla hoppas på en lite mer fri värld, där vi alla har lite mer tid till att umgås med varandra.
Robert Löfgren, din frihetsrebel i makthavarnas värld
Sensei, jag kommer tillbaka.
Jag har bestämt mig, trots omröstningen.
Jag går tillbaka till Dokan Ryu Jutsu.
Jag kan lika gärna slipa på det jag är bra på, att bemästra arten, med ett gym som komplement kan jag få lite kropp också. Jag tänker inte ta det tempo som erbjuds dock, jag ska ta det i mitt tempo, det innebär alltså att jag kommer köra på hårdare än det tempot som erbjuds. Jag kommer även be Sensei att hjälpa mig bemästra sparkar. Det är den del av arten som imponerar på mig mest, sparkar.
Eller tja, det som imponerar på mig, är arten i sig, eller kanske till och med hela konceptet "budo".
Lite kuriosa för den som intresserar sig, ordet Budo är i grunden detsamma som ordet Bushido.
Bu = Krig
Bushi = Krigsman / Krigare
Do = Väg
Alltså så är Budo detsamma som krigets väg, men det jag följer är Bushi-do, krigarens väg.
Innan någon hobby-ninja ropar hej och säger att krigare är "Samurai" så kan jag berätta för er att ordet
samuraj betyder "att tjäna".
Vad är då Bushido? I grunden, så är det att leva var dag som om det vore din sista, men i ett mer praktist utalande; Att alltid göra sitt bästa, vad du än tar för dig för uppgift. Alltså, att bemästra något. Till exempel Ju-Jutsu i det här fallet. Andra saker jag vill bemästra är japanska, min rädsla, mitt sinne för heder, att veta vad som är rätt och fel, och att kunna handla tveklöst vid situationer då min heder sätts på spel.
Att förstå Bushido, eller budo är i sanning ingen lätt uppgift, jag gick en kurs i ungdomsledning för ett par år sedan, och vi deltagande, tillsammans med kursledaren, dedikerade en hel helg till att försöka förstå Budo.
Det vi inte visste då, var att vi utövade budo under den helgen, vi strävade till vårt yttersta för att få förståelse.
Och det är det som är Budo och Bushido, att alltid sträva efter rättvisa, förståelse och personlig utveckling.
Och jag hoppas att ni förstår varför jag högaktar japansk kultur så starkt, och deras ideal.
Det finns en anledning till varför jag har tattuerat Meiyoo, Chuugi och Yuuki på min arm.
Robert Löfgren, er stund av insikt
Jag går tillbaka till Dokan Ryu Jutsu.
Jag kan lika gärna slipa på det jag är bra på, att bemästra arten, med ett gym som komplement kan jag få lite kropp också. Jag tänker inte ta det tempo som erbjuds dock, jag ska ta det i mitt tempo, det innebär alltså att jag kommer köra på hårdare än det tempot som erbjuds. Jag kommer även be Sensei att hjälpa mig bemästra sparkar. Det är den del av arten som imponerar på mig mest, sparkar.
Eller tja, det som imponerar på mig, är arten i sig, eller kanske till och med hela konceptet "budo".
Lite kuriosa för den som intresserar sig, ordet Budo är i grunden detsamma som ordet Bushido.
Bu = Krig
Bushi = Krigsman / Krigare
Do = Väg
Alltså så är Budo detsamma som krigets väg, men det jag följer är Bushi-do, krigarens väg.
Innan någon hobby-ninja ropar hej och säger att krigare är "Samurai" så kan jag berätta för er att ordet
samuraj betyder "att tjäna".
Vad är då Bushido? I grunden, så är det att leva var dag som om det vore din sista, men i ett mer praktist utalande; Att alltid göra sitt bästa, vad du än tar för dig för uppgift. Alltså, att bemästra något. Till exempel Ju-Jutsu i det här fallet. Andra saker jag vill bemästra är japanska, min rädsla, mitt sinne för heder, att veta vad som är rätt och fel, och att kunna handla tveklöst vid situationer då min heder sätts på spel.
Att förstå Bushido, eller budo är i sanning ingen lätt uppgift, jag gick en kurs i ungdomsledning för ett par år sedan, och vi deltagande, tillsammans med kursledaren, dedikerade en hel helg till att försöka förstå Budo.
Det vi inte visste då, var att vi utövade budo under den helgen, vi strävade till vårt yttersta för att få förståelse.
Och det är det som är Budo och Bushido, att alltid sträva efter rättvisa, förståelse och personlig utveckling.
Och jag hoppas att ni förstår varför jag högaktar japansk kultur så starkt, och deras ideal.
Det finns en anledning till varför jag har tattuerat Meiyoo, Chuugi och Yuuki på min arm.
Robert Löfgren, er stund av insikt
Dumhet
What was I thinking?
I måndags så umgicks jag med Daniel.
Allt var frid och fröjd, solen sken starkt, gräset var grönt och vattnet var lockande blått.
Efter en stunds övande på salto (bakåtvolt) i Daniels trädgård, så bar det av till näsets badplats.
Vi tittade på flickor, och var ruskigt manliga, och eftersom vi iförda badshorts och solglasögon satt och drack folköl (på en måndag) måste vi sett ut som riktiga strandraggare, riktiga drägg.
Men det sket vi i, vi var i all ärlighet inte ute efter social kontakt, vi ville njuta av solen, titta på tjejer och dricka öl, och det gjorde vi. Timmarna gick, och vi lyckades till och med bada en liten stund, jag var dock inte lika optimistisk som Daniel till vattnets temperatur.
Så efter 6(!) timmars vistelse vid näsets badplats kom vi fram till att det var dags att åka hem.
Och nu, 2 sömnlösa nätter och en fruktansvärd arbetsdag senare så undrar jag...
Varför... O Varför... använde jag inte solskydd?
Jag känner mig så otroligt dum, vad för slags hybris hade slagit mig när jag fick för mig att närmare 7 timmar med bar överkropp i solen inte skulle påverka min hud? Jag ser ut som en hummer, jag kan inte sova på rygg, eller på mage, och mina hudprodukter jag glatt la 80 kronor på igår, lindrar bara så mycket. Smärta smärta smärta.
Jag biter ihop, smärtan är ok (så länge jag inte har något plagg på överkroppen) men det är den psykiska värkan av att inte kunna sova som är jobbig.
Despair.
Robert Löfgren, din konflikterande hjärncell.
I måndags så umgicks jag med Daniel.
Allt var frid och fröjd, solen sken starkt, gräset var grönt och vattnet var lockande blått.
Efter en stunds övande på salto (bakåtvolt) i Daniels trädgård, så bar det av till näsets badplats.
Vi tittade på flickor, och var ruskigt manliga, och eftersom vi iförda badshorts och solglasögon satt och drack folköl (på en måndag) måste vi sett ut som riktiga strandraggare, riktiga drägg.
Men det sket vi i, vi var i all ärlighet inte ute efter social kontakt, vi ville njuta av solen, titta på tjejer och dricka öl, och det gjorde vi. Timmarna gick, och vi lyckades till och med bada en liten stund, jag var dock inte lika optimistisk som Daniel till vattnets temperatur.
Så efter 6(!) timmars vistelse vid näsets badplats kom vi fram till att det var dags att åka hem.
Och nu, 2 sömnlösa nätter och en fruktansvärd arbetsdag senare så undrar jag...
Varför... O Varför... använde jag inte solskydd?
Jag känner mig så otroligt dum, vad för slags hybris hade slagit mig när jag fick för mig att närmare 7 timmar med bar överkropp i solen inte skulle påverka min hud? Jag ser ut som en hummer, jag kan inte sova på rygg, eller på mage, och mina hudprodukter jag glatt la 80 kronor på igår, lindrar bara så mycket. Smärta smärta smärta.
Jag biter ihop, smärtan är ok (så länge jag inte har något plagg på överkroppen) men det är den psykiska värkan av att inte kunna sova som är jobbig.
Despair.
Robert Löfgren, din konflikterande hjärncell.
Omröstning!
Ok, samtliga som läser måste lägga en röst på något av alternativen, ni kan vara anonyma, det går utmärkt.
Men tänk på att inte rösta 2 gånger, jag ser ändå erat IP nummer.
Jag är kluven, en ny "termin" står för dörren, och jag vet inte vad jag ska träna. Jag ska gymma, så mycket vet jag, men det är inte tillräckligt, jag behöver något mer. Så här kommer alternativen:
Gå tillbaka till Ju-Jutsun (800kr / termin) (kan göra det för 0:- också, men då måste jag instruera)
Fortsätta i Thai-boxning (1500kr / termin)
Börja i Shaolin Kung-fu ( 2200kr / termin) (avser 3 pass i veckan)
Börja i Breakdance (1465kr / termin) (avser 60 minuters lektioner)
Airsoft, gym och [insert choise here]
Låt röstningen börja. Jag avbryter röstningen exakt en vecka från nu.
Robert Löfgren, ditt te efter träningen
Men tänk på att inte rösta 2 gånger, jag ser ändå erat IP nummer.
Jag är kluven, en ny "termin" står för dörren, och jag vet inte vad jag ska träna. Jag ska gymma, så mycket vet jag, men det är inte tillräckligt, jag behöver något mer. Så här kommer alternativen:
Gå tillbaka till Ju-Jutsun (800kr / termin) (kan göra det för 0:- också, men då måste jag instruera)
Fortsätta i Thai-boxning (1500kr / termin)
Börja i Shaolin Kung-fu ( 2200kr / termin) (avser 3 pass i veckan)
Börja i Breakdance (1465kr / termin) (avser 60 minuters lektioner)
Airsoft, gym och [insert choise here]
Låt röstningen börja. Jag avbryter röstningen exakt en vecka från nu.
Robert Löfgren, ditt te efter träningen
Nice guys finnish last...
Yes, och jag är en "nice guy", så jag vet vad jag pratar om.
Men vad exakt är en nice guy och en bad guy?
Nice guys
Det är vi som håller uppe dörren åt tjejerna. Det är vi som erbjuder oss att vara fylle-taxi (inte jag, har ju inget körkort), vi dumpar inte tjejer utan anledning, vi beter oss inte barnsligt, vi är inte otrogna, vi gör sällan något brottsligt.
Vi är ödmjuka, undviker konflikter om vi kan, och om jag får säga min mening, så är vi mer vuxna.
Men jag själv bryter lite mot stereotypen, jag är tattuerad... ja... eh... that's it tror jag ^^
Bad guys
Och så har vi the bad guys, vi beter oss barnsligt, ignorerar tjejer och ordet känslokall är vägvisaren, vi är inte nödvändigtvis brottsliga, men vi tycker om att låta andra tro att det är så, vi söker bråk, vi låter ingen säga att dom är bättre än oss, på något. Och om vi av någon anledning faktist böjer oss och säger att någon är bättre än oss på något, så är det ändå bara fikus-fasoner att hålla på med vad det nu handlar om.
Så varför, o varför faller tjejer för dessa hjärndöda killar?
Vad ser en tjej i en kille som skryter om att han suttit inne, visar sina skotthål i axeln (Det är igentligen skrapsår från när han snubblade som 5-åring), och skulle tjejen inte vilja ha honom, så kallar han henna diverse obscena otrevliga, och fullständigt obefogade, glåpord.
Varför kommer de snälla killarna sist? Jag må vara snäll, men jag är väl en intressant kille?
Jag kan slåss bättre än de flesta "bad guys", inte för att jag slåss på gatan, men för att kampsport varit mitt huvudinstresse sen jag fyllde 10 typ, det är inga tjejer som faller för mig för det.
Nej problemet ligger i media. Tjejer får för sig att bad guys är spännande och intressanta, men det dom får är bara killar med lägre iq värde en oss andra, som har våldsproblem och inte kan lösa konflikter utan att ta till personangrepp både fysiskt och psykiskt.
Kanske man skulle satsa på att se ut som vin diesel och börja spotta tjejer i ansiktet, då skulle nog alla falla för mig.
Robert Löfgren, din snälla kille på väg bort i horisonten
Men vad exakt är en nice guy och en bad guy?
Nice guys
Det är vi som håller uppe dörren åt tjejerna. Det är vi som erbjuder oss att vara fylle-taxi (inte jag, har ju inget körkort), vi dumpar inte tjejer utan anledning, vi beter oss inte barnsligt, vi är inte otrogna, vi gör sällan något brottsligt.
Vi är ödmjuka, undviker konflikter om vi kan, och om jag får säga min mening, så är vi mer vuxna.
Men jag själv bryter lite mot stereotypen, jag är tattuerad... ja... eh... that's it tror jag ^^
Bad guys
Och så har vi the bad guys, vi beter oss barnsligt, ignorerar tjejer och ordet känslokall är vägvisaren, vi är inte nödvändigtvis brottsliga, men vi tycker om att låta andra tro att det är så, vi söker bråk, vi låter ingen säga att dom är bättre än oss, på något. Och om vi av någon anledning faktist böjer oss och säger att någon är bättre än oss på något, så är det ändå bara fikus-fasoner att hålla på med vad det nu handlar om.
Så varför, o varför faller tjejer för dessa hjärndöda killar?
Vad ser en tjej i en kille som skryter om att han suttit inne, visar sina skotthål i axeln (Det är igentligen skrapsår från när han snubblade som 5-åring), och skulle tjejen inte vilja ha honom, så kallar han henna diverse obscena otrevliga, och fullständigt obefogade, glåpord.
Varför kommer de snälla killarna sist? Jag må vara snäll, men jag är väl en intressant kille?
Jag kan slåss bättre än de flesta "bad guys", inte för att jag slåss på gatan, men för att kampsport varit mitt huvudinstresse sen jag fyllde 10 typ, det är inga tjejer som faller för mig för det.
Nej problemet ligger i media. Tjejer får för sig att bad guys är spännande och intressanta, men det dom får är bara killar med lägre iq värde en oss andra, som har våldsproblem och inte kan lösa konflikter utan att ta till personangrepp både fysiskt och psykiskt.
Kanske man skulle satsa på att se ut som vin diesel och börja spotta tjejer i ansiktet, då skulle nog alla falla för mig.
Robert Löfgren, din snälla kille på väg bort i horisonten
IT samhället
[Jag tar bort förra inlägget om en eller två dagar, såvida ingen anser att det faktist innehöll något vettigt.]
"IT"
Min dator är sönder, och därför tänker jag skriva lite om mitt behov och abstinens till internet.
Vad använder du internet till? Vad har du din dator till? Jag och Jon delar lägenhet och således undviker jag i regel hans rum, numera är jag bara i hans rum, för där står hans (min) laptop och tv:n.
Jag använde min dator till allt. Mitt rums focal point var datorn.
All musik jag lyssnade på, kom från datorn.
Se på dvd eller film i övrigt? Datorn.
Spela spel, rekreaktion, photoshop, 3ds, prata med vännerna, blogga, läsa gp.se....
Allt gör jag via min dator. Mitt yrke, mina rekreaktionella intressen (bortsett från kampsporten), mina kontaktmöjligheter.. Rubbet.
Jag tror nog jag är lite mer beroende av datorn än den "vanliga" mannen, men det är väl för att jag är en datornörd.
Men är inte alla galet beroende av sin dator? Att ha tillgång till internet? Vet du någon som fortfarande knallar iväg till postkontoret för att betala sina räkningar? Jag ringer i princip aldrig till någon, såvida inte dom är offline.
Jag tycker det är hemskt jobbigt det här. Detta är min tråkigaste lördag på årtionden, och allt för att 2 datorkomponenter lagt ner. Nämligen mitt moderkort och min cpu.
-------------------
Avstickare:
Moderkortet (eller mainboard) är det som gör det möjligt för alla andra komponenter i datorn att kommunicera och jobba ihop. Det innehåller bios (grunden till datorns funktion) och är platformen alla andra komponenter fästes i.
CPU, central proccessing unit, är datorns processor, den "processerar" alla kommandon du ger den ut till alla andra komponenter.
--------------------
Så nu sitter jag här, och måste skrapa ihop 4000 kronor till att få mitt liv tillbaka in i IT samhället, för just nu känns det som jag är tillbaka i industrialismen och stampar.
Tackar för mig.
Robert Löfgren, er favoritsektor i er sata-disk
"IT"
Min dator är sönder, och därför tänker jag skriva lite om mitt behov och abstinens till internet.
Vad använder du internet till? Vad har du din dator till? Jag och Jon delar lägenhet och således undviker jag i regel hans rum, numera är jag bara i hans rum, för där står hans (min) laptop och tv:n.
Jag använde min dator till allt. Mitt rums focal point var datorn.
All musik jag lyssnade på, kom från datorn.
Se på dvd eller film i övrigt? Datorn.
Spela spel, rekreaktion, photoshop, 3ds, prata med vännerna, blogga, läsa gp.se....
Allt gör jag via min dator. Mitt yrke, mina rekreaktionella intressen (bortsett från kampsporten), mina kontaktmöjligheter.. Rubbet.
Jag tror nog jag är lite mer beroende av datorn än den "vanliga" mannen, men det är väl för att jag är en datornörd.
Men är inte alla galet beroende av sin dator? Att ha tillgång till internet? Vet du någon som fortfarande knallar iväg till postkontoret för att betala sina räkningar? Jag ringer i princip aldrig till någon, såvida inte dom är offline.
Jag tycker det är hemskt jobbigt det här. Detta är min tråkigaste lördag på årtionden, och allt för att 2 datorkomponenter lagt ner. Nämligen mitt moderkort och min cpu.
-------------------
Avstickare:
Moderkortet (eller mainboard) är det som gör det möjligt för alla andra komponenter i datorn att kommunicera och jobba ihop. Det innehåller bios (grunden till datorns funktion) och är platformen alla andra komponenter fästes i.
CPU, central proccessing unit, är datorns processor, den "processerar" alla kommandon du ger den ut till alla andra komponenter.
--------------------
Så nu sitter jag här, och måste skrapa ihop 4000 kronor till att få mitt liv tillbaka in i IT samhället, för just nu känns det som jag är tillbaka i industrialismen och stampar.
Tackar för mig.
Robert Löfgren, er favoritsektor i er sata-disk
My life so far
Ja eftersom mitt liv nu är i spillror (datorn är sönder) så tänkte jag ge en liten resumé av mitt liv so far, medans det ändå är i stiltje. Jag kör David Copperfield varianten, "I am born, I grow up.. " and so on.
1986
En, säkert, mulen majdag föddes jag, runt 14.00 någonstans har jag för mig mor berättat, och jag var ett bright barn.
Jag var det ett nyfött barn i grunden är, formbar, tom, kritvit och omålad.
Under perioden 1986 --> 1996 är igentligen o-intressant, då jag fortfarande var ett barn och gjorde det barn gör.
Jag började visserligen grundskolan, men om jag ska vara ärlig så är jag trött på mitt gnäll om "hur tufft" jag hade det i grundsskolan, och om jag är trött på det, vad är då inte mina läsare?
2007
Nu, är jag allt annat än omålad, jag är så färgad så man kan tro jag ramlat ner i en färgpyts med etiketten "rainbow".
(Ok, jag har nog aldrig skrivit något så löjligt någonsin, kasta glåpord på eget ansvar.)
Jag är politiskt intresserad, jag är alldeles för intresserad av det motsatta könet, jag har homofobi, jag ogillar hip-hop, jag fullständigt avskyr "gangster-rapp", jag är intresserad av anatomi (nej, inte den formen av anatomi, den var underförstådd när jag sa att jag var intresserad av det motsatta könet.), jag fascineras av vapen och krig, jag tycker det är hutlöst kul att lära mig hur andra människor fungerar, jag är ganska lat, jag är pedantisk.
Men mest av allt, så är jag snäll, omtänksam, och som ni ser ganska självsäker.
Det är en sak att vara ödmjuk, och det är en annan att inte våga tro på sina egenskaper. :)
Och som sista egenskap, jag älskar att skriva av mig mina tankar, och att veta att andra läser dem. ^^
Robert Löfgren, er is i drinken
1986
En, säkert, mulen majdag föddes jag, runt 14.00 någonstans har jag för mig mor berättat, och jag var ett bright barn.
Jag var det ett nyfött barn i grunden är, formbar, tom, kritvit och omålad.
Under perioden 1986 --> 1996 är igentligen o-intressant, då jag fortfarande var ett barn och gjorde det barn gör.
Jag började visserligen grundskolan, men om jag ska vara ärlig så är jag trött på mitt gnäll om "hur tufft" jag hade det i grundsskolan, och om jag är trött på det, vad är då inte mina läsare?
2007
Nu, är jag allt annat än omålad, jag är så färgad så man kan tro jag ramlat ner i en färgpyts med etiketten "rainbow".
(Ok, jag har nog aldrig skrivit något så löjligt någonsin, kasta glåpord på eget ansvar.)
Jag är politiskt intresserad, jag är alldeles för intresserad av det motsatta könet, jag har homofobi, jag ogillar hip-hop, jag fullständigt avskyr "gangster-rapp", jag är intresserad av anatomi (nej, inte den formen av anatomi, den var underförstådd när jag sa att jag var intresserad av det motsatta könet.), jag fascineras av vapen och krig, jag tycker det är hutlöst kul att lära mig hur andra människor fungerar, jag är ganska lat, jag är pedantisk.
Men mest av allt, så är jag snäll, omtänksam, och som ni ser ganska självsäker.
Det är en sak att vara ödmjuk, och det är en annan att inte våga tro på sina egenskaper. :)
Och som sista egenskap, jag älskar att skriva av mig mina tankar, och att veta att andra läser dem. ^^
Robert Löfgren, er is i drinken
Kvinnor och jag.
Detta lär bli spännande.
Jag har ända sedan lågstadiet varit svag för flickor, men vilken straight kille är inte det?
Det hela började någon gång vid dagis, det var nån liten rosaklädd dam jag var intresserad av, vi skulle tydligen gifta oss, enligt min mor. Men det jag kom ihåg, det var Sara som var min "flickvän" i lågstadiet, jodå, jag fick en puss eller två. Hon drog med mig in i skogen när vi var vid tulebosjön och så sa hon "Älskar du mig? Jag älskar dig." Och jag kommer än idag ihåg vad jag tänkte när hon ställde frågan.... "Vilket jävla my little pony skitsnack." Och jag svarade "Ja, jag älskar dig." Tänka sig att jag missbrukade det ordet redan i lågstadiet, och på den vägen gick det.
Jag gick igenom mellanstadiet i min segregerade klass, vi var utan tvekan den "töntiga" klassen. Men det fanns ett par plus, vi var runt 20 elever, och vi var 4 stycken killar. Schysta odds, men det hjälpte ju inte mig. Men hemma i mitt område, där fanns det allt en flicka jag gillade, eller ja, 3 flickor jag gillade. Och jag inbillade mig gång på gång att jag älskade dem, jag lurade både dem och mig. Och så gick mellanstadiet, och även en liiten bit av högstadiet, jag växlade mellan dessa 3 tjejer (varav 2 var systrar), och det var även då jag förlorade den beryktade oskulden.
I slutänden så blev det den yngre systern av de 2 systrarna som "fick mitt hjärta" och jag var mer vilsen än någonsin, vi var *host* tillsammans i över 4 månader, men vi sågs inte så mycket (?). Och så var min syn på ett förhållande.
Gymnasiet kom och jag skiftade flickvän i samma takt som många byter underkläder, jag trodde helt enkelt jag var inne i en "trial and error" period. Testade mig fram till någon jag skulle fastna vid. Och många blev dem, och jag kommer väl ihåg min sexuella frustration då samtliga jag var med var oskulder och ville inte ha sex, och snäll och mysig som jag var så tjatade jag inte. Sen skedde något av ett mirakel, en milstolpe i mitt liv, jag träffade Beata. Denna flickan, 2 år yngre än mig, var allt jag någonsin drömt om, hon var kortare än mig, blond, riktigt söt, hade en fantastisk kropp och var galet sexuellt aktiv. Jag fick mer sex än jag någonsin drömt om, och bra var det. Man kan nog till och med säga att det var min sexuella debut igentligen.
Men, saker och ting var inte så perfekt, det märkligaste jag varit med om skedde just då, hon tappade intresset för mig. Detta var för mig ofattbart, alla tjejer jag gjort slut med var alltid förkrossade och grät floder, medans jag lugnt vandrade därifrån. Vad hände? Min värld var upp och ner, och till råga på allt så tror jag Beata försökte visa mig sitt missnöje ett bra tag innan vi tog steget att avsluta. Och ännu bättre, jag tror hon var sympati-ledsen när jag pratade med henne. Vilken tjej, oj oj oj. Sen att hon behandlade mig som ett as en längre period och jag förvandlades till en desperat och "needy" person, det är en annan historia.
Ett par till flickvänner kom och gick, och sedan kom nästa milstolpe, Erica.
Hon var lika gammal som mig, vi kunde skratta ihop. Ja, det var ju en märklig kännsla att konversera med sin flickvän, det var ju jag då inte van vid. Hon knäckte även mitt rekord för längsta förhållande, vi höll ihop i 8 månader, innan jag kände att det fick vara nog.
Alla mina flickvänner har saker och ting gemensamt, och jag vill inte vara elak och börja peka ut brister här, jag nöjer mig med att ha skrivit ut lite positiva saker om varje tjej ist. Men som sagt, de har alltid varit i princip "samma" tjej jag varit tillsammans med på många sätt. Men alla unika på vissa sätt.
Nu vet jag att ska jag ha ett förhållande, så ska det verkligen, verkligen vara övertygande argument, jag ska inte ha någon flickvän på länge nu. Tjejer, sex, barn, förhållande, måååånga år av mitt liv kommer vara präglade av det där, så varför inte prioritera vänner nu när jag är så här ung, och lägga så mycket tid jag kan till mina intressen och till det jag vill göra. Jag vill inte vara låst, och hur mycket ni som har förhållanden klagar, så är det faktist så, MAN ÄR LÅST, hur lite man än ses, hur mycket man än kan göra ihop, man är låst.
Så, mitt visdomsråd lyder, skaffa dig intressen, minnen, upplevelser och vänner i den här åldern och när du blir äldre så kommer du ha en miljon saker att prata med din framtida partner om, och förhoppningsvis så har hon/han gjort precis likadant, så är ni båda "av-lekta" och båda två fulla av visdom och saker att prata om.
Er soluppgång på semestern, Robert Löfgren
Jag har ända sedan lågstadiet varit svag för flickor, men vilken straight kille är inte det?
Det hela började någon gång vid dagis, det var nån liten rosaklädd dam jag var intresserad av, vi skulle tydligen gifta oss, enligt min mor. Men det jag kom ihåg, det var Sara som var min "flickvän" i lågstadiet, jodå, jag fick en puss eller två. Hon drog med mig in i skogen när vi var vid tulebosjön och så sa hon "Älskar du mig? Jag älskar dig." Och jag kommer än idag ihåg vad jag tänkte när hon ställde frågan.... "Vilket jävla my little pony skitsnack." Och jag svarade "Ja, jag älskar dig." Tänka sig att jag missbrukade det ordet redan i lågstadiet, och på den vägen gick det.
Jag gick igenom mellanstadiet i min segregerade klass, vi var utan tvekan den "töntiga" klassen. Men det fanns ett par plus, vi var runt 20 elever, och vi var 4 stycken killar. Schysta odds, men det hjälpte ju inte mig. Men hemma i mitt område, där fanns det allt en flicka jag gillade, eller ja, 3 flickor jag gillade. Och jag inbillade mig gång på gång att jag älskade dem, jag lurade både dem och mig. Och så gick mellanstadiet, och även en liiten bit av högstadiet, jag växlade mellan dessa 3 tjejer (varav 2 var systrar), och det var även då jag förlorade den beryktade oskulden.
I slutänden så blev det den yngre systern av de 2 systrarna som "fick mitt hjärta" och jag var mer vilsen än någonsin, vi var *host* tillsammans i över 4 månader, men vi sågs inte så mycket (?). Och så var min syn på ett förhållande.
Gymnasiet kom och jag skiftade flickvän i samma takt som många byter underkläder, jag trodde helt enkelt jag var inne i en "trial and error" period. Testade mig fram till någon jag skulle fastna vid. Och många blev dem, och jag kommer väl ihåg min sexuella frustration då samtliga jag var med var oskulder och ville inte ha sex, och snäll och mysig som jag var så tjatade jag inte. Sen skedde något av ett mirakel, en milstolpe i mitt liv, jag träffade Beata. Denna flickan, 2 år yngre än mig, var allt jag någonsin drömt om, hon var kortare än mig, blond, riktigt söt, hade en fantastisk kropp och var galet sexuellt aktiv. Jag fick mer sex än jag någonsin drömt om, och bra var det. Man kan nog till och med säga att det var min sexuella debut igentligen.
Men, saker och ting var inte så perfekt, det märkligaste jag varit med om skedde just då, hon tappade intresset för mig. Detta var för mig ofattbart, alla tjejer jag gjort slut med var alltid förkrossade och grät floder, medans jag lugnt vandrade därifrån. Vad hände? Min värld var upp och ner, och till råga på allt så tror jag Beata försökte visa mig sitt missnöje ett bra tag innan vi tog steget att avsluta. Och ännu bättre, jag tror hon var sympati-ledsen när jag pratade med henne. Vilken tjej, oj oj oj. Sen att hon behandlade mig som ett as en längre period och jag förvandlades till en desperat och "needy" person, det är en annan historia.
Ett par till flickvänner kom och gick, och sedan kom nästa milstolpe, Erica.
Hon var lika gammal som mig, vi kunde skratta ihop. Ja, det var ju en märklig kännsla att konversera med sin flickvän, det var ju jag då inte van vid. Hon knäckte även mitt rekord för längsta förhållande, vi höll ihop i 8 månader, innan jag kände att det fick vara nog.
Alla mina flickvänner har saker och ting gemensamt, och jag vill inte vara elak och börja peka ut brister här, jag nöjer mig med att ha skrivit ut lite positiva saker om varje tjej ist. Men som sagt, de har alltid varit i princip "samma" tjej jag varit tillsammans med på många sätt. Men alla unika på vissa sätt.
Nu vet jag att ska jag ha ett förhållande, så ska det verkligen, verkligen vara övertygande argument, jag ska inte ha någon flickvän på länge nu. Tjejer, sex, barn, förhållande, måååånga år av mitt liv kommer vara präglade av det där, så varför inte prioritera vänner nu när jag är så här ung, och lägga så mycket tid jag kan till mina intressen och till det jag vill göra. Jag vill inte vara låst, och hur mycket ni som har förhållanden klagar, så är det faktist så, MAN ÄR LÅST, hur lite man än ses, hur mycket man än kan göra ihop, man är låst.
Så, mitt visdomsråd lyder, skaffa dig intressen, minnen, upplevelser och vänner i den här åldern och när du blir äldre så kommer du ha en miljon saker att prata med din framtida partner om, och förhoppningsvis så har hon/han gjort precis likadant, så är ni båda "av-lekta" och båda två fulla av visdom och saker att prata om.
Er soluppgång på semestern, Robert Löfgren
En ung pojkes drömmar
Ända sedan jag och Jon var små, så ville jag bli Ninja.
Jag njöt av tanken på att smyga runt i mörkret, sätta skräck i mina offer, och att få kallblodigt mörda dom, på de allra vackraste sätt. Jag var akrobatisk, jag var osynlig, jag var ostopbar, och så smög jag runt i mitt vardagsrum som 12 år gammal. Intresset fortsatte långt in i tonåren, men ersattes vid en punkt jag inte kommer ihåg, av mitt brinnande intresse för samurajer.
--
Jag hade även en period då vikingar var det häftigaste som fanns, men i och med att mina värderingar kom på rätt plats, så försvann mitt vikingaintresse ganska fort.
--
Plötsligt så var heder det vackraste som existerade, att aldrig slå den som låg ner, aldrig skada de oskyldiga, att ge nåd till den som stod under mig i styrka och teknik. Dessa värderingarna fanns väl i viss mån även när jag ville vara ninja. Men de var aldrig så viktiga som när mitt intresse för samurajen blommade upp. I gymnasiet så läste jag dikter från 1300 talets samurajer, och i all ärlighet så imponerade de sällan på mig, men det där med körsbärsträdets blommning, det var fräckt, hur dom jämförde de fallande röda löven med blodet på ett slagfält, jag var i hybris ett bra tag där.
Mitt intresse för feodala japan lär aldrig försvinna, och min fascinering av dess krigskonst kommer heller aldrig svalna. Det är märkligt, jag skäms för min pubertala syn på krig och våld, och jag vet så väl att det skapar så mycket sorg, lidande och förstörelse, men jag kan inte få ur min skalle att det är fascinerande.
Visst finns det andra världskrigetfanatiker som spenderar 50% av sin vakna tid framför discovery civilization, men de är intresserade av taktik, hur vapnen fungerade, hur en stridsvagn är byggd, hur kulsprutorna på ett spitfire var monterade osv osv.... Men jag, jag fascineras av känslorna inblandat i feodala japan.
Man kan nog säga att jag är inte många steg ifrån att kunna bli kallad fanatiker, likt en terrorbombare så har jag fått för mig att jag skulle uppfyllas med heder och stolthetskänslor, om jag skulle få ta livet av någon, bara någon jag tjänade sa att det var "rätt".
Fasen... jag är född på fel plats, på fel tid.
Jag hade blivit en grym samuraj. ^^
Robert Löfgren, din rökbomb i stridens hetta.
Jag njöt av tanken på att smyga runt i mörkret, sätta skräck i mina offer, och att få kallblodigt mörda dom, på de allra vackraste sätt. Jag var akrobatisk, jag var osynlig, jag var ostopbar, och så smög jag runt i mitt vardagsrum som 12 år gammal. Intresset fortsatte långt in i tonåren, men ersattes vid en punkt jag inte kommer ihåg, av mitt brinnande intresse för samurajer.
--
Jag hade även en period då vikingar var det häftigaste som fanns, men i och med att mina värderingar kom på rätt plats, så försvann mitt vikingaintresse ganska fort.
--
Plötsligt så var heder det vackraste som existerade, att aldrig slå den som låg ner, aldrig skada de oskyldiga, att ge nåd till den som stod under mig i styrka och teknik. Dessa värderingarna fanns väl i viss mån även när jag ville vara ninja. Men de var aldrig så viktiga som när mitt intresse för samurajen blommade upp. I gymnasiet så läste jag dikter från 1300 talets samurajer, och i all ärlighet så imponerade de sällan på mig, men det där med körsbärsträdets blommning, det var fräckt, hur dom jämförde de fallande röda löven med blodet på ett slagfält, jag var i hybris ett bra tag där.
Mitt intresse för feodala japan lär aldrig försvinna, och min fascinering av dess krigskonst kommer heller aldrig svalna. Det är märkligt, jag skäms för min pubertala syn på krig och våld, och jag vet så väl att det skapar så mycket sorg, lidande och förstörelse, men jag kan inte få ur min skalle att det är fascinerande.
Visst finns det andra världskrigetfanatiker som spenderar 50% av sin vakna tid framför discovery civilization, men de är intresserade av taktik, hur vapnen fungerade, hur en stridsvagn är byggd, hur kulsprutorna på ett spitfire var monterade osv osv.... Men jag, jag fascineras av känslorna inblandat i feodala japan.
Man kan nog säga att jag är inte många steg ifrån att kunna bli kallad fanatiker, likt en terrorbombare så har jag fått för mig att jag skulle uppfyllas med heder och stolthetskänslor, om jag skulle få ta livet av någon, bara någon jag tjänade sa att det var "rätt".
Fasen... jag är född på fel plats, på fel tid.
Jag hade blivit en grym samuraj. ^^
Robert Löfgren, din rökbomb i stridens hetta.
Kampsport och XMA
Japp idag blir bloggen tillägnad alla mina systrar och bröder som utövar kampsport, Chuck Norris inräknad.
Jag börjar med att redovisa min kampsportsbakgrund:
1991 Frölunda Judo
1992 Judits pokal frölunda judoklubb (atenderade, inga placeringar).
1998 Ju-Jutsu klubben dokan Dojo
1999 Tog mitt första bälte i Ju-Jutsu
2000 Ju-jutsu klubben dokan dojo grundar sin egen stil, Dokan Ryu Jutsu
2003 Jag blir aktiv barn-instruktör
2002 Tar silvermedalj i Dalakampen, borlänge
2004 Utslagen i semi-final i -62 herrar Ju-Jutsu SM
2004 Tillsammans med en annan klubb åker jag och ett par andra från Dokan Dojo ner till schweiz som sverige-representater i World Kobodu Federations kampsportsläger.
2005 Övergår från barninstruktör till tränare för nybörjare från 14 år och uppåt
2006 Tar 1 Dan (svart bälte) i Dokan Ryu Jutsu
2007 Påbörjar Muay Thai träning på fighter centre göteborg
Så en del har jag allt gjort. Det finns även en capoeira upplevelse som jag helst inte nämner.
Först så börjar jag med att prata lite om kampsport i dess allmänna mening.
Hur många gånger har inte någon ställt frågan "Är det karate du håller på med?".
Ingen konstig fråga, fullständigt befogad, då jag sällan gör Ju-Jutsu-karaktäristiska saker när jag väl
är ute och leker i t.ex slottskogen. Mina flygande sparkar och slag/spark serier är inte alls vad gemenne man ser framför sig när han/hon hör talas om Ju-Jutsu.
Nu på senare år så träffar jag fler och fler som vet vad det är, men det är inte alls lika känt som Karate eller Judo.
Men nu tappade jag tråden igen, tillbaka till kampsport i dess generella mening.
Alldeles för mycket människor ser kampsport som primitivt, som ett sätt för någon att lära sig "slåss".
Detta är de personer som aldrig slagits, aldrig tränat kampsport, och DEFENITIVT aldrig sett en judo-utövare i ett slagsmål.
Jag har igentligen bara kunnat konversera med en enda person av sådana åsikter, och han var oböjlig i sina åsikter, kampsportare var våldsamma huliganer punkt slut. Jag tog upp värderingar inom budo och bushido, han kontrade direkt med att den "nobla" samurajen hade hellre sex med småbarn än upprätthålla sin heder, och det är visserligen sant i ett par fall, men inte heller här kunde jag motbevisa. Jag försökte även med att säga att trots att deras ideal sällan följdes, så försöker faktist jag följa dem. Jag var plötsligt en samuraj-wannabe, inte helt olikt 10-åringen som vill vara cowboy. Men jag säger det, de människor jag träffat på min klubb, och i andra kampsports-sammanhang, är de mest ödmjuka och icke-våldsamma personer jag träffat.
Vill du se sport som hetsar till våld, gå på en ifk - gais match.
Ang. Ju-Jutsu
Jag kommer inte klara att vara objektiv här, så granska gärna källor innan ni litar blindt på mina ord, men detta är av erfarenhet jag skriver. Det finns ett flertal olika stilar Ju-Jutsu i sverige, och alla betonar olika saker, men alla har EN sak gemensamt, dom tror deras stil är den bästa.
De större stilarna är Svenska Ju-Jutsu Kai, Durewall Jiu-Jitsu, Sport Ju-Jutsu och Brazilliansk Ju-Jitsu.
(Lite reservationer för felstavningar, ursäkta i så fall.)
Svenska Ju-Jutsu Kai är lite roliga, dom vill vara en effektiv självförsvarssport, och en sport-ju-jutsu stil på samma gång. Självförsvaret är baserat på att din angripare anfaller dig en gång och låter dig i lugn och ro försvara dig.
Låter det vettigt? Det blir bättre, tekniker som kom till på 1600-talet finns fortfarande kvar, och få lämpar sig för modernt självförsvar. Och som sport ju-jutsu, ja... det senaste jag hörde var att slag och sparkar skulle tas ur systemet, låter lite konstigt, men skulle det ryktet stämma, så lär det inte bli mycket till tävlingsmaterial från deras klubbar.
Durewall Jiu-Jitsu, ni har alla hört det någon gång, använd din motståndares styrka emot honom, eller "ju tyngre de är desto hårdare faller de". Durewalls motto är precis detta, och de gör det på ett tämligen graciöst sätt, och om du förväntar dig att slåss emot led-stela pensionärer, då är detta stilen för dig. Allting går sakta, mjukt och för guds skull skada inte din motståndare! Personligt råd: undvik.
Brazillian Ju-Jitsu, för dig som inte tycker om stående fighting, alla termer är på engelska, all form eller "kata" som det också heter är borttaget, och istället får du lära dig en uppsjö av benlås, ledbrytningar, nacklås, fasthållningar och i tävling är detta systemet det bästa som finns att utöva, får en braziliansk ju-jutsu utövare tag på dig, då sitter du fast sen.
Sport Ju-Jutsu, som brazillianskt, fast med mer stående, finns inte mycket att säga. Inga japanska termer, och inget snack om ki, meditation eller självförsvar för den delen.
Och för att då förklara stilen jag utövat och kommit att älska. (Ur ett objektivt öga).
Dokan Ryu Jutsu, är oerhört modern i det att vid självförsvarträning så anfaller motståndaren upprepade gånger, och du har inte tid att stå och tänka, utan det är direkt handling som gäller. En bra balans enligt mig mellan tävlingsträning och självförsvar, råder i stilen. Det enda jag kan klaga på är att ur självförsvarsperspektiv så tränas det för lite med slag emot ansiktet, för när du väl står där, och om all fighting du erfarit är slag mot kroppen, då ser det inte ljust ut, såvida inte din motståndare är väldigt kort. :P
Jag har inte tid eller lust att ta upp mer om stilen, läs mer på http://www.dokandojo.com
Jag vet att det stog överst att jag skulle ta upp XMA, (Extremer Martial arts) men i nuläget orkar jag faktist inte.
Ert näsblod i träningslokalen, Robert Löfgren
Team Sweden från schweiz 2004-05-21
(Jag är näst längst till höger med armarna i kors)
Jag börjar med att redovisa min kampsportsbakgrund:
1991 Frölunda Judo
1992 Judits pokal frölunda judoklubb (atenderade, inga placeringar).
1998 Ju-Jutsu klubben dokan Dojo
1999 Tog mitt första bälte i Ju-Jutsu
2000 Ju-jutsu klubben dokan dojo grundar sin egen stil, Dokan Ryu Jutsu
2003 Jag blir aktiv barn-instruktör
2002 Tar silvermedalj i Dalakampen, borlänge
2004 Utslagen i semi-final i -62 herrar Ju-Jutsu SM
2004 Tillsammans med en annan klubb åker jag och ett par andra från Dokan Dojo ner till schweiz som sverige-representater i World Kobodu Federations kampsportsläger.
2005 Övergår från barninstruktör till tränare för nybörjare från 14 år och uppåt
2006 Tar 1 Dan (svart bälte) i Dokan Ryu Jutsu
2007 Påbörjar Muay Thai träning på fighter centre göteborg
Så en del har jag allt gjort. Det finns även en capoeira upplevelse som jag helst inte nämner.
Först så börjar jag med att prata lite om kampsport i dess allmänna mening.
Hur många gånger har inte någon ställt frågan "Är det karate du håller på med?".
Ingen konstig fråga, fullständigt befogad, då jag sällan gör Ju-Jutsu-karaktäristiska saker när jag väl
är ute och leker i t.ex slottskogen. Mina flygande sparkar och slag/spark serier är inte alls vad gemenne man ser framför sig när han/hon hör talas om Ju-Jutsu.
Nu på senare år så träffar jag fler och fler som vet vad det är, men det är inte alls lika känt som Karate eller Judo.
Men nu tappade jag tråden igen, tillbaka till kampsport i dess generella mening.
Alldeles för mycket människor ser kampsport som primitivt, som ett sätt för någon att lära sig "slåss".
Detta är de personer som aldrig slagits, aldrig tränat kampsport, och DEFENITIVT aldrig sett en judo-utövare i ett slagsmål.
Jag har igentligen bara kunnat konversera med en enda person av sådana åsikter, och han var oböjlig i sina åsikter, kampsportare var våldsamma huliganer punkt slut. Jag tog upp värderingar inom budo och bushido, han kontrade direkt med att den "nobla" samurajen hade hellre sex med småbarn än upprätthålla sin heder, och det är visserligen sant i ett par fall, men inte heller här kunde jag motbevisa. Jag försökte även med att säga att trots att deras ideal sällan följdes, så försöker faktist jag följa dem. Jag var plötsligt en samuraj-wannabe, inte helt olikt 10-åringen som vill vara cowboy. Men jag säger det, de människor jag träffat på min klubb, och i andra kampsports-sammanhang, är de mest ödmjuka och icke-våldsamma personer jag träffat.
Vill du se sport som hetsar till våld, gå på en ifk - gais match.
Ang. Ju-Jutsu
Jag kommer inte klara att vara objektiv här, så granska gärna källor innan ni litar blindt på mina ord, men detta är av erfarenhet jag skriver. Det finns ett flertal olika stilar Ju-Jutsu i sverige, och alla betonar olika saker, men alla har EN sak gemensamt, dom tror deras stil är den bästa.
De större stilarna är Svenska Ju-Jutsu Kai, Durewall Jiu-Jitsu, Sport Ju-Jutsu och Brazilliansk Ju-Jitsu.
(Lite reservationer för felstavningar, ursäkta i så fall.)
Svenska Ju-Jutsu Kai är lite roliga, dom vill vara en effektiv självförsvarssport, och en sport-ju-jutsu stil på samma gång. Självförsvaret är baserat på att din angripare anfaller dig en gång och låter dig i lugn och ro försvara dig.
Låter det vettigt? Det blir bättre, tekniker som kom till på 1600-talet finns fortfarande kvar, och få lämpar sig för modernt självförsvar. Och som sport ju-jutsu, ja... det senaste jag hörde var att slag och sparkar skulle tas ur systemet, låter lite konstigt, men skulle det ryktet stämma, så lär det inte bli mycket till tävlingsmaterial från deras klubbar.
Durewall Jiu-Jitsu, ni har alla hört det någon gång, använd din motståndares styrka emot honom, eller "ju tyngre de är desto hårdare faller de". Durewalls motto är precis detta, och de gör det på ett tämligen graciöst sätt, och om du förväntar dig att slåss emot led-stela pensionärer, då är detta stilen för dig. Allting går sakta, mjukt och för guds skull skada inte din motståndare! Personligt råd: undvik.
Brazillian Ju-Jitsu, för dig som inte tycker om stående fighting, alla termer är på engelska, all form eller "kata" som det också heter är borttaget, och istället får du lära dig en uppsjö av benlås, ledbrytningar, nacklås, fasthållningar och i tävling är detta systemet det bästa som finns att utöva, får en braziliansk ju-jutsu utövare tag på dig, då sitter du fast sen.
Sport Ju-Jutsu, som brazillianskt, fast med mer stående, finns inte mycket att säga. Inga japanska termer, och inget snack om ki, meditation eller självförsvar för den delen.
Och för att då förklara stilen jag utövat och kommit att älska. (Ur ett objektivt öga).
Dokan Ryu Jutsu, är oerhört modern i det att vid självförsvarträning så anfaller motståndaren upprepade gånger, och du har inte tid att stå och tänka, utan det är direkt handling som gäller. En bra balans enligt mig mellan tävlingsträning och självförsvar, råder i stilen. Det enda jag kan klaga på är att ur självförsvarsperspektiv så tränas det för lite med slag emot ansiktet, för när du väl står där, och om all fighting du erfarit är slag mot kroppen, då ser det inte ljust ut, såvida inte din motståndare är väldigt kort. :P
Jag har inte tid eller lust att ta upp mer om stilen, läs mer på http://www.dokandojo.com
Jag vet att det stog överst att jag skulle ta upp XMA, (Extremer Martial arts) men i nuläget orkar jag faktist inte.
Ert näsblod i träningslokalen, Robert Löfgren
Team Sweden från schweiz 2004-05-21
(Jag är näst längst till höger med armarna i kors)
Politik ur ett par naiva, oerfarna ögon
Så, jag vandrar in på ämnet politik, och tillåt mig att säga att jag är helt i oidentifierat terrirorium.
Först och främst, jag röstade åt vänster i det senaste valet, och jag skäms inte alls för det.
Medans i princip alla mina vänner gick till Team Reinfeldt.
Jag ser absolut inget fel i att rösta det man tror på, och jag är mer än öppen för argument om varför jag röstade "fel" eller en dunk i ryggen till varför jag röstade "rätt".
Varför detta plötsliga intresse för politik? Jo, för den avgör min framtid, den avgör allas framtid.
Jag tycker alla bör vara aningens insatta i politik, så att de kan rösta för något som är fördelaktigt för dem.
Nu är det så här, att jag gick in i en diskussion, vänster vs. höger med en vän här om dagen.
Och jag blev slaktad, inte för att mitt parti var dåligt i den bemärkelsen, utan för att jag inte själv riktigt visste varför jag röstat på dem. Sen att jag anser att min vän den gången lika gärna kunde läst ur ett propagandablad från innan valet, det är en annan sak, jag kunde inte motbevisa hans påståenden, och då har jag ingen rätt att fördömma dem.
Ok , ni som nu är glada att högern vann, och att det är pga dem allt går så fint för Sverige, guess again. Det finns ett uttryck som alltid använts inom politik och regeringsskifte, "att man kommer in till ett dukat bord". Detta stämmer sällan, men när Team Reinfeldt tog över sveriges regering när hela europa är i högkonjunktur och allt mer jobb blir tillgängliga, ja då skulle jag vilja hävda att så är fallet.
Ett annat argument min vän använde var att statsskulden var skyhög. Vart han har fått det ifrån, skulle jag bra allt vilja veta, då Sverige har bland de lägsta stadsskulderna i världen, och inte nog med det, VAD ÄR STATSSKULDEN?
Inget skulle påverka Sverige om vi blev av med statsskulden, tja, kanske skulle regeringen kunna låna lite mer pengar då, som ändå inte skulle sättas i drift för den vanliga människan.
En annan sak som nästan får mig att bli upprörd. det är att moderaterna har mage att kalla sig "det nya arbetarpartiet", alltså. arbetarna är inte särdeles välbetalda, och som jag förstått det så är moderaterna väldigt sugna på den amerikanska modellen. Innebärande att t.ex sjukvården blir helt otroligt dyr, och det kommer krävas privarförsäkringar för att kunna gå till sjukhuset. Och, rätta mig om jag har fel, men är inte det mest fördelaktigt för de rika, och de som driver sjukhusen och försäkringsbolagen, eller?
Som jag ser, och uppfattar det, så är det i korthet så att röstar jag vänster, så kanske jag får lägga lite mer skattepengar om året, men jag hjälper mig själv och framför allt, jag hjälper andra som har det svårt.
Röstar jag höger, så hjälper jag ingen annan än mig själv, och tjänar lite mer pengar.
Världen är rutten, och många tänker säkerligen "every man for himself". Men jag tänker iaf. låta regeringen
plocka några kronor extra skatt av mig, så att alla faktist kan få fri sjukvård.
En sak som jag tror jag och alla mina vänner kan hålla med om, det är att invandringspolitiken är piss.
Det är ju förbannat snällt och hederligt av Sverige att ta in 3000 nya invandrare.
Och när dom väl är här, ja, då visar det ju sig självklart att vi inte kan ge dem jobb, vettig bostad eller utbildning, så vi sätter dom i en förort, där bara deras landsmän bor, och där kan dom få vara, outbildade, spottade på, helt hjälplösa eftersom regeringen inte kan ge dem något bistånd.
Sverige kanske borde kolla in finlands invandringspolitik, 200 invandrare förra året, och jag skulle bli förvånad,
om dom inte var intergrerade i samhället, hade familj, jobb och drack öl med grannarna varje helg.
Tänk om vi kunde göra så mot våra invandrare, kanske hade dom inte drällt på stan som svart-taxiförare, mobiltjuvar osv.
Killen som driver närbutiken under min pappas lägenhet i stan... Han är utbildad stridsplansingengör.... han säljer glass.
Robert Löfgren, er fluga i morgontidningen
Först och främst, jag röstade åt vänster i det senaste valet, och jag skäms inte alls för det.
Medans i princip alla mina vänner gick till Team Reinfeldt.
Jag ser absolut inget fel i att rösta det man tror på, och jag är mer än öppen för argument om varför jag röstade "fel" eller en dunk i ryggen till varför jag röstade "rätt".
Varför detta plötsliga intresse för politik? Jo, för den avgör min framtid, den avgör allas framtid.
Jag tycker alla bör vara aningens insatta i politik, så att de kan rösta för något som är fördelaktigt för dem.
Nu är det så här, att jag gick in i en diskussion, vänster vs. höger med en vän här om dagen.
Och jag blev slaktad, inte för att mitt parti var dåligt i den bemärkelsen, utan för att jag inte själv riktigt visste varför jag röstat på dem. Sen att jag anser att min vän den gången lika gärna kunde läst ur ett propagandablad från innan valet, det är en annan sak, jag kunde inte motbevisa hans påståenden, och då har jag ingen rätt att fördömma dem.
Ok , ni som nu är glada att högern vann, och att det är pga dem allt går så fint för Sverige, guess again. Det finns ett uttryck som alltid använts inom politik och regeringsskifte, "att man kommer in till ett dukat bord". Detta stämmer sällan, men när Team Reinfeldt tog över sveriges regering när hela europa är i högkonjunktur och allt mer jobb blir tillgängliga, ja då skulle jag vilja hävda att så är fallet.
Ett annat argument min vän använde var att statsskulden var skyhög. Vart han har fått det ifrån, skulle jag bra allt vilja veta, då Sverige har bland de lägsta stadsskulderna i världen, och inte nog med det, VAD ÄR STATSSKULDEN?
Inget skulle påverka Sverige om vi blev av med statsskulden, tja, kanske skulle regeringen kunna låna lite mer pengar då, som ändå inte skulle sättas i drift för den vanliga människan.
En annan sak som nästan får mig att bli upprörd. det är att moderaterna har mage att kalla sig "det nya arbetarpartiet", alltså. arbetarna är inte särdeles välbetalda, och som jag förstått det så är moderaterna väldigt sugna på den amerikanska modellen. Innebärande att t.ex sjukvården blir helt otroligt dyr, och det kommer krävas privarförsäkringar för att kunna gå till sjukhuset. Och, rätta mig om jag har fel, men är inte det mest fördelaktigt för de rika, och de som driver sjukhusen och försäkringsbolagen, eller?
Som jag ser, och uppfattar det, så är det i korthet så att röstar jag vänster, så kanske jag får lägga lite mer skattepengar om året, men jag hjälper mig själv och framför allt, jag hjälper andra som har det svårt.
Röstar jag höger, så hjälper jag ingen annan än mig själv, och tjänar lite mer pengar.
Världen är rutten, och många tänker säkerligen "every man for himself". Men jag tänker iaf. låta regeringen
plocka några kronor extra skatt av mig, så att alla faktist kan få fri sjukvård.
En sak som jag tror jag och alla mina vänner kan hålla med om, det är att invandringspolitiken är piss.
Det är ju förbannat snällt och hederligt av Sverige att ta in 3000 nya invandrare.
Och när dom väl är här, ja, då visar det ju sig självklart att vi inte kan ge dem jobb, vettig bostad eller utbildning, så vi sätter dom i en förort, där bara deras landsmän bor, och där kan dom få vara, outbildade, spottade på, helt hjälplösa eftersom regeringen inte kan ge dem något bistånd.
Sverige kanske borde kolla in finlands invandringspolitik, 200 invandrare förra året, och jag skulle bli förvånad,
om dom inte var intergrerade i samhället, hade familj, jobb och drack öl med grannarna varje helg.
Tänk om vi kunde göra så mot våra invandrare, kanske hade dom inte drällt på stan som svart-taxiförare, mobiltjuvar osv.
Killen som driver närbutiken under min pappas lägenhet i stan... Han är utbildad stridsplansingengör.... han säljer glass.
Robert Löfgren, er fluga i morgontidningen
Våld, och min fascinering av det.
Så passande att klockan precis slog 00.00.
Nu kan vi se hur lång tid det tar att skriva detta inlägget.
Ok, ni har läst rubriken, och innan ni avfärdar det här inlägget som pubertalt skräp så önskar jag att ni läser i alla fall den första paragrafen, så jag har en chans att fånga ert intresse.
Ni som läst mina tidigare bloggar har sett att jag är lite präglad av otagliga svenskalektioner (MEN jag tänker inte säga svensklärare eller svensklektioner.) som fått mig att tro att det är jätteviktigt att berätta lite om bakgrunden till ämnet jag valt för stunden, så här kommer lite bakgrund.
Våld är en av människans många funktioner, en basfunktion.
Våldsamma har vi varit sedan vi sträckte på ryggen och lämnade våra håriga kusiner bakom oss, eller ja, vi var nog bra våldsamma som primater också, förmodligen mer våldsamma än vi är nu.
Nu förtiden har vi bara våldsammare, mer destruktiva och "effektiva" våldsmetoder.
Jag tänker inte djupgå på världskonflikter och krig, jag tänker djupgå på min fascinering av slagsmål, jag förväntar mig inte att någon ska sympatisera, hålla med eller så, men jag hyser en gnutta hopp om att ni förstår mig och inte stämplar mig som en hjärnlös hulligan.
Det finns de som säger att de känner ett rus, de får en kick (no pun intended) när dom slåss med folk på stan.
Dessa människor håller jag inte med, faktum är att jag tycker synd om dem, och i viss mån föraktar jag dem.
Den strid jag tänker på, går under ordnade former, det finns en gräns, det finns heder bakom striden, det är jämlika som står inför varandra.
Man kan testa sin skicklighet, bevisa sin skicklighet, i massor av sporter. Man kan vara kung på att dribbla bort andra och skjuta stenhårdt i fotboll, du kan vara helt otroligt vig och spänstig och utklassa folk i gymnastik, ha en bra höftsving och alltid pricka hålet i golf... Men inget är mer imponerande än den som kan använda enbart sin kropp för att besegra någon annan. Där finns inga extra moment, inga klubbor, bollar, svärd, trampoliner, 100 metersbanor eller baskerkorgar. Det är enbart två människor, och deras skicklighet i överlevnad.
För var det inte så det började? Handlade inte våld, i grunden, om överlevnad? "Survival of the fittest".
*Darwin tar klivet in och ger mig en high five*
Att skriva blogg kan vara bra tråkigt, ingen ger mig mot-argument, det blir bara mina egna aspekter och reflektioner som dokumenteras. Hur som helst, vart tog min tråd vägen?
Jo, nu har jag skrivit i 18 minuter, med ett par avbrott dock.
2 individer, jämnlika i storlek och styrka, som testar varandras teknik, list och taktiska tänkade, i en strid med enbart deras egna kroppar som vapen, ja, det är nog faktist så illa, att jag vågar påstå mig tycka det är vackert.
Ni som sett fight club kanske kommer ihåg kommentaren:
"What could you possibly know about your self, if you've never been in a fight?"
För mig som slagits, sparrat, tävlat i närmare 8 år, så vill jag säga att den kommentaren är så sann, så det är skrämmande.
Precis likt relationsbloggen, så säger jag att denna är kanske inte riktigt klar, men jag låter er läsa det jag sammanställt för stunden. Ha det fint.
Ert näsblod efter striden, Robert Löfgren
Nu kan vi se hur lång tid det tar att skriva detta inlägget.
Ok, ni har läst rubriken, och innan ni avfärdar det här inlägget som pubertalt skräp så önskar jag att ni läser i alla fall den första paragrafen, så jag har en chans att fånga ert intresse.
Ni som läst mina tidigare bloggar har sett att jag är lite präglad av otagliga svenskalektioner (MEN jag tänker inte säga svensklärare eller svensklektioner.) som fått mig att tro att det är jätteviktigt att berätta lite om bakgrunden till ämnet jag valt för stunden, så här kommer lite bakgrund.
Våld är en av människans många funktioner, en basfunktion.
Våldsamma har vi varit sedan vi sträckte på ryggen och lämnade våra håriga kusiner bakom oss, eller ja, vi var nog bra våldsamma som primater också, förmodligen mer våldsamma än vi är nu.
Nu förtiden har vi bara våldsammare, mer destruktiva och "effektiva" våldsmetoder.
Jag tänker inte djupgå på världskonflikter och krig, jag tänker djupgå på min fascinering av slagsmål, jag förväntar mig inte att någon ska sympatisera, hålla med eller så, men jag hyser en gnutta hopp om att ni förstår mig och inte stämplar mig som en hjärnlös hulligan.
Det finns de som säger att de känner ett rus, de får en kick (no pun intended) när dom slåss med folk på stan.
Dessa människor håller jag inte med, faktum är att jag tycker synd om dem, och i viss mån föraktar jag dem.
Den strid jag tänker på, går under ordnade former, det finns en gräns, det finns heder bakom striden, det är jämlika som står inför varandra.
Man kan testa sin skicklighet, bevisa sin skicklighet, i massor av sporter. Man kan vara kung på att dribbla bort andra och skjuta stenhårdt i fotboll, du kan vara helt otroligt vig och spänstig och utklassa folk i gymnastik, ha en bra höftsving och alltid pricka hålet i golf... Men inget är mer imponerande än den som kan använda enbart sin kropp för att besegra någon annan. Där finns inga extra moment, inga klubbor, bollar, svärd, trampoliner, 100 metersbanor eller baskerkorgar. Det är enbart två människor, och deras skicklighet i överlevnad.
För var det inte så det började? Handlade inte våld, i grunden, om överlevnad? "Survival of the fittest".
*Darwin tar klivet in och ger mig en high five*
Att skriva blogg kan vara bra tråkigt, ingen ger mig mot-argument, det blir bara mina egna aspekter och reflektioner som dokumenteras. Hur som helst, vart tog min tråd vägen?
Jo, nu har jag skrivit i 18 minuter, med ett par avbrott dock.
2 individer, jämnlika i storlek och styrka, som testar varandras teknik, list och taktiska tänkade, i en strid med enbart deras egna kroppar som vapen, ja, det är nog faktist så illa, att jag vågar påstå mig tycka det är vackert.
Ni som sett fight club kanske kommer ihåg kommentaren:
"What could you possibly know about your self, if you've never been in a fight?"
För mig som slagits, sparrat, tävlat i närmare 8 år, så vill jag säga att den kommentaren är så sann, så det är skrämmande.
Precis likt relationsbloggen, så säger jag att denna är kanske inte riktigt klar, men jag låter er läsa det jag sammanställt för stunden. Ha det fint.
Ert näsblod efter striden, Robert Löfgren
Ang. relationer
Klockan är 12 minuter över sex på morgonen och jag har inte särskilt stor lust att lägga mig igen.
Så här kommer ett blogg-inlägg angående relationer.
Vad ska vi försöka få med här nu då är följande:
Vad är och definierar ett förhållande?
Mina reflektioner och synpunkter på hur ett förhållande ofta ter sig.
Män, kvinnor och deras skillnader i beteende.
Vad är och definierar ett förhållande?
Ett förhållande (ur det perspektiv vi talar om nu.) är där 2 personer bestämmer sig för att dedikera sig till varandra på ett, snäppet högre, plan än det vänskapliga planet och allt vad det innebär. Ett förhållande börjar oftast omspunnet av mystik, romantik, spänning och förväntningar.
Allt medans tiden går, så utvecklas ett flertal saker mellan de involverade. De båda känner sig mer och mer säkra i den andras sällskap, och kan således tala mer fritt med varandra, och allt medans kommunikationen förbättras, så blir de säkrare på varandra. Ju mer de båda parterna vet om varandra, desto mer kännsla av tillit känner de. De delar varandras djupaste hemligheter, och känner sig hedrade och stolta när de vet att den andra parten litar på en till en sådan grad.
Men ju längre ett förhållande pågår, desto viktigare är det att "övergången" sker på ett smidigt sett. Ni förstår, den mysik som omhöljer ett förhållande, löses upp väldigt fort. Och har inte andra kvaliteér uppenbarat sig tills det att mystiken och spänningen släpper, så är förhållandet redan då ute på hal is.
Vad menar jag med "andra kvaliteér" då? Ja, det viktigaste är nog att ovan nämnda säkerhet och tillit är uppbyggd. Och allt medans mystiken bryts ner, så bildas ett behov, ett "ha-begär" som gör att man inte vill förlora den andra. Det ter sig mer ytligt och dramatiskt i början av förhållandet, men tonas ner allt eftersom tiden går, sanningen igentligen är att känslan, av att man inte vill förlora sin partner, blir bara starkare och starkare.
Så, fine and dandy, eller?
Nja, allt är inte bara positivt, under den tiden då mystiken svalnar, och säkerheten byggs upp, så är förhållandet i fara. Tvivel, osäkerhet, "idiomatisk osäkerhet" om det nu finns något sådant, ter sig i förhållandet.
Killen inser att hans flicka kanske inte är den enda i världen ändå, och åter igen får nacken börja jobba när man är på stan. (Jag har ingen att dela detta med i nuläget, så jag kan bara ge beskrivning ur ett manligt perspektiv.)
Killen hittar fel på sin tjej, som ingen annan ser (I motsats till början av förhållandet, då han inte ser några fel alls, även de som andra ser.) och allt förstoras upp i onödan.
Jag väljer att posta det här inlägget nu, med reservation för ändringar.
Er chocklad i kylan, Robert Löfgren
Så här kommer ett blogg-inlägg angående relationer.
Vad ska vi försöka få med här nu då är följande:
Vad är och definierar ett förhållande?
Mina reflektioner och synpunkter på hur ett förhållande ofta ter sig.
Män, kvinnor och deras skillnader i beteende.
Vad är och definierar ett förhållande?
Ett förhållande (ur det perspektiv vi talar om nu.) är där 2 personer bestämmer sig för att dedikera sig till varandra på ett, snäppet högre, plan än det vänskapliga planet och allt vad det innebär. Ett förhållande börjar oftast omspunnet av mystik, romantik, spänning och förväntningar.
Allt medans tiden går, så utvecklas ett flertal saker mellan de involverade. De båda känner sig mer och mer säkra i den andras sällskap, och kan således tala mer fritt med varandra, och allt medans kommunikationen förbättras, så blir de säkrare på varandra. Ju mer de båda parterna vet om varandra, desto mer kännsla av tillit känner de. De delar varandras djupaste hemligheter, och känner sig hedrade och stolta när de vet att den andra parten litar på en till en sådan grad.
Men ju längre ett förhållande pågår, desto viktigare är det att "övergången" sker på ett smidigt sett. Ni förstår, den mysik som omhöljer ett förhållande, löses upp väldigt fort. Och har inte andra kvaliteér uppenbarat sig tills det att mystiken och spänningen släpper, så är förhållandet redan då ute på hal is.
Vad menar jag med "andra kvaliteér" då? Ja, det viktigaste är nog att ovan nämnda säkerhet och tillit är uppbyggd. Och allt medans mystiken bryts ner, så bildas ett behov, ett "ha-begär" som gör att man inte vill förlora den andra. Det ter sig mer ytligt och dramatiskt i början av förhållandet, men tonas ner allt eftersom tiden går, sanningen igentligen är att känslan, av att man inte vill förlora sin partner, blir bara starkare och starkare.
Så, fine and dandy, eller?
Nja, allt är inte bara positivt, under den tiden då mystiken svalnar, och säkerheten byggs upp, så är förhållandet i fara. Tvivel, osäkerhet, "idiomatisk osäkerhet" om det nu finns något sådant, ter sig i förhållandet.
Killen inser att hans flicka kanske inte är den enda i världen ändå, och åter igen får nacken börja jobba när man är på stan. (Jag har ingen att dela detta med i nuläget, så jag kan bara ge beskrivning ur ett manligt perspektiv.)
Killen hittar fel på sin tjej, som ingen annan ser (I motsats till början av förhållandet, då han inte ser några fel alls, även de som andra ser.) och allt förstoras upp i onödan.
Jag väljer att posta det här inlägget nu, med reservation för ändringar.
Er chocklad i kylan, Robert Löfgren
Framtida inlägg
För stunden har jag inte tid.
Men jag har mycket material för framtida bloggar nu.
Det som komma skall:
Ej nödvändigtvis i ovanstående ordning.
Vänta med spänning, ni som läser kan skriva en kommentar där ni berättar vad ni helst hör först.
Robert Löfgren, din mjölk i ditt morgon-te
Men jag har mycket material för framtida bloggar nu.
Det som komma skall:
- Våldet och dess charm
- Förhållanden, analys, felsökning, pot. lösning
- Barn och hur samhället förstör dem.
Ej nödvändigtvis i ovanstående ordning.
Vänta med spänning, ni som läser kan skriva en kommentar där ni berättar vad ni helst hör först.
Robert Löfgren, din mjölk i ditt morgon-te
Ang. barn
Nu har jag ca. 40 minuters dö-tid så varför inte slå ihjäl den igenom att blogga lite?
Dagens blogg handlar om barn eller numera så kallade mini-vuxna.
Har ni märkt att ju mer plats och respekt barn får, desto mindre respekt ger de tillbaka?
Jag har hört så många gånger "När jag var ung så var jag livrädd för dom som gick i nian." och numera så får niorna stryk av elever i årskurs fem. Helt otroligt, vad gav dem så mycket mod?
Nej låt mig omformulera, vad gjorde föräldrarna för fel? För det som många högstadie-elever (och mellanstadie för den delen) har är inte mod, det är respektlöshet! De är så oerhört uppkäftiga och "fräcka" att man tror att det är ett skämt.
Jag har aldrig varit storväxt, men även jag suktade efter att faktist vara den dom andra var rädda för och inte tvärt om. Så blev inte fallet, allt med att jag blev större, äldre, mer självsäker så blev de yngre än mig kaxigare än en wrestlingstjärna på prime time.
Det jag försöker få fram här är att vi ser för mycket mellan fingrarna på barn och deras *host* upptåg. Två stycken 15 åringar våldtar en 12-årig flicka. Och japp, you guessed it, konsekvenserna är milda, för de är ju bara barn. Eller?
Jag läste om ett pack 12-åringar som rånade folk på göteborgs centralstation.... 12 år?!? Dom ska vara i stadiet "nu intresserar vi oss för tjejer, och leker enbart med leksaker när ingen ser." Inte råna folk!?
För många kär-vänliga tanter har för mycket att säga till om ang. det här. Det är dålig uppväxt hit, och utanförskap dit. Ja, varför börjar vi inte köra med "utanförskap" som ursäkt för massmördare i vuxenlivet också?
"Ja, det var sällan någon som ville dricka kaffe med han på rasten. Den stackarn."
Nej, lägg ner nu, ifall barn ska ha samma rättigheter som vuxna ska det antingen komma med samma konsekvenser, i annat fall så kan barn, vilket en 15-åring är, inte hantera sådan respekt och befogenhet. Lägg ner.
Och för den delen, inför risktillägg för högstadie och gymnasielärare eller låt dem slå tillbaka.
Ert ljus i vardagen, Robert Löfgren
Dagens blogg handlar om barn eller numera så kallade mini-vuxna.
Har ni märkt att ju mer plats och respekt barn får, desto mindre respekt ger de tillbaka?
Jag har hört så många gånger "När jag var ung så var jag livrädd för dom som gick i nian." och numera så får niorna stryk av elever i årskurs fem. Helt otroligt, vad gav dem så mycket mod?
Nej låt mig omformulera, vad gjorde föräldrarna för fel? För det som många högstadie-elever (och mellanstadie för den delen) har är inte mod, det är respektlöshet! De är så oerhört uppkäftiga och "fräcka" att man tror att det är ett skämt.
Jag har aldrig varit storväxt, men även jag suktade efter att faktist vara den dom andra var rädda för och inte tvärt om. Så blev inte fallet, allt med att jag blev större, äldre, mer självsäker så blev de yngre än mig kaxigare än en wrestlingstjärna på prime time.
Det jag försöker få fram här är att vi ser för mycket mellan fingrarna på barn och deras *host* upptåg. Två stycken 15 åringar våldtar en 12-årig flicka. Och japp, you guessed it, konsekvenserna är milda, för de är ju bara barn. Eller?
Jag läste om ett pack 12-åringar som rånade folk på göteborgs centralstation.... 12 år?!? Dom ska vara i stadiet "nu intresserar vi oss för tjejer, och leker enbart med leksaker när ingen ser." Inte råna folk!?
För många kär-vänliga tanter har för mycket att säga till om ang. det här. Det är dålig uppväxt hit, och utanförskap dit. Ja, varför börjar vi inte köra med "utanförskap" som ursäkt för massmördare i vuxenlivet också?
"Ja, det var sällan någon som ville dricka kaffe med han på rasten. Den stackarn."
Nej, lägg ner nu, ifall barn ska ha samma rättigheter som vuxna ska det antingen komma med samma konsekvenser, i annat fall så kan barn, vilket en 15-åring är, inte hantera sådan respekt och befogenhet. Lägg ner.
Och för den delen, inför risktillägg för högstadie och gymnasielärare eller låt dem slå tillbaka.
Ert ljus i vardagen, Robert Löfgren
