Bushido
Chugi
Meiyo
Yu / Yuuki
Vad som komma skall:
Jin
Shin / Makoto
Rei
Gi
Robert Löfgren, den som inte tror på något, lever i onödan.
Least expected - Cloud connected
Jag besitter nu en ny mobil, en W880i med 1gb minneskort i. Musikfrosseri!
Träning
Jag vet inte hur andra människor fungerar i det avseende jag ämnar reflektera om i detta blogg-inlägg, men jag ska i den mån jag klarar av, förtälja hur pass mycket jag förändras psyiskt när jag tränar.
Jag snackar mycket men det är sällan det blir gjort. Så är i princip 90% av fallen då jag berättar för någon att jag ska upp och springa tidigt en dag senare. Det fungerar liksom inte. Jag uppskattar att gå upp tidigt om det är på mina villkor och jag inte har något planerat.
Alltså borde jag inom all reson vara fullt kapabel till att "lura" min kropp att vilja gå upp och springa tidigt.
Ni vet nog hur jag menar, ett klockrent exempel på hur jag menar följer.
Snöstormen 1995, en fredag.
Robert 9, vaknar av att hans mor tänder lampan i rummet. Robert vrider och vänder på sig, är oerhört trött och vill inget annat än att ligga kvar. Hans mor ler förnöjt och berättar för Robert att dom är insnöade och Robert behöver inte gå till skolan. Robert är plötsligt klarvaken och vill inte för en sekund ligga kvar i sängen. Inte så mycket för att det är snöstorm, men för att han inte behöver göra något som känns jobbigt.
Alltså är det så att det är faktist inte kroppen som är ur funktion på morgonen, utan mer sinnet som försätter kroppen i det läget. För att ytterligare förtydliga så ska jag beskriva 2 scenarion. Det ena där jag faktist tränar, och det andra där jag undviker träning.
Scenario 1
Klockan är 22.00 och jag umgås med en kompis. Vi diskuterar träning, och jag blir (som alltid) lika uppeldad då han säger att han alltid är uppe och springer på morgonen. Jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom, så jag säger att jag ska banne mig upp och springa imorgon jag med. Klockan 08.00 ringer klockan på söndagsmorgonen, och Robert som somnade helt otroligt inställd på en härlig springtur känner sig inte alls redo för att springa, allt är jobbigt, inget är bra. Nej, jag tränar allt tillräckligt som det är. (Vaknar 11.00 lite uppgiven över att inte ha sprungit.)
Scenario 2
Utan plan, och helt avslappnad vaknar Robert av klockan 8.00 på morgonen, sträcker på sig, går upp och gör te, och är glad att han är uppe så tidigt så dagen inte försvinner enbart pga sömn. Efter en kopp te vid ca. 8.50 bestämmer sig Robert för att det vore gött att träna lite, så han drar på sig träningskläderna och drar ut och springer.
Dessa scenarion ovan är min verklighet!
Alltså kan jag inte träna tidigt om jag planerar för det!
Så tillbaka till där jag slutade sist, kan jag lura min kropp till att vilja träna?
Det är som om det är 2 viljor, kroppen och sinnet.
Om sinnet vet att kroppen ska träna dagen efter, så fegar kroppen ur och påverkar sinnet att inte vilja.
Men om sinnet spontant kommer på det, har inte kroppen tid att fega ur. Typ.
Dessvärre så är det ju så att det mitt sinne vet, det vet kroppen också.
Hur som helst. Det jag igentligen ville få fram är att jag undrar verkligen om folk som aldrig tränar verkligen mår bra? Jag blir tvär, lätt-irriterad och får sämre självsäkerhet om jag har träningsuppehåll i en vecka (!)
Man kan utan att överdriva säga att jag är en avsevärt mycket bättre människa när jag tränat.
Så alla ni som ligger på sofflocket, sätt fart! ;-)
Träning
Jag vet inte hur andra människor fungerar i det avseende jag ämnar reflektera om i detta blogg-inlägg, men jag ska i den mån jag klarar av, förtälja hur pass mycket jag förändras psyiskt när jag tränar.
Jag snackar mycket men det är sällan det blir gjort. Så är i princip 90% av fallen då jag berättar för någon att jag ska upp och springa tidigt en dag senare. Det fungerar liksom inte. Jag uppskattar att gå upp tidigt om det är på mina villkor och jag inte har något planerat.
Alltså borde jag inom all reson vara fullt kapabel till att "lura" min kropp att vilja gå upp och springa tidigt.
Ni vet nog hur jag menar, ett klockrent exempel på hur jag menar följer.
Snöstormen 1995, en fredag.
Robert 9, vaknar av att hans mor tänder lampan i rummet. Robert vrider och vänder på sig, är oerhört trött och vill inget annat än att ligga kvar. Hans mor ler förnöjt och berättar för Robert att dom är insnöade och Robert behöver inte gå till skolan. Robert är plötsligt klarvaken och vill inte för en sekund ligga kvar i sängen. Inte så mycket för att det är snöstorm, men för att han inte behöver göra något som känns jobbigt.
Alltså är det så att det är faktist inte kroppen som är ur funktion på morgonen, utan mer sinnet som försätter kroppen i det läget. För att ytterligare förtydliga så ska jag beskriva 2 scenarion. Det ena där jag faktist tränar, och det andra där jag undviker träning.
Scenario 1
Klockan är 22.00 och jag umgås med en kompis. Vi diskuterar träning, och jag blir (som alltid) lika uppeldad då han säger att han alltid är uppe och springer på morgonen. Jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom, så jag säger att jag ska banne mig upp och springa imorgon jag med. Klockan 08.00 ringer klockan på söndagsmorgonen, och Robert som somnade helt otroligt inställd på en härlig springtur känner sig inte alls redo för att springa, allt är jobbigt, inget är bra. Nej, jag tränar allt tillräckligt som det är. (Vaknar 11.00 lite uppgiven över att inte ha sprungit.)
Scenario 2
Utan plan, och helt avslappnad vaknar Robert av klockan 8.00 på morgonen, sträcker på sig, går upp och gör te, och är glad att han är uppe så tidigt så dagen inte försvinner enbart pga sömn. Efter en kopp te vid ca. 8.50 bestämmer sig Robert för att det vore gött att träna lite, så han drar på sig träningskläderna och drar ut och springer.
Dessa scenarion ovan är min verklighet!
Alltså kan jag inte träna tidigt om jag planerar för det!
Så tillbaka till där jag slutade sist, kan jag lura min kropp till att vilja träna?
Det är som om det är 2 viljor, kroppen och sinnet.
Om sinnet vet att kroppen ska träna dagen efter, så fegar kroppen ur och påverkar sinnet att inte vilja.
Men om sinnet spontant kommer på det, har inte kroppen tid att fega ur. Typ.
Dessvärre så är det ju så att det mitt sinne vet, det vet kroppen också.
Hur som helst. Det jag igentligen ville få fram är att jag undrar verkligen om folk som aldrig tränar verkligen mår bra? Jag blir tvär, lätt-irriterad och får sämre självsäkerhet om jag har träningsuppehåll i en vecka (!)
Man kan utan att överdriva säga att jag är en avsevärt mycket bättre människa när jag tränat.
Så alla ni som ligger på sofflocket, sätt fart! ;-)
Tillbaka på jobbet
Back at work! :D
The original theme song to the Transformers was actually "Chuck Norris--more than meets the eye, Chuck Norris--robot in disguise," and starred Chuck Norris as a Texas Ranger who defended the earth from drug-dealing Decepticons and could turn into a pick-up. This was far too much awesome for a single show, however, so it was divided.
Robert Löfgren, Chuck-fan 4ever =D
The original theme song to the Transformers was actually "Chuck Norris--more than meets the eye, Chuck Norris--robot in disguise," and starred Chuck Norris as a Texas Ranger who defended the earth from drug-dealing Decepticons and could turn into a pick-up. This was far too much awesome for a single show, however, so it was divided.
Robert Löfgren, Chuck-fan 4ever =D
Livet.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det ska gudarna veta, för vi här nere på jorden blir då ständigt påminda om det faktumet. Drömmar krossas varje dag, ambitioner släcks, och liv tas. Dramatiskt skrivet, men likväl sant.
Att vara vid liv är en synonym för att genomgå motgångar, det är vad livet är, motgångar, och det är det som gör oss till de vi är. De som glider på en räkmacka igenom hela livet har ingen livserfarenhet, och inte heller någon trovärdighet.
Bloggen jag skriver idag, är tillägnad min vän, som just nu går i en jävligt brant uppförsbacke.
Två av personens stora drömmar gick mer eller mindre förlorade inom loppet av 24 timmar. Som jag skrev ovan så är livet detsamma som att gå igenom en mängd motgångar.
Men det hon får gå igenom just nu, är mer än vad någon ska behöva göra. Framför allt inte på samma gång.
Så även fast ni som läser inte vet vem detta är, (och så ska det förbli) så vill jag att ni, mina vänner, för min skull, ägnar den här personen en tanke, som förlorat så otroligt mycket, när hon sannerligen är värd så mycket mer.
Jag tänker på dig hela tiden, och det svider så hårt när jag tänker på vad du får gå igenom.
Elden brinner ännu, och jag tänker inte låta din slockna.
Robert Löfgren, en sympatisör i skuggorna
Att vara vid liv är en synonym för att genomgå motgångar, det är vad livet är, motgångar, och det är det som gör oss till de vi är. De som glider på en räkmacka igenom hela livet har ingen livserfarenhet, och inte heller någon trovärdighet.
Bloggen jag skriver idag, är tillägnad min vän, som just nu går i en jävligt brant uppförsbacke.
Två av personens stora drömmar gick mer eller mindre förlorade inom loppet av 24 timmar. Som jag skrev ovan så är livet detsamma som att gå igenom en mängd motgångar.
Men det hon får gå igenom just nu, är mer än vad någon ska behöva göra. Framför allt inte på samma gång.
Så även fast ni som läser inte vet vem detta är, (och så ska det förbli) så vill jag att ni, mina vänner, för min skull, ägnar den här personen en tanke, som förlorat så otroligt mycket, när hon sannerligen är värd så mycket mer.
Jag tänker på dig hela tiden, och det svider så hårt när jag tänker på vad du får gå igenom.
Elden brinner ännu, och jag tänker inte låta din slockna.
Robert Löfgren, en sympatisör i skuggorna
Men en dag.
Filmernas, böckernas och fantasins värld har för alltid skadat mig.
Jag har varit inne och snuddat på ämnet alltför många gånger.
Hjältedrömmar
Jag kan allt som oftast drömma mig bort, till en plats där jag är i centrum, där jag är den jag vill vara. Där jag aldrig gör fel, där allt är perfekt, och när det inte är det, så är jag den som ställer saker och ting till rätta.
Nu när jag tänker på det så måste detta fenomenet varit vanligt förekommande även för hundra år sedan. Pojkar som dagdrömmer om att få vara hjältar. Jag undrar vart roten till denna tanke befinner sig. Är det för att vi blir uppfostrade till att vara stora, starka killar, som hjälper tjejer.
Vi ser våra fäder som (förhoppningsvis) en stark människa som tar hand om familjen, och kanske därför tar vi oss ann det som en sorts idealbild för hur en själv bör vara, och även då, hoppas få bli en gång i sitt liv.
Är ordet "hjälte" bara en synonym för "pappa"?
Eller är det vår kultur som präglar oss? Att det alltid (inte riktigt alltid, nu ska ju allt vara jämställt) är en man som dräper draken och räddar prinsessan (prinsen). Att vi får sagoböcker lästa för oss, där protagonisten allt som oftast är en modig man. Eller en feg man som genom sin resa visar prov på hjältemod, den är väldigt populär den med.
Hur som helst, vad anledningen än må vara; Så vill jag vara en hjälte, likt alla andra (12 år gammla) pojkar. Och då kan man fråga sig, Kan jag vara hjälte i denna tidsepok vi befinner oss i?
Populärkulturen har för alltid gett mig romantiska drömmar, som kommer följa mig i graven.
Men säg vad man vill, men jag tar dessa romantiska hjältedrömmar före något annat vilken dag som helst.
Robert Löfgren, han där borta i solnedgången
Jag har varit inne och snuddat på ämnet alltför många gånger.
Hjältedrömmar
Jag kan allt som oftast drömma mig bort, till en plats där jag är i centrum, där jag är den jag vill vara. Där jag aldrig gör fel, där allt är perfekt, och när det inte är det, så är jag den som ställer saker och ting till rätta.
Nu när jag tänker på det så måste detta fenomenet varit vanligt förekommande även för hundra år sedan. Pojkar som dagdrömmer om att få vara hjältar. Jag undrar vart roten till denna tanke befinner sig. Är det för att vi blir uppfostrade till att vara stora, starka killar, som hjälper tjejer.
Vi ser våra fäder som (förhoppningsvis) en stark människa som tar hand om familjen, och kanske därför tar vi oss ann det som en sorts idealbild för hur en själv bör vara, och även då, hoppas få bli en gång i sitt liv.
Är ordet "hjälte" bara en synonym för "pappa"?
Eller är det vår kultur som präglar oss? Att det alltid (inte riktigt alltid, nu ska ju allt vara jämställt) är en man som dräper draken och räddar prinsessan (prinsen). Att vi får sagoböcker lästa för oss, där protagonisten allt som oftast är en modig man. Eller en feg man som genom sin resa visar prov på hjältemod, den är väldigt populär den med.
Hur som helst, vad anledningen än må vara; Så vill jag vara en hjälte, likt alla andra (12 år gammla) pojkar. Och då kan man fråga sig, Kan jag vara hjälte i denna tidsepok vi befinner oss i?
Populärkulturen har för alltid gett mig romantiska drömmar, som kommer följa mig i graven.
Men säg vad man vill, men jag tar dessa romantiska hjältedrömmar före något annat vilken dag som helst.
Robert Löfgren, han där borta i solnedgången
Jag är vaken.
Det känns som jag har befunnit mig i en sorts apati för ett tag.
Är det en oximoron? Att "känna" sig som man befunnit sig i apati? Då apati innebär att man inte känner något alls?
Hur som helst, vi kan säga så här; Jag känner igen.
Som om jag varit i sinnestillstånd då jag följt mina instinkter, min kreativitet har varit mer eller mindre avstängd.
Jobb, sömn, jobb, sömn.. Som om kroppen gått på autopilot.
Jag lever igen, och jag mår så fantastiskt bra; Avundas mig, för mitt liv ser helt otroligt ut just nu.
Jag känner mig som en bättre människa, dubbelt så bra som jag gjorde igår. Igår!
Mina principer har vilat. Jag har tagit hand om min kropp (om vi bortser från min julhysteri nu när saffransgifflar och julmust dykt upp i butikerna), men jag har levt efter de principer jag satt upp innan.
Jag har tränat 4 gånger denna veckan och nästa vecka lär det bli minst (!) lika många gånger.
Att göra rätt för sig, skänker mer glädje än du och jag tror.
I filmen "Bruce Almighty" säger Morgan Freeman (Han som spelar gud) något som är i sanning något som jag lärt mig är sannt. (Överdrivet många upprepningar, ursäkta mig.)
Han säger "There's nothing wrong with rolling up your sleeves once in a while", och även "People doing manual labour come home from work everyday with the smell of high heaven."
Det är verkligen sant. Och detta för mig givetvis tillbaka till "Bushido", Krigarens väg, som primärt går ut på att allt du gör, skall göras som om ditt liv hängde på det, att alltid göra sitt bästa.
För det är det, som driver världen framåt, och gör att du känner dig accepterad och uppskattad, kanske till och med avvundad. Inte bara av dina vänner, men även av dig själv.
Robert Löfgren, din sanning, bland världens alla lögner
Är det en oximoron? Att "känna" sig som man befunnit sig i apati? Då apati innebär att man inte känner något alls?
Hur som helst, vi kan säga så här; Jag känner igen.
Som om jag varit i sinnestillstånd då jag följt mina instinkter, min kreativitet har varit mer eller mindre avstängd.
Jobb, sömn, jobb, sömn.. Som om kroppen gått på autopilot.
Jag lever igen, och jag mår så fantastiskt bra; Avundas mig, för mitt liv ser helt otroligt ut just nu.
Jag känner mig som en bättre människa, dubbelt så bra som jag gjorde igår. Igår!
Mina principer har vilat. Jag har tagit hand om min kropp (om vi bortser från min julhysteri nu när saffransgifflar och julmust dykt upp i butikerna), men jag har levt efter de principer jag satt upp innan.
Jag har tränat 4 gånger denna veckan och nästa vecka lär det bli minst (!) lika många gånger.
Att göra rätt för sig, skänker mer glädje än du och jag tror.
I filmen "Bruce Almighty" säger Morgan Freeman (Han som spelar gud) något som är i sanning något som jag lärt mig är sannt. (Överdrivet många upprepningar, ursäkta mig.)
Han säger "There's nothing wrong with rolling up your sleeves once in a while", och även "People doing manual labour come home from work everyday with the smell of high heaven."
Det är verkligen sant. Och detta för mig givetvis tillbaka till "Bushido", Krigarens väg, som primärt går ut på att allt du gör, skall göras som om ditt liv hängde på det, att alltid göra sitt bästa.
För det är det, som driver världen framåt, och gör att du känner dig accepterad och uppskattad, kanske till och med avvundad. Inte bara av dina vänner, men även av dig själv.
Robert Löfgren, din sanning, bland världens alla lögner
Lite tankegångar angående det mesta.
Nu har jag gjort det igen, jag har läst insändare på "Attityd" på GP's hemsida.
Nu ska jag ägna de närmsta rader text till att klaga på dem som klagar, och ja, jag inser vilket hyckleri det är.
En tjej, Isabelle, skriver att hon är så himla nöjd med singellivet, hon tittar sig omkring på dansgolvet blir svag i benen när en kille tittar osv. Här kommer en quote:
"Allting på dansgolvet är som bortblåst, musiken avtar och pulsen tycks slå allt kraftfullare. Benen börjar darra och jag tittar blygt bort. Herregud, vilken intensiv blick. Ja, visst finns det inget bättre än att flörta och pröva sina vingar?"
Hon säger att människor i förhållanden är tråkiga, o-sociala, "på låtsas-vuxna" och helt enkelt går miste om mycket i sitt liv. Min åsikt är att lilla Isabelle inte har särdeles många bra förhållanden bakom sig.
Anyways, varför? O varför måste hon slänga sin "glädje" i ansiktet på folk?
Måste hon bevisa för andra att hon mår bra som singel? Är hon verkligen så glad? Försöker hon innerst inne rättfärdiga sin glädje för sig själv?
Jag går raskt vidare på nästa "Attityd-skrivare" Tara.
"Varför leva i blindo?
PERSONLIGT. Tara Mahmoudi har tröttnat på klasskompisar som skadar sig själva genom att röka och dricka. "
[Här stog det en massa text om varför jag blev upprörd, men jag försöker istället sammanfatta det i nedanstående mening, föregående text var dessutom så aggresivt skriven, att en svenskalärare skulle få hjärtflimmer om hon såg det.]
Gå och dränk dig din präktiga jävel och inse att ditt liv är tråkigt och ensamt, på grund av att du är rädd för ta ett steg utanför dörren, och försök inte rättfärdiga det med en krönika i gp!
(lugnar ner mig)...
Ok, så där bestämmer vi helt enkelt, no more reading ungdomskrönikor i gp. Alla är så förbannat engagerade, angelägna och äckligt radikala. Det är ett släkte med folk som tror på att skriva saker skapar förändring, guess what? Det gör det inte. En handling är värt mer än 1000 sidor åsikter.
Robert Löfgren, er radikalhatande galning med stänk av "morgongrinig"
Nu ska jag ägna de närmsta rader text till att klaga på dem som klagar, och ja, jag inser vilket hyckleri det är.
En tjej, Isabelle, skriver att hon är så himla nöjd med singellivet, hon tittar sig omkring på dansgolvet blir svag i benen när en kille tittar osv. Här kommer en quote:
"Allting på dansgolvet är som bortblåst, musiken avtar och pulsen tycks slå allt kraftfullare. Benen börjar darra och jag tittar blygt bort. Herregud, vilken intensiv blick. Ja, visst finns det inget bättre än att flörta och pröva sina vingar?"
Hon säger att människor i förhållanden är tråkiga, o-sociala, "på låtsas-vuxna" och helt enkelt går miste om mycket i sitt liv. Min åsikt är att lilla Isabelle inte har särdeles många bra förhållanden bakom sig.
Anyways, varför? O varför måste hon slänga sin "glädje" i ansiktet på folk?
Måste hon bevisa för andra att hon mår bra som singel? Är hon verkligen så glad? Försöker hon innerst inne rättfärdiga sin glädje för sig själv?
Jag går raskt vidare på nästa "Attityd-skrivare" Tara.
"Varför leva i blindo?
PERSONLIGT. Tara Mahmoudi har tröttnat på klasskompisar som skadar sig själva genom att röka och dricka. "
[Här stog det en massa text om varför jag blev upprörd, men jag försöker istället sammanfatta det i nedanstående mening, föregående text var dessutom så aggresivt skriven, att en svenskalärare skulle få hjärtflimmer om hon såg det.]
Gå och dränk dig din präktiga jävel och inse att ditt liv är tråkigt och ensamt, på grund av att du är rädd för ta ett steg utanför dörren, och försök inte rättfärdiga det med en krönika i gp!
(lugnar ner mig)...
Ok, så där bestämmer vi helt enkelt, no more reading ungdomskrönikor i gp. Alla är så förbannat engagerade, angelägna och äckligt radikala. Det är ett släkte med folk som tror på att skriva saker skapar förändring, guess what? Det gör det inte. En handling är värt mer än 1000 sidor åsikter.
Robert Löfgren, er radikalhatande galning med stänk av "morgongrinig"
"Den lille byråkraten"
Titeln gör lite anspelning på vad jag kommit att börja se mig själv som i skrift-sammanhang.
Ödmjukhet, vad är det och finns det i oss alla?
Efter drygt 9 månader som IT-support, både på arbetet och privat, så börjar saker och ting klarna.
Min far sa det, och jag tyckte inte om det. "Användare är idioter".
Jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att uttrycka sig så om de som ger oss det jobb vi har, hade alla förstått sig på datorer så hade jag inte haft något jobb. Och inte pappa heller för den delen.
Det som verkligen är tråkigt, är att jag börjar hålla med far min. Ju mer jag hjälper folk, desto mer inser jag att jag bygger upp en sorts förakt. Inte gentemot deras oförmåga att hantera datorer, utan deras nonchalans gentemot mig som support. Framför allt i privatärenden, där jag kanske inte ens får kompensation för den tjänst jag tillhandahåller.
Att bli nonchalerad, och ännu värre, argumenterad, om vad som är rätt och fel i ett sammanhang där jag blivit ombedd att hjälpa, är rent ut sagt lika förnedrande som en känga i ansiktet.
Jag trodde pappa menade på att alla som inte kan datorer är dumma i huvudet. Fel.
Han menade att de som inte kan datorer, förväntar sig att de ska fungera, och att IT-support så ska lösa problemen hux flux. Problematiken i situationen är att datorvärlden är, tro det eller ej, fortfarande i sin vagga.
Nämn en microsoftprodukt som inte kraschar? För er som förnedrat er med att arbeta i Windows Movie Maker och faktist försökt använda mer än 2 klipp i en film, kan säkerligen inte påstå att det är en sorts programvara som fungerar felfritt.
Men då kan man ju fråga sig varför släpper Microsoft en produkt som inte fungerar?
Jo, för den fungerade felfrtitt på deras test-datorer. Datorer är som människor, individuella och alla har olika komponenter, reagerar olika på olika händelser. Så det finns inte en chans att säga att denna datorn kommer klara allt du ger den felfritt.
Detta är något den "vanliga" användaren kanske vet, men det ligger i bakhuvudet, och det är väldigt speciellt på arbetsplatser, då är det som om det är det självklaraste i världen att en dator ska fungera.
Men ladies and Gents, så är inte fallet. Datorer (i synnerhet datorer med operativsystem från microsoft) är fortfarande inne i stadiet där barnsjukdomar förekommer.
Men kanske, om säg 2 eller 3 till Windows distrubutioner så kanske det är lika stabilt som en mac eller ett linuxsystem.
Tillbaka till tråden jo, ödmjukhet. Jag blir mindre och mindre ödmjuk för varje dag på jobbet. Folk ställer samma frågor, upprepar sina misstag och "väljer" att inte ta lärdom för IT löser problemet åt dem. Visst, jag är självklart trevlig och ödmjuk mot dem som uppskattar mitt arbete och är trevliga tillbaka.
Det är de personer som är spydiga, anser att problemets rot är supporten från första början, som hävdar att deras dator hemma banne mig inte är något fel på, som kommer med förslag som en högstadieelev skulle veta bättre än att följa, det är dem som det börjar bli svårt att vara trevlig mot.
För tro mig, jag är trevlig mot alla, men det börjar banne mig bära emot nu.
En kvinna som skulle byta plats vägrade använda skärmen på hennes nya plats som enligt henne var förskräckligt dålig i jämförelse med den på henne förra plats. Lustigt, samma märke, samma modell, och mina ögon kunde då inte se någon skillnad på varken bildkvalitét eller yttre slitage. Men fasen, den ville hon INTE ha.
Suck.
Robert Löfgren, er hårt arbetande geek i tillvaron
Ödmjukhet, vad är det och finns det i oss alla?
Efter drygt 9 månader som IT-support, både på arbetet och privat, så börjar saker och ting klarna.
Min far sa det, och jag tyckte inte om det. "Användare är idioter".
Jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att uttrycka sig så om de som ger oss det jobb vi har, hade alla förstått sig på datorer så hade jag inte haft något jobb. Och inte pappa heller för den delen.
Det som verkligen är tråkigt, är att jag börjar hålla med far min. Ju mer jag hjälper folk, desto mer inser jag att jag bygger upp en sorts förakt. Inte gentemot deras oförmåga att hantera datorer, utan deras nonchalans gentemot mig som support. Framför allt i privatärenden, där jag kanske inte ens får kompensation för den tjänst jag tillhandahåller.
Att bli nonchalerad, och ännu värre, argumenterad, om vad som är rätt och fel i ett sammanhang där jag blivit ombedd att hjälpa, är rent ut sagt lika förnedrande som en känga i ansiktet.
Jag trodde pappa menade på att alla som inte kan datorer är dumma i huvudet. Fel.
Han menade att de som inte kan datorer, förväntar sig att de ska fungera, och att IT-support så ska lösa problemen hux flux. Problematiken i situationen är att datorvärlden är, tro det eller ej, fortfarande i sin vagga.
Nämn en microsoftprodukt som inte kraschar? För er som förnedrat er med att arbeta i Windows Movie Maker och faktist försökt använda mer än 2 klipp i en film, kan säkerligen inte påstå att det är en sorts programvara som fungerar felfritt.
Men då kan man ju fråga sig varför släpper Microsoft en produkt som inte fungerar?
Jo, för den fungerade felfrtitt på deras test-datorer. Datorer är som människor, individuella och alla har olika komponenter, reagerar olika på olika händelser. Så det finns inte en chans att säga att denna datorn kommer klara allt du ger den felfritt.
Detta är något den "vanliga" användaren kanske vet, men det ligger i bakhuvudet, och det är väldigt speciellt på arbetsplatser, då är det som om det är det självklaraste i världen att en dator ska fungera.
Men ladies and Gents, så är inte fallet. Datorer (i synnerhet datorer med operativsystem från microsoft) är fortfarande inne i stadiet där barnsjukdomar förekommer.
Men kanske, om säg 2 eller 3 till Windows distrubutioner så kanske det är lika stabilt som en mac eller ett linuxsystem.
Tillbaka till tråden jo, ödmjukhet. Jag blir mindre och mindre ödmjuk för varje dag på jobbet. Folk ställer samma frågor, upprepar sina misstag och "väljer" att inte ta lärdom för IT löser problemet åt dem. Visst, jag är självklart trevlig och ödmjuk mot dem som uppskattar mitt arbete och är trevliga tillbaka.
Det är de personer som är spydiga, anser att problemets rot är supporten från första början, som hävdar att deras dator hemma banne mig inte är något fel på, som kommer med förslag som en högstadieelev skulle veta bättre än att följa, det är dem som det börjar bli svårt att vara trevlig mot.
För tro mig, jag är trevlig mot alla, men det börjar banne mig bära emot nu.
En kvinna som skulle byta plats vägrade använda skärmen på hennes nya plats som enligt henne var förskräckligt dålig i jämförelse med den på henne förra plats. Lustigt, samma märke, samma modell, och mina ögon kunde då inte se någon skillnad på varken bildkvalitét eller yttre slitage. Men fasen, den ville hon INTE ha.
Suck.
Robert Löfgren, er hårt arbetande geek i tillvaron
