Skuggor i hörnet
Övergången är total.
Sverige, göteborg, har blivit något farligt i det allmäna ögat.
Gatorna är inte säkra nattetid, rånare, mördare, pedofiler och fan och hans moster är ute och stryker längs majornas gator. Nu har jag visserligen inte sett varken rånare, mördare eller pedofiler (Fan kanske jag har sett, men jag är osäker.), men det jag får bevittna dagligen, när jag är på väg hem från gymmet och mörkret fallit, det är att alla kvinnor är livrädda för mig. Ja, det går sannerligen att skämta friskt om att kvinnor är rädda för mig, men jag försöker hålla mig seriös och till ämnet.
I vanliga fall, så undviker dom ögonkontakt och håller sig väldigt långt ut på trottoaren, men i onsdags, på väg hem, då skulle jag korsa gatan, och en kvinna är på väg längs gatan jag ska ansluta mig till, hon stannar, på ett bekvämt avstånd av 10 meter och väntar på att jag ska gå in på trottoaren och passera. Och när jag såg mig om för att se vad som var på gång, då tvärstannade hon och såg ut som ett rådjur framför tåget.
Tanken slog mig att gå fram till henne och berätta att jag är "one of the good guys" men jag misstänker att om jag tagit ett steg mot henne hade hon i gråtande panik rusat åt motsatt håll.
Är det där vi är? Att kvinnor inte kan gå ute när det är mörkt, i sveriges näst största stad? Vad fasen är det för rätts-system? Varför är politkerna så blinda att dom inte ser till oss stackare som faktist befinner oss ute efter 19.00 och inte har bil att tillgå?
Hur kan detta tillåtas vara? Det må vara en sak att tro att det är så, och att det faktist skulle vara så, är en annan.
Men det spelar igentligen ingen roll, eftersom hittils 100% av alla kvinnor jag passerat natte-tid när jag lämnat gymmet har sett livrädda ut, korsat gatan, eller stannat när jag kommit nära, så anser jag att något är fel.
Jag har svårt att tro att media verkligen satt skräck i hela göteborgs befolkning.
Jag vet själv att det bildas en liten klump i magen när jag passerar ett invandrargäng* men det är inte så att jag korsar gatan, eller tänker så mycket på det, jag är bara "på alerten" så att säga.
*Gangzta-wannabes som talar med brytning och har självförtroende noll.
Det enda jag kan avsluta med är att säga att jag tycker politikerna ska ta sig en funderare, kanske det vore värt att prioritera polis-väsendet en gnutta mer, så sveriges kvinnor kan känna sig säkra när dom varit och handlat efter mörkrets intrång, eller när dom, precis som jag, är på väg hem från gymmet.
Reinfeldt, ta till dig det här nu och distrubutera det mellan dina undersåtar, do it!
Robert Löfgren, din "vigilante" i natten
Sverige, göteborg, har blivit något farligt i det allmäna ögat.
Gatorna är inte säkra nattetid, rånare, mördare, pedofiler och fan och hans moster är ute och stryker längs majornas gator. Nu har jag visserligen inte sett varken rånare, mördare eller pedofiler (Fan kanske jag har sett, men jag är osäker.), men det jag får bevittna dagligen, när jag är på väg hem från gymmet och mörkret fallit, det är att alla kvinnor är livrädda för mig. Ja, det går sannerligen att skämta friskt om att kvinnor är rädda för mig, men jag försöker hålla mig seriös och till ämnet.
I vanliga fall, så undviker dom ögonkontakt och håller sig väldigt långt ut på trottoaren, men i onsdags, på väg hem, då skulle jag korsa gatan, och en kvinna är på väg längs gatan jag ska ansluta mig till, hon stannar, på ett bekvämt avstånd av 10 meter och väntar på att jag ska gå in på trottoaren och passera. Och när jag såg mig om för att se vad som var på gång, då tvärstannade hon och såg ut som ett rådjur framför tåget.
Tanken slog mig att gå fram till henne och berätta att jag är "one of the good guys" men jag misstänker att om jag tagit ett steg mot henne hade hon i gråtande panik rusat åt motsatt håll.
Är det där vi är? Att kvinnor inte kan gå ute när det är mörkt, i sveriges näst största stad? Vad fasen är det för rätts-system? Varför är politkerna så blinda att dom inte ser till oss stackare som faktist befinner oss ute efter 19.00 och inte har bil att tillgå?
Hur kan detta tillåtas vara? Det må vara en sak att tro att det är så, och att det faktist skulle vara så, är en annan.
Men det spelar igentligen ingen roll, eftersom hittils 100% av alla kvinnor jag passerat natte-tid när jag lämnat gymmet har sett livrädda ut, korsat gatan, eller stannat när jag kommit nära, så anser jag att något är fel.
Jag har svårt att tro att media verkligen satt skräck i hela göteborgs befolkning.
Jag vet själv att det bildas en liten klump i magen när jag passerar ett invandrargäng* men det är inte så att jag korsar gatan, eller tänker så mycket på det, jag är bara "på alerten" så att säga.
*Gangzta-wannabes som talar med brytning och har självförtroende noll.
Det enda jag kan avsluta med är att säga att jag tycker politikerna ska ta sig en funderare, kanske det vore värt att prioritera polis-väsendet en gnutta mer, så sveriges kvinnor kan känna sig säkra när dom varit och handlat efter mörkrets intrång, eller när dom, precis som jag, är på väg hem från gymmet.
Reinfeldt, ta till dig det här nu och distrubutera det mellan dina undersåtar, do it!
Robert Löfgren, din "vigilante" i natten
@ the office
Robert Löfgren, live från IMS Medical Radars IT-kontor
Nu har jag en och en halv timma att slå ihjäl, så varför inte dela med mig av den tiden till er, mina trogna läsare, (12 unika besökare om dagen ungefär.).
Dagens strapatser har varit få och inte särdeles tunga. Jag stämplade in stenhårt klockan 07.35, gick abrupt in på IT-kontorets tämligen trånga rum, jag slet ut 4 skärmar och 3 datorer ut i korridoren för att göra rummet något sånär respektabelt (ergonomiskt sett).
Hastighet 100% till köket för morgonens pago-juice, minst lika snabbt tillbaka till, det nu mindre trånga, IT kontoret.
Jan sitter med tom blick och svär över sitt Windows Vista och över faktumet att han varit på kontoret 01.30 under natten. (Fläkt-haveri i server-rummet.).
Jag slår mig bestämt ner i min allt annat än bekväma kontorsstol och börjar ghosta en dator, samtidigt som gp's hemsida laddas in på skärmen.
Men tar spänningen slut där?
Ja sannerligen gör den det, för hör och häppna, det var ingen spänning i nyss förtäljda text heller. Och jag har en krypande känsla av att dessa sista 89 minuter kommer bli ruskigt händelselösa.
Hur som helst så avslutar jag denna dagens blogg-inlägg med en bild som tämligen stämmer överens med det första felet jag fick lösa i morse.
Robert Löfgren, er IT support i livet
Nu har jag en och en halv timma att slå ihjäl, så varför inte dela med mig av den tiden till er, mina trogna läsare, (12 unika besökare om dagen ungefär.).
Dagens strapatser har varit få och inte särdeles tunga. Jag stämplade in stenhårt klockan 07.35, gick abrupt in på IT-kontorets tämligen trånga rum, jag slet ut 4 skärmar och 3 datorer ut i korridoren för att göra rummet något sånär respektabelt (ergonomiskt sett).
Hastighet 100% till köket för morgonens pago-juice, minst lika snabbt tillbaka till, det nu mindre trånga, IT kontoret.
Jan sitter med tom blick och svär över sitt Windows Vista och över faktumet att han varit på kontoret 01.30 under natten. (Fläkt-haveri i server-rummet.).
Jag slår mig bestämt ner i min allt annat än bekväma kontorsstol och börjar ghosta en dator, samtidigt som gp's hemsida laddas in på skärmen.
Men tar spänningen slut där?
Ja sannerligen gör den det, för hör och häppna, det var ingen spänning i nyss förtäljda text heller. Och jag har en krypande känsla av att dessa sista 89 minuter kommer bli ruskigt händelselösa.
Hur som helst så avslutar jag denna dagens blogg-inlägg med en bild som tämligen stämmer överens med det första felet jag fick lösa i morse.
Robert Löfgren, er IT support i livet
Skriva av sig en stund.
Jag har på senare känt en press på mig, och det är jag själv som är upphov till den.
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Jag pressar mig själv till att skriva mer i den här bloggen, och det har slutat i minst 3 halv-taskiga texter.
För den observante så är det inga svårigheter att se att kvalitétsnivån på mina tidigare texter är på en helt annan nivå än mina senaste, påtvingade texter.
Detta kommer inte bli ett blogg-inlägg om något specifikt ämne, tema eller något sätt att rädda världen, nej, detta inlägget dedikerar jag till mig själv. Så jag har något att falla tillbaka på när jag känner att mina texter inte håller den standard jag anser att de bör göra.
Att vara objektiv, att ha ett gott språk, ett spritt ordförråd, och främst av allt, inspiration. Det är nyckeln till en bra och intressant blogg. Och jag har inte hållt ett bra mått med något av dessa attribut i mina senaste inlägg, så här lägger jag ribban i och med att jag försöker hålla språket på en något sånär proffesionell nivå, och att texten, ni just läser, har ett syfte. Vare sig det är för att jag ska ha något att jämföra med när jag skriver framtida inlägg, eller om ni kan ta lärdom av det. (Hybris från min sida?)
Jag har snöat in mig på senare, i ämnet "hur man imponerar på sina läsare". medans jag skriver så klurar jag hela tiden på hur jag ska få er som läser att få en s.k "aha-upplevelse". Men det är precis fel tillvägagångssätt.
Man imponerar igenom att skriva reflektioner, sånt som kommer direkt ifrån hjärtat (hjärnan.), inte att sitta och klura på någon sorts genväg till att imponera.
Nu gör jag det jag gör sämst i sånna här situationer, jag avslutar abrupt.
Robert Löfgren, er reflektion i vattnet
Reflektioner på kvällskvisten
01.36 Inte så farligt ändå.
Nu sitter jag här vid min dator, med ett helt nytt operativsystem. Nämligen en kopia av Windows Vista Ultimate Edition. Skönt med något nytt, och angående alla problem det medför, konflikter med drivrutiner och sviktande kompatibilitet med hårdvara och mjukvara, så ser jag det bara som nyttigt för mig att få lösa lite problem. Nyttigt för min yrkesroll om inte annat. XP började bli himla tråkigt ändå ^^
På måndag kliver jag in i hamsterhjulet igen, tillbaka till 40 timmar i veckan.
Och vet ni? Jag tycker det känns kanonbra! Jag är en av de få lyckliga människorna i världen som går till sitt jobb med ett leende på läpparna och en skön magkänsla. Jag ser fram emot att arbeta, och det gör jag varje dag jag går till jobbet. Vad är hemligheten?
Jag jobbar med något jag är intresserad av och kan, enligt egen utsago, ganska bra.
Och framför allt, jag har kanonbra arbetskamrater. En elogé till Sabine som blivit en bra vän på fruktansvärt kort tid.
Hon skulle nog inte kunna översätta allt som står här, men för att klargöra:
Sabine, så jäkla go är du!
Så länge hon förstog det så är allt kalas.
My sweet shadow med in flames sätter alltid lite kännslor i rörelse, och därför skriver jag helt enkelt;
Fy fan vad jag är lycklig!
På återseende mina vänner
Robert Löfgren, er inovation i vardagen
Nu sitter jag här vid min dator, med ett helt nytt operativsystem. Nämligen en kopia av Windows Vista Ultimate Edition. Skönt med något nytt, och angående alla problem det medför, konflikter med drivrutiner och sviktande kompatibilitet med hårdvara och mjukvara, så ser jag det bara som nyttigt för mig att få lösa lite problem. Nyttigt för min yrkesroll om inte annat. XP började bli himla tråkigt ändå ^^
På måndag kliver jag in i hamsterhjulet igen, tillbaka till 40 timmar i veckan.
Och vet ni? Jag tycker det känns kanonbra! Jag är en av de få lyckliga människorna i världen som går till sitt jobb med ett leende på läpparna och en skön magkänsla. Jag ser fram emot att arbeta, och det gör jag varje dag jag går till jobbet. Vad är hemligheten?
Jag jobbar med något jag är intresserad av och kan, enligt egen utsago, ganska bra.
Och framför allt, jag har kanonbra arbetskamrater. En elogé till Sabine som blivit en bra vän på fruktansvärt kort tid.
Hon skulle nog inte kunna översätta allt som står här, men för att klargöra:
Sabine, så jäkla go är du!
Så länge hon förstog det så är allt kalas.
My sweet shadow med in flames sätter alltid lite kännslor i rörelse, och därför skriver jag helt enkelt;
Fy fan vad jag är lycklig!
På återseende mina vänner
Robert Löfgren, er inovation i vardagen
Fürerns elit.
Så heter filmen jag just såg.
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Mycket gripande film om de s.k NaPoLa lägren i krigstidens tyskland.
Filmens protagonist, en arier vid namn Friedrich Weimer, blir uppmärksammad som en talangfull boxare av en av Napola-lägrets befäl. Han blir inbjuden, och mot sin faders vilja reser han dit och prövar sin lycka som en i "eliten".
Gripande, som sagt, inga tårar den här gången, men många kännslor infann sig under filmen.
Det är såna här filmer som har anknytning till verkligheten som får mig att grubbla in i det sista. Det får mig att tänka på hur hemsk världen är igentligen. Sådan grymhet som finns i världen, överträffar allt man kan se på film. Att sedan kunna förstå grymheten i handlingarna är ännu ett trappsteg.
Visst, du kan se en film om förtryck och rycka till och säga "gud, så hemst."...
Men vi skrapar igentligen bara på ytan. Jag är så oerhört lycklig över att jag aldrig bevittnat någon sådan grymhet som finns i film. Det är en "det händer inte mig" situation så att säga.
När jag såg filmen Lilja-forever med min gymnasieklass, så lämnade jag biografen med tanken "Det där är inte verklighet, det är film, sånt där sker inte i sverige." Jag var väl medveten om att det faktist sker i sverige, men jag ville inte acceptera det. Jag skämdes för mitt släkte, jag skämdes över att vara människa, att behöva bli asoscierad till sådan grymhet, som om någon främmande rymdvarelse studerade mänskligt beteende och drog alla över en och samma kant.
I all ärlighet, så finner jag världen en mörk, dyster, kall och besiningslöst ond plats.
Men med hjälp av media så sätts vår standard, våra normer. Vi vaggas in en falsk säkerhet.
Jag fasar för vad världen håller på att bli. Om den var "bättre förr" det vågar jag inte svara på.
Förmodligen så har världen alltid varit lika kall och hemsk, det är bara jag som växer upp och ser världen för vad den faktist är.
Mor, Far, vad är detta för plats ni har fört mig till?
Testo-stinn och peppad!
Jag flyger ut igenom fönstret och ställer mig imellan de 2 personerna, den ena är rädd och panikslagen, inträngd i hörnet, den andra ser minst lika rädd ut, men han håller en kniv och är desperat och därmed farlig.
Jag roterar på foten, hoppar, och i en s.k tornadospark sparkar jag kniven ur handen på mannen, roterar ett varv till och i sann chuck-norris anda roundhouse-sparkar jag han i huvudet, han gör en piruett och landar medvetslös på gatan.
Sådär kan mina tankar se ut när jag ska sova, när jag sitter på spårvagnshållplatsen, när jag dagdrömmer och så vidare. Ni som sett Kopps och vet vem Benny är, ni kanske rycker till lite när jag säger att jag är en sympatisör.
Killen har sett för mycket film, helt klart, men är verkligen fallet så med mig?
Jag har haft såna här tankar så länge jag kan minnas. Film kan inte ha påverkat mig särdeles starkt när jag var 10 år gammal? I lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag dagdrömmde att jag stog i en folksamling, massor av elever på skolan, och framför mig stog en av killarna som djävlades med mig. Regnet öste ner, och slagsmålet bröt ut.
Och gör inte misstaget och tro att det var några realistiska tankar som rullade igenom mitt huvud, nej då, jag blev inte skadad i mina dagdrömmar, jag tog slag mot ansiktet, log tillbaka, och slog killen i skallen så han flög flera meter. Oh yes, jag var en gud i mina dagdrömmar.
Ibland tänker jag så även idag, fan va skönt det hade varit att vara odödlig, att kunna göra vad man vill, att skrämma livet ur allt och alla... Men så slår det mig, varför det? Respekt igenom räddsla är inte vad jag vill ha. Jag vill att alla ska älska mig, och se på mig som en hjälte.
Mina hjälte-tankar är ibland mörka, ibland ljusa.
And here I ask you; Tänker ni såna här tankar stundtals? Jag har en sån här tanke var och varannan timma i princip. Sorgligt kanske, men sant.
En dag ska jag bli någons hjälte.
Robert Löfgren, som en mild drog som lättar dina bördor
Jag roterar på foten, hoppar, och i en s.k tornadospark sparkar jag kniven ur handen på mannen, roterar ett varv till och i sann chuck-norris anda roundhouse-sparkar jag han i huvudet, han gör en piruett och landar medvetslös på gatan.
Sådär kan mina tankar se ut när jag ska sova, när jag sitter på spårvagnshållplatsen, när jag dagdrömmer och så vidare. Ni som sett Kopps och vet vem Benny är, ni kanske rycker till lite när jag säger att jag är en sympatisör.
Killen har sett för mycket film, helt klart, men är verkligen fallet så med mig?
Jag har haft såna här tankar så länge jag kan minnas. Film kan inte ha påverkat mig särdeles starkt när jag var 10 år gammal? I lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag dagdrömmde att jag stog i en folksamling, massor av elever på skolan, och framför mig stog en av killarna som djävlades med mig. Regnet öste ner, och slagsmålet bröt ut.
Och gör inte misstaget och tro att det var några realistiska tankar som rullade igenom mitt huvud, nej då, jag blev inte skadad i mina dagdrömmar, jag tog slag mot ansiktet, log tillbaka, och slog killen i skallen så han flög flera meter. Oh yes, jag var en gud i mina dagdrömmar.
Ibland tänker jag så även idag, fan va skönt det hade varit att vara odödlig, att kunna göra vad man vill, att skrämma livet ur allt och alla... Men så slår det mig, varför det? Respekt igenom räddsla är inte vad jag vill ha. Jag vill att alla ska älska mig, och se på mig som en hjälte.
Mina hjälte-tankar är ibland mörka, ibland ljusa.
And here I ask you; Tänker ni såna här tankar stundtals? Jag har en sån här tanke var och varannan timma i princip. Sorgligt kanske, men sant.
En dag ska jag bli någons hjälte.
Robert Löfgren, som en mild drog som lättar dina bördor
Existensfrågor på en lugn tisdagkväll
Prolog
Idag har dagen präglats av jobb och träning. Och tillåt mig att säga att det var den första ju-jutsuträningen för mig sen december. =) Jag är tillbaka, och jag har obehagliga stryp-märken på halsen som bevis.
Men dagens blogginlägg skall inte ha med träning att göra, kanske i viss mån, men absolut inte som primärt målområde. Nej nej, dagens inlägg skall handla lite om mina reflektioner angående de existensiella frågorna.
//Avikande anekdot
Såg just en reklam för coca cola light, "If you love life, show it!"
Hoppas Zero slår ut diet coke (cola light) för gott, dom har bättre reklamer. ^^
//Slut på avikande anekdot
Vad gör vi människor -igentligen- ?
Snubben som kom på att man kan byta tjänster mot varor, tjänster mot tjänster, varor mot varor osv.
Idag har dagen präglats av jobb och träning. Och tillåt mig att säga att det var den första ju-jutsuträningen för mig sen december. =) Jag är tillbaka, och jag har obehagliga stryp-märken på halsen som bevis.
Men dagens blogginlägg skall inte ha med träning att göra, kanske i viss mån, men absolut inte som primärt målområde. Nej nej, dagens inlägg skall handla lite om mina reflektioner angående de existensiella frågorna.
//Avikande anekdot
Såg just en reklam för coca cola light, "If you love life, show it!"
Hoppas Zero slår ut diet coke (cola light) för gott, dom har bättre reklamer. ^^
//Slut på avikande anekdot
Vad gör vi människor -igentligen- ?
Snubben som kom på att man kan byta tjänster mot varor, tjänster mot tjänster, varor mot varor osv.
"Hmmm, jag ger han ett äpple om han bär alla mina äpplen uppför kullen."
var en himla smart kille, han satte mänskligheten i ett hjul, som vi aldrig kommer att komma ur.
Nämligen faktumet att "Inget är gratis"
Så, i grunden var det kanon. För då kunde du gå upp på morgonen, kyssa din sambo, låta henne ligga kvar inne i grottan så kunde du raskt och glatt gå och ta livet av en hjort som sambon kunde tillaga senare.
Men hör och häppna, grannen säger: "Men du, vill du inte köpa halva min hjort, för en av dina fällar?".
Fantastiskt, arbete för en hel förmiddag borta, och det räcker med att man ger bort en simpel fäll.
Detta var på den tiden kanon, för du var inte beroende av handel.
Numera så är det i princip omöjligt att leva ett liv* om du inte jobbar 66% av din vakna tid (förutsatt att du är vaken i 12 timmar). Är det verkligen humant att vi utför tjänster åt någon annan 40 timmar i veckan i 45 år av våra korta liv?
Är det där vi är? 11732 dagar jobbar du om vi bortser från helgdagar (typ julafton) och sjukdagar.
Förutsatt att du börjar jobba som 20 år gammal.
Inser ni hur många timmar det är? Det är alltså 93 TUSEN 873 timmar (93,873) som vi spenderar på arbete i våra liv.
Ok, detta är inte dumt för vissa människor. Vill du tjäna pengar, köpa grejer, kanske advancera inom företaget om det nu finns något sådant. Jag själv är prylgalen, vilket gör att jag liksom köper det här livet (mest för att jag inte har så mycket val) Men jag tänker ändå mycket på det här. Jag tycker det är synd att en människas liv ska präglas av så mycket arbete för att komma någon vart.
Jag säger självklart inte att en och annan borde ha det bättre, ska det bli förbättring så ska det gälla alla.
(Hörde jag någon säga 6 timmars arbetsdag?)
Jag har ingen lösning, men nu vet ni, mina kära läsare, att jag tycker livet kunde ha lite mer fritid.
En dag så står vi väl där, 6 arbetsdagar i veckan, jobb från 15 års ålder, och ett ständigt race för prestigé.
Låt oss alla hoppas på en lite mer fri värld, där vi alla har lite mer tid till att umgås med varandra.
Robert Löfgren, din frihetsrebel i makthavarnas värld
Nämligen faktumet att "Inget är gratis"
Så, i grunden var det kanon. För då kunde du gå upp på morgonen, kyssa din sambo, låta henne ligga kvar inne i grottan så kunde du raskt och glatt gå och ta livet av en hjort som sambon kunde tillaga senare.
Men hör och häppna, grannen säger: "Men du, vill du inte köpa halva min hjort, för en av dina fällar?".
Fantastiskt, arbete för en hel förmiddag borta, och det räcker med att man ger bort en simpel fäll.
Detta var på den tiden kanon, för du var inte beroende av handel.
Numera så är det i princip omöjligt att leva ett liv* om du inte jobbar 66% av din vakna tid (förutsatt att du är vaken i 12 timmar). Är det verkligen humant att vi utför tjänster åt någon annan 40 timmar i veckan i 45 år av våra korta liv?
Är det där vi är? 11732 dagar jobbar du om vi bortser från helgdagar (typ julafton) och sjukdagar.
Förutsatt att du börjar jobba som 20 år gammal.
Inser ni hur många timmar det är? Det är alltså 93 TUSEN 873 timmar (93,873) som vi spenderar på arbete i våra liv.
Ok, detta är inte dumt för vissa människor. Vill du tjäna pengar, köpa grejer, kanske advancera inom företaget om det nu finns något sådant. Jag själv är prylgalen, vilket gör att jag liksom köper det här livet (mest för att jag inte har så mycket val) Men jag tänker ändå mycket på det här. Jag tycker det är synd att en människas liv ska präglas av så mycket arbete för att komma någon vart.
Jag säger självklart inte att en och annan borde ha det bättre, ska det bli förbättring så ska det gälla alla.
(Hörde jag någon säga 6 timmars arbetsdag?)
Jag har ingen lösning, men nu vet ni, mina kära läsare, att jag tycker livet kunde ha lite mer fritid.
En dag så står vi väl där, 6 arbetsdagar i veckan, jobb från 15 års ålder, och ett ständigt race för prestigé.
Låt oss alla hoppas på en lite mer fri värld, där vi alla har lite mer tid till att umgås med varandra.
Robert Löfgren, din frihetsrebel i makthavarnas värld
Sensei, jag kommer tillbaka.
Jag har bestämt mig, trots omröstningen.
Jag går tillbaka till Dokan Ryu Jutsu.
Jag kan lika gärna slipa på det jag är bra på, att bemästra arten, med ett gym som komplement kan jag få lite kropp också. Jag tänker inte ta det tempo som erbjuds dock, jag ska ta det i mitt tempo, det innebär alltså att jag kommer köra på hårdare än det tempot som erbjuds. Jag kommer även be Sensei att hjälpa mig bemästra sparkar. Det är den del av arten som imponerar på mig mest, sparkar.
Eller tja, det som imponerar på mig, är arten i sig, eller kanske till och med hela konceptet "budo".
Lite kuriosa för den som intresserar sig, ordet Budo är i grunden detsamma som ordet Bushido.
Bu = Krig
Bushi = Krigsman / Krigare
Do = Väg
Alltså så är Budo detsamma som krigets väg, men det jag följer är Bushi-do, krigarens väg.
Innan någon hobby-ninja ropar hej och säger att krigare är "Samurai" så kan jag berätta för er att ordet
samuraj betyder "att tjäna".
Vad är då Bushido? I grunden, så är det att leva var dag som om det vore din sista, men i ett mer praktist utalande; Att alltid göra sitt bästa, vad du än tar för dig för uppgift. Alltså, att bemästra något. Till exempel Ju-Jutsu i det här fallet. Andra saker jag vill bemästra är japanska, min rädsla, mitt sinne för heder, att veta vad som är rätt och fel, och att kunna handla tveklöst vid situationer då min heder sätts på spel.
Att förstå Bushido, eller budo är i sanning ingen lätt uppgift, jag gick en kurs i ungdomsledning för ett par år sedan, och vi deltagande, tillsammans med kursledaren, dedikerade en hel helg till att försöka förstå Budo.
Det vi inte visste då, var att vi utövade budo under den helgen, vi strävade till vårt yttersta för att få förståelse.
Och det är det som är Budo och Bushido, att alltid sträva efter rättvisa, förståelse och personlig utveckling.
Och jag hoppas att ni förstår varför jag högaktar japansk kultur så starkt, och deras ideal.
Det finns en anledning till varför jag har tattuerat Meiyoo, Chuugi och Yuuki på min arm.
Robert Löfgren, er stund av insikt
Jag går tillbaka till Dokan Ryu Jutsu.
Jag kan lika gärna slipa på det jag är bra på, att bemästra arten, med ett gym som komplement kan jag få lite kropp också. Jag tänker inte ta det tempo som erbjuds dock, jag ska ta det i mitt tempo, det innebär alltså att jag kommer köra på hårdare än det tempot som erbjuds. Jag kommer även be Sensei att hjälpa mig bemästra sparkar. Det är den del av arten som imponerar på mig mest, sparkar.
Eller tja, det som imponerar på mig, är arten i sig, eller kanske till och med hela konceptet "budo".
Lite kuriosa för den som intresserar sig, ordet Budo är i grunden detsamma som ordet Bushido.
Bu = Krig
Bushi = Krigsman / Krigare
Do = Väg
Alltså så är Budo detsamma som krigets väg, men det jag följer är Bushi-do, krigarens väg.
Innan någon hobby-ninja ropar hej och säger att krigare är "Samurai" så kan jag berätta för er att ordet
samuraj betyder "att tjäna".
Vad är då Bushido? I grunden, så är det att leva var dag som om det vore din sista, men i ett mer praktist utalande; Att alltid göra sitt bästa, vad du än tar för dig för uppgift. Alltså, att bemästra något. Till exempel Ju-Jutsu i det här fallet. Andra saker jag vill bemästra är japanska, min rädsla, mitt sinne för heder, att veta vad som är rätt och fel, och att kunna handla tveklöst vid situationer då min heder sätts på spel.
Att förstå Bushido, eller budo är i sanning ingen lätt uppgift, jag gick en kurs i ungdomsledning för ett par år sedan, och vi deltagande, tillsammans med kursledaren, dedikerade en hel helg till att försöka förstå Budo.
Det vi inte visste då, var att vi utövade budo under den helgen, vi strävade till vårt yttersta för att få förståelse.
Och det är det som är Budo och Bushido, att alltid sträva efter rättvisa, förståelse och personlig utveckling.
Och jag hoppas att ni förstår varför jag högaktar japansk kultur så starkt, och deras ideal.
Det finns en anledning till varför jag har tattuerat Meiyoo, Chuugi och Yuuki på min arm.
Robert Löfgren, er stund av insikt
Dumhet
What was I thinking?
I måndags så umgicks jag med Daniel.
Allt var frid och fröjd, solen sken starkt, gräset var grönt och vattnet var lockande blått.
Efter en stunds övande på salto (bakåtvolt) i Daniels trädgård, så bar det av till näsets badplats.
Vi tittade på flickor, och var ruskigt manliga, och eftersom vi iförda badshorts och solglasögon satt och drack folköl (på en måndag) måste vi sett ut som riktiga strandraggare, riktiga drägg.
Men det sket vi i, vi var i all ärlighet inte ute efter social kontakt, vi ville njuta av solen, titta på tjejer och dricka öl, och det gjorde vi. Timmarna gick, och vi lyckades till och med bada en liten stund, jag var dock inte lika optimistisk som Daniel till vattnets temperatur.
Så efter 6(!) timmars vistelse vid näsets badplats kom vi fram till att det var dags att åka hem.
Och nu, 2 sömnlösa nätter och en fruktansvärd arbetsdag senare så undrar jag...
Varför... O Varför... använde jag inte solskydd?
Jag känner mig så otroligt dum, vad för slags hybris hade slagit mig när jag fick för mig att närmare 7 timmar med bar överkropp i solen inte skulle påverka min hud? Jag ser ut som en hummer, jag kan inte sova på rygg, eller på mage, och mina hudprodukter jag glatt la 80 kronor på igår, lindrar bara så mycket. Smärta smärta smärta.
Jag biter ihop, smärtan är ok (så länge jag inte har något plagg på överkroppen) men det är den psykiska värkan av att inte kunna sova som är jobbig.
Despair.
Robert Löfgren, din konflikterande hjärncell.
I måndags så umgicks jag med Daniel.
Allt var frid och fröjd, solen sken starkt, gräset var grönt och vattnet var lockande blått.
Efter en stunds övande på salto (bakåtvolt) i Daniels trädgård, så bar det av till näsets badplats.
Vi tittade på flickor, och var ruskigt manliga, och eftersom vi iförda badshorts och solglasögon satt och drack folköl (på en måndag) måste vi sett ut som riktiga strandraggare, riktiga drägg.
Men det sket vi i, vi var i all ärlighet inte ute efter social kontakt, vi ville njuta av solen, titta på tjejer och dricka öl, och det gjorde vi. Timmarna gick, och vi lyckades till och med bada en liten stund, jag var dock inte lika optimistisk som Daniel till vattnets temperatur.
Så efter 6(!) timmars vistelse vid näsets badplats kom vi fram till att det var dags att åka hem.
Och nu, 2 sömnlösa nätter och en fruktansvärd arbetsdag senare så undrar jag...
Varför... O Varför... använde jag inte solskydd?
Jag känner mig så otroligt dum, vad för slags hybris hade slagit mig när jag fick för mig att närmare 7 timmar med bar överkropp i solen inte skulle påverka min hud? Jag ser ut som en hummer, jag kan inte sova på rygg, eller på mage, och mina hudprodukter jag glatt la 80 kronor på igår, lindrar bara så mycket. Smärta smärta smärta.
Jag biter ihop, smärtan är ok (så länge jag inte har något plagg på överkroppen) men det är den psykiska värkan av att inte kunna sova som är jobbig.
Despair.
Robert Löfgren, din konflikterande hjärncell.
Omröstning!
Ok, samtliga som läser måste lägga en röst på något av alternativen, ni kan vara anonyma, det går utmärkt.
Men tänk på att inte rösta 2 gånger, jag ser ändå erat IP nummer.
Jag är kluven, en ny "termin" står för dörren, och jag vet inte vad jag ska träna. Jag ska gymma, så mycket vet jag, men det är inte tillräckligt, jag behöver något mer. Så här kommer alternativen:
Gå tillbaka till Ju-Jutsun (800kr / termin) (kan göra det för 0:- också, men då måste jag instruera)
Fortsätta i Thai-boxning (1500kr / termin)
Börja i Shaolin Kung-fu ( 2200kr / termin) (avser 3 pass i veckan)
Börja i Breakdance (1465kr / termin) (avser 60 minuters lektioner)
Airsoft, gym och [insert choise here]
Låt röstningen börja. Jag avbryter röstningen exakt en vecka från nu.
Robert Löfgren, ditt te efter träningen
Men tänk på att inte rösta 2 gånger, jag ser ändå erat IP nummer.
Jag är kluven, en ny "termin" står för dörren, och jag vet inte vad jag ska träna. Jag ska gymma, så mycket vet jag, men det är inte tillräckligt, jag behöver något mer. Så här kommer alternativen:
Gå tillbaka till Ju-Jutsun (800kr / termin) (kan göra det för 0:- också, men då måste jag instruera)
Fortsätta i Thai-boxning (1500kr / termin)
Börja i Shaolin Kung-fu ( 2200kr / termin) (avser 3 pass i veckan)
Börja i Breakdance (1465kr / termin) (avser 60 minuters lektioner)
Airsoft, gym och [insert choise here]
Låt röstningen börja. Jag avbryter röstningen exakt en vecka från nu.
Robert Löfgren, ditt te efter träningen
Nice guys finnish last...
Yes, och jag är en "nice guy", så jag vet vad jag pratar om.
Men vad exakt är en nice guy och en bad guy?
Nice guys
Det är vi som håller uppe dörren åt tjejerna. Det är vi som erbjuder oss att vara fylle-taxi (inte jag, har ju inget körkort), vi dumpar inte tjejer utan anledning, vi beter oss inte barnsligt, vi är inte otrogna, vi gör sällan något brottsligt.
Vi är ödmjuka, undviker konflikter om vi kan, och om jag får säga min mening, så är vi mer vuxna.
Men jag själv bryter lite mot stereotypen, jag är tattuerad... ja... eh... that's it tror jag ^^
Bad guys
Och så har vi the bad guys, vi beter oss barnsligt, ignorerar tjejer och ordet känslokall är vägvisaren, vi är inte nödvändigtvis brottsliga, men vi tycker om att låta andra tro att det är så, vi söker bråk, vi låter ingen säga att dom är bättre än oss, på något. Och om vi av någon anledning faktist böjer oss och säger att någon är bättre än oss på något, så är det ändå bara fikus-fasoner att hålla på med vad det nu handlar om.
Så varför, o varför faller tjejer för dessa hjärndöda killar?
Vad ser en tjej i en kille som skryter om att han suttit inne, visar sina skotthål i axeln (Det är igentligen skrapsår från när han snubblade som 5-åring), och skulle tjejen inte vilja ha honom, så kallar han henna diverse obscena otrevliga, och fullständigt obefogade, glåpord.
Varför kommer de snälla killarna sist? Jag må vara snäll, men jag är väl en intressant kille?
Jag kan slåss bättre än de flesta "bad guys", inte för att jag slåss på gatan, men för att kampsport varit mitt huvudinstresse sen jag fyllde 10 typ, det är inga tjejer som faller för mig för det.
Nej problemet ligger i media. Tjejer får för sig att bad guys är spännande och intressanta, men det dom får är bara killar med lägre iq värde en oss andra, som har våldsproblem och inte kan lösa konflikter utan att ta till personangrepp både fysiskt och psykiskt.
Kanske man skulle satsa på att se ut som vin diesel och börja spotta tjejer i ansiktet, då skulle nog alla falla för mig.
Robert Löfgren, din snälla kille på väg bort i horisonten
Men vad exakt är en nice guy och en bad guy?
Nice guys
Det är vi som håller uppe dörren åt tjejerna. Det är vi som erbjuder oss att vara fylle-taxi (inte jag, har ju inget körkort), vi dumpar inte tjejer utan anledning, vi beter oss inte barnsligt, vi är inte otrogna, vi gör sällan något brottsligt.
Vi är ödmjuka, undviker konflikter om vi kan, och om jag får säga min mening, så är vi mer vuxna.
Men jag själv bryter lite mot stereotypen, jag är tattuerad... ja... eh... that's it tror jag ^^
Bad guys
Och så har vi the bad guys, vi beter oss barnsligt, ignorerar tjejer och ordet känslokall är vägvisaren, vi är inte nödvändigtvis brottsliga, men vi tycker om att låta andra tro att det är så, vi söker bråk, vi låter ingen säga att dom är bättre än oss, på något. Och om vi av någon anledning faktist böjer oss och säger att någon är bättre än oss på något, så är det ändå bara fikus-fasoner att hålla på med vad det nu handlar om.
Så varför, o varför faller tjejer för dessa hjärndöda killar?
Vad ser en tjej i en kille som skryter om att han suttit inne, visar sina skotthål i axeln (Det är igentligen skrapsår från när han snubblade som 5-åring), och skulle tjejen inte vilja ha honom, så kallar han henna diverse obscena otrevliga, och fullständigt obefogade, glåpord.
Varför kommer de snälla killarna sist? Jag må vara snäll, men jag är väl en intressant kille?
Jag kan slåss bättre än de flesta "bad guys", inte för att jag slåss på gatan, men för att kampsport varit mitt huvudinstresse sen jag fyllde 10 typ, det är inga tjejer som faller för mig för det.
Nej problemet ligger i media. Tjejer får för sig att bad guys är spännande och intressanta, men det dom får är bara killar med lägre iq värde en oss andra, som har våldsproblem och inte kan lösa konflikter utan att ta till personangrepp både fysiskt och psykiskt.
Kanske man skulle satsa på att se ut som vin diesel och börja spotta tjejer i ansiktet, då skulle nog alla falla för mig.
Robert Löfgren, din snälla kille på väg bort i horisonten
IT samhället
[Jag tar bort förra inlägget om en eller två dagar, såvida ingen anser att det faktist innehöll något vettigt.]
"IT"
Min dator är sönder, och därför tänker jag skriva lite om mitt behov och abstinens till internet.
Vad använder du internet till? Vad har du din dator till? Jag och Jon delar lägenhet och således undviker jag i regel hans rum, numera är jag bara i hans rum, för där står hans (min) laptop och tv:n.
Jag använde min dator till allt. Mitt rums focal point var datorn.
All musik jag lyssnade på, kom från datorn.
Se på dvd eller film i övrigt? Datorn.
Spela spel, rekreaktion, photoshop, 3ds, prata med vännerna, blogga, läsa gp.se....
Allt gör jag via min dator. Mitt yrke, mina rekreaktionella intressen (bortsett från kampsporten), mina kontaktmöjligheter.. Rubbet.
Jag tror nog jag är lite mer beroende av datorn än den "vanliga" mannen, men det är väl för att jag är en datornörd.
Men är inte alla galet beroende av sin dator? Att ha tillgång till internet? Vet du någon som fortfarande knallar iväg till postkontoret för att betala sina räkningar? Jag ringer i princip aldrig till någon, såvida inte dom är offline.
Jag tycker det är hemskt jobbigt det här. Detta är min tråkigaste lördag på årtionden, och allt för att 2 datorkomponenter lagt ner. Nämligen mitt moderkort och min cpu.
-------------------
Avstickare:
Moderkortet (eller mainboard) är det som gör det möjligt för alla andra komponenter i datorn att kommunicera och jobba ihop. Det innehåller bios (grunden till datorns funktion) och är platformen alla andra komponenter fästes i.
CPU, central proccessing unit, är datorns processor, den "processerar" alla kommandon du ger den ut till alla andra komponenter.
--------------------
Så nu sitter jag här, och måste skrapa ihop 4000 kronor till att få mitt liv tillbaka in i IT samhället, för just nu känns det som jag är tillbaka i industrialismen och stampar.
Tackar för mig.
Robert Löfgren, er favoritsektor i er sata-disk
"IT"
Min dator är sönder, och därför tänker jag skriva lite om mitt behov och abstinens till internet.
Vad använder du internet till? Vad har du din dator till? Jag och Jon delar lägenhet och således undviker jag i regel hans rum, numera är jag bara i hans rum, för där står hans (min) laptop och tv:n.
Jag använde min dator till allt. Mitt rums focal point var datorn.
All musik jag lyssnade på, kom från datorn.
Se på dvd eller film i övrigt? Datorn.
Spela spel, rekreaktion, photoshop, 3ds, prata med vännerna, blogga, läsa gp.se....
Allt gör jag via min dator. Mitt yrke, mina rekreaktionella intressen (bortsett från kampsporten), mina kontaktmöjligheter.. Rubbet.
Jag tror nog jag är lite mer beroende av datorn än den "vanliga" mannen, men det är väl för att jag är en datornörd.
Men är inte alla galet beroende av sin dator? Att ha tillgång till internet? Vet du någon som fortfarande knallar iväg till postkontoret för att betala sina räkningar? Jag ringer i princip aldrig till någon, såvida inte dom är offline.
Jag tycker det är hemskt jobbigt det här. Detta är min tråkigaste lördag på årtionden, och allt för att 2 datorkomponenter lagt ner. Nämligen mitt moderkort och min cpu.
-------------------
Avstickare:
Moderkortet (eller mainboard) är det som gör det möjligt för alla andra komponenter i datorn att kommunicera och jobba ihop. Det innehåller bios (grunden till datorns funktion) och är platformen alla andra komponenter fästes i.
CPU, central proccessing unit, är datorns processor, den "processerar" alla kommandon du ger den ut till alla andra komponenter.
--------------------
Så nu sitter jag här, och måste skrapa ihop 4000 kronor till att få mitt liv tillbaka in i IT samhället, för just nu känns det som jag är tillbaka i industrialismen och stampar.
Tackar för mig.
Robert Löfgren, er favoritsektor i er sata-disk
My life so far
Ja eftersom mitt liv nu är i spillror (datorn är sönder) så tänkte jag ge en liten resumé av mitt liv so far, medans det ändå är i stiltje. Jag kör David Copperfield varianten, "I am born, I grow up.. " and so on.
1986
En, säkert, mulen majdag föddes jag, runt 14.00 någonstans har jag för mig mor berättat, och jag var ett bright barn.
Jag var det ett nyfött barn i grunden är, formbar, tom, kritvit och omålad.
Under perioden 1986 --> 1996 är igentligen o-intressant, då jag fortfarande var ett barn och gjorde det barn gör.
Jag började visserligen grundskolan, men om jag ska vara ärlig så är jag trött på mitt gnäll om "hur tufft" jag hade det i grundsskolan, och om jag är trött på det, vad är då inte mina läsare?
2007
Nu, är jag allt annat än omålad, jag är så färgad så man kan tro jag ramlat ner i en färgpyts med etiketten "rainbow".
(Ok, jag har nog aldrig skrivit något så löjligt någonsin, kasta glåpord på eget ansvar.)
Jag är politiskt intresserad, jag är alldeles för intresserad av det motsatta könet, jag har homofobi, jag ogillar hip-hop, jag fullständigt avskyr "gangster-rapp", jag är intresserad av anatomi (nej, inte den formen av anatomi, den var underförstådd när jag sa att jag var intresserad av det motsatta könet.), jag fascineras av vapen och krig, jag tycker det är hutlöst kul att lära mig hur andra människor fungerar, jag är ganska lat, jag är pedantisk.
Men mest av allt, så är jag snäll, omtänksam, och som ni ser ganska självsäker.
Det är en sak att vara ödmjuk, och det är en annan att inte våga tro på sina egenskaper. :)
Och som sista egenskap, jag älskar att skriva av mig mina tankar, och att veta att andra läser dem. ^^
Robert Löfgren, er is i drinken
1986
En, säkert, mulen majdag föddes jag, runt 14.00 någonstans har jag för mig mor berättat, och jag var ett bright barn.
Jag var det ett nyfött barn i grunden är, formbar, tom, kritvit och omålad.
Under perioden 1986 --> 1996 är igentligen o-intressant, då jag fortfarande var ett barn och gjorde det barn gör.
Jag började visserligen grundskolan, men om jag ska vara ärlig så är jag trött på mitt gnäll om "hur tufft" jag hade det i grundsskolan, och om jag är trött på det, vad är då inte mina läsare?
2007
Nu, är jag allt annat än omålad, jag är så färgad så man kan tro jag ramlat ner i en färgpyts med etiketten "rainbow".
(Ok, jag har nog aldrig skrivit något så löjligt någonsin, kasta glåpord på eget ansvar.)
Jag är politiskt intresserad, jag är alldeles för intresserad av det motsatta könet, jag har homofobi, jag ogillar hip-hop, jag fullständigt avskyr "gangster-rapp", jag är intresserad av anatomi (nej, inte den formen av anatomi, den var underförstådd när jag sa att jag var intresserad av det motsatta könet.), jag fascineras av vapen och krig, jag tycker det är hutlöst kul att lära mig hur andra människor fungerar, jag är ganska lat, jag är pedantisk.
Men mest av allt, så är jag snäll, omtänksam, och som ni ser ganska självsäker.
Det är en sak att vara ödmjuk, och det är en annan att inte våga tro på sina egenskaper. :)
Och som sista egenskap, jag älskar att skriva av mig mina tankar, och att veta att andra läser dem. ^^
Robert Löfgren, er is i drinken
