Slutet av en era

Kännslan är speciell, det går inte att förneka. Kärleken som finns där ligger mig varmt om hjärtat.
Samlat i en och samma sammanfattning fanns så många jag håller av. Och det är därför det är med så tunga steg jag lämnar er nu.

Känslan är densamma som att bryta upp med en flickvän jag hållt kär för länge, som om jag kliver iväg från något jag kanske inte borde. Men så är det alltid. Tvivel kommer det alltid finnas, och skulle jag alltid lyssna på tvivlet så hade inga beslut blivit tagna.

Och därmed kliver jag ner från ledarpostition och jag lämnar även laget.

FEAR team Göteborg, go on without me...

fear

Robert Löfgren, som genomgår den svåraste separationen hittils i hans liv

Nu röstar vi.

Frisyr, hur skall det vara? Jag har beslutsångest. Så här kommer 2 bilder.
Anders, bara en röst från din sida ;)

Jag är medveten om att jag ser förbannad ut på båda bilderna, men dessa var de enda två där jag såg någorlunda likadan ut på bilderna. Skriv en kommentar där ni säger om jag borde raka av det där jag har på skallen, eller om jag ska låta det växa.

Utan hårMed Hår

Robert Löfgren, en man med fasta principer och beslutsångest (?)

2 skjutna i bergsjö-området.

Ännu en skottlossning. Det som känns betryggande är att det är kriminella som skjuter kriminella, och de lämnar oss stackars "icke-stridande" vid liv.

Nog om det.

Varje gång jag lyssnar på Hans Zimmers "Eptesicus" så vill jag skriva något smart. Det tråkiga är att den här bloggen innehåller redan alla mina ramaskri om både det ena och det andra. Vad ska jag skriva om? Politik? Kvinnor? Våld? Medias påverkan på samhället? Det känns som jag skrivit om allt jag har en genomtänkt åsikt om.

Avslutningsvis (för det var så otroligt mycket att läsa, right?) kommer två kommentarer jag precis klurade ut.

"Att kunna skriva byråkratiskt, korrekt och utan stavfel indikerar ett visst tecken på intelligens, men det är inget bevis på det."

"Styrkan att kompromissa och visa respekt är ljusår ifrån att vara en toffel."

Robert Löfgren, because you're worth it!

Angående förenta staternas presidentval

Problemet med att vara en demokrat där borta är att ifall du röstar på Obama, så är du sexistisk. Röstar du på Hilary är du rasist...

... Mycket bättre att rösta på republikanerna, vem du än väljer är du ändå efterbliven. ;-)

Tragik

"Två tonåringar överfölls och knivskars i sina ansikten av ett gäng jämnåriga nära Odenplan i centrala Stockholm vid 13-tiden på fredagseftermiddagen." (17 och 19 år gammla)

"En väktare attackerades med brinnande vätska i Hisings Backa på fredagskvällen. Det är andra dagen i rad som ungdomar attackerar väktare i området"

Vad är det som händer? Vad är det för respektlösa små wannabe-gangsters som springer lösa på stan?
Är det inte dags att ta itu med det här nu? Våldet ökar bland barn, knarket ökar i mängd och sjunker i åldergrupp, våldtäkter detsamma.

Ju mer respekt vi ger till barn (snart ska de nog kallas mindre-vuxna istället för barn) desto mindre får vi tillbaka.
Jag säger att det är dags att införa lite striktare ramar igen. Är du "mogen" nog att våldta eller misshandla då är du fan även "mogen" nog för ett längre fängelsestraff.

Robert Löfgren, er "vigilante" i stadens mörker

Notis: Grattis alla kvinnor på internationella kvinnodagen

Ursäkta

Ursäkta mitt förra inlägg. ^^
Det är raderat nu, bara massa svordomar och onödigt tjafs.
Jag var trött och stressad.

Men jag är glad igen :-)

"Joanna, Johanna och Maria makes my world go round"

Robert Löfgren, en magkatarr på fredagen är aldrig fel?

För ovanligthetens skull

... Så skriver jag av mig lite angående händelser i mitt liv. Oerhört tråkigt egentligen, men bloggens glöd måste hållas uppe.

Ju-Jutsun knallar på i väldigt lugn takt. Den är tyvärr ingen ögonbrynshöjare längre för min del. Så nu går jag i princip bara dit när jag har elever att träna. Gymmet däremot har blivit väldigt frekvent. (5 pass i förra veckan!)

Och det både syns och känns, en fantastisk känsla att se resultat på det viset.

När denna terminen är över lägger jag (igen) ner ju-jutsun, och om farsan är på som han sagt, så börjar vi två i escrima, a.k.a stick fighting, riktigt kul! Om nu far fegar ur av någon anledning så har jag muay-thai som plan B.

Airsoft-intresset går upp och ner, ett tag funderade jag på att lägga ner permanent. Men jag kom fram till att jag skulle ångra det valet efter ett tag, och då kanske behöva köpa in all gear igen. Onödigt.

Sen vill jag även utfärda ett tack till alla som varit med och gjort detta till den hittils roligaste helgen under 2008 och en stor del av 2007.

Tack till alla från IMS som var med och gjorde vår afterwork helt galet rolig!
Och tack till Frida, Frida, Anton och Jon som gjorde lördagens utekväll så härlig, för att inte tala om våran spektakulära societétsbrunch!

/Robert Löfgren, ibland lite tråkigare än annars

Svettet på mattan

Just nu hade jag väldigt gärna gått en match mot någon jämlik.
Någon med min uthållighet, med min kontroll, med mina ambitioner.

Ta en smäll i magen, bita ihop, ta smärtan, övervinna den, omvandla den, utnyttja den.

Bara tanken på att få strida är så eggande, blodet flyter i 100 km/h genom mina ådror, likt en skogsbrand sprider sig adrenalinet igenom min kropp och det känns som mina muskler ska explodera! Svetten tränger sig igenom varenda por och jag känner mig osårbar.

Ett slag.... Aj
Två slag.... Inte så farligt
Tre slag.... Är det allt du kan ge?
Fyra slag... Känner det inte ens...

Min tur....

Regn

Har ni någonsin stannat upp och tänkt: "Va fan håller jag på med?" ?
Syftet med att vara vid liv?

Det är som om det finns någon snubbe som inte åldras, som varit med sedan år 0, som satte sprätt på utvecklingen, för han en dag ville se ett samhälle något i stil med Star Trek. Så han sitter där i sin fåtölj och låter tiden gå.
För han satte världen i rörelse likt en "slinky" på väg ner för en trappa.

Vi föds, vi arbetar för att göra världen mer effektiv, och sen dör vi. Som någon sorts konsumentskamikaze med en släng av arbetsnarkomani. Den sorgliga sanningen är att det finns inget annat vi kan göra.

För när "han" nu satte sprätt på "utvecklingsslinkyn" så fördömde han den mänskliga rasen till att fortsätta i samma veva, tills vi antingen förbrukat alla naturresurser och gjort planeten tillräckligt förbannad så den har ihjäl oss med naturkatastrofer, eller tills vi bryter oss ut från det här mönstret.

Men när vi väl brutit oss loss, så har minst 2000 år passerat där folk dött för den tekniska utvecklingens skull.
Och hela tiden förlänger vi vår livstid, så vi kan hjälpa utvecklingen ytterligare ett par år innan vi passerar till efterlivet eller vart vi nu tar vägen.

Såna här regniga dagar får mig att tänka på såna här saker. Varför har jag inte hittat någon söt tjej att värma och hålla om istället för att gå till jobbet när världen ser ut som en noir-film utanför fönstret?

/Robert Löfgren, Strenght and Honour

(P.S Johanna och Maria har försört mitt liv, inga tjejer ser attraktiva ut längre.) ;-)

Hmpf

Mitt galopperande hjärta är på g igen.
Det slår ett hårt hjärtslag (eller rättare sagt, ett normalt) och sen ett par klena hjärtslag, tills det känns som det inte slår alls, det är mer eller mindre avstängt i 3-5 sekunder, sen börjar det om igen med ett normalt hjärtslag. Och så fortsätter det. Det är mer än 2 månader sedan nu, men nu är det här igen, och nu har det hållt i sig i snart 4 timmar.

Jag är inte rädd, detta är lika läskigt som en huvudvärk, men det är bra obehagligt.
Läste på lite om min "åkomma" och tydligen så finns det 1% chans att jag kan dö eller behöva en pace-maker.
1% är väldigt lite, men just att risken finns är lite obehaglig.

Det hade varit skönt att bli av med detta nu.

Robert Löfgren, ett trött hjärta i en frisk kropp

Men sluta!

Nu måste jag vara lite elak och ta ett steg bakåt från min sedvanliga ödmjukhet, men vem i helvete går på alla dessa brev om att msn messenger kommer att kosta pengar om du inte skickar ett mail till 8 pers?

Msn är en del av Microsoft, ett av världens största företag, är det helt troligt att MS skulle öppna ett brev med frasen:
"Hey, Det är Andy och John, MSN:s grundläggare,"

Det skulle säkert läggas på en sådann personlig nivå.

Jag skulle kunna säga att jag vet bättre på grund av att jag jobbar med datorer, men detta har verkligen gått förbi datorer! Att passera runt detta mailet är bara rent ut sagt korkat.

Lägg ner, er msn kommer inte försvinna för det.

Här är hela mailet: (mina kommentarer i fetstil)


Hey, Det är Andy och John, MSN:s grundläggare, Vi beklagar att vi stör, men vi håller på att stänga msn. Detta är pga. att så många oförstående människor använder alla våra användarnamn.

 Vi har bara plats till 578 användare kvar.
(578? Jag kan föreställa mig att med tanke på antalet tillåtna tecken och varianter du kan skriva så borde det tekniskt sett vara omöjligt att fylla upp antalet möjliga namn under vår livstid.)

Om du vill stänga din msn användar SICKA INTE DETTA MAIL VIDARE Om du vill behålla din msn SKICKA VIDARE DETTA MAIL TILL ALLA DINA KONTAKTER!  (Världens största mjukvaruföretag har mer vett än att använda CAPS.)

Detta är inte en dum vits, vi menar allvar, vi stänger användaren!  (Det är -inget annat- än en dum vits)

Du som inte skickar vidare denna mail kommer att få betala 10.00 £ för fortsatt använding.
(Stog det inte just att den skulle stängas? Märkligt att det amerikanska företaget handlar i pund.)

Tryck inte på vidarbefodra, gå in och kopiera hela mailen och skicka ett helt nytt. Tack för uppmärksamheten.
(Yes, du fick mig! Min uppmärksamhet är eders, men enbart för att upplysa mina stackars vänner som gått på ert skitsnack.)


Förstå min frustration när mina vänner sväljer detta med hull och hår. Tänk efter lite.
75% av internet består av porr, och 50% av de kvarstående 25% är spam, och guess what, när ni skickat detta brevet till mig har ni bidragit till dom där 25. Skärpning!

Robert Löfgren, and as always, I will carry you through this, kicking and screaming, and in the end, you'll thank me.

En hyllning

Jag sitter under lite dötid på jobbet och hänshynslöst klickar runt på den "vida webben".
Jag hamnar allt som oftast på wikipedia och imdb.

Idag landade jag på IMDB's (Internet movie database) användarkommentarer till filmen "Den sista Samurajen".
Och på så få platser har jag sett en film sågas så hårt på grund av fel saker.

(Hur relevant är det för filmen vilken religion Tom Cruise tillhör?)

Så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva en text som är delvis hyllning och delvis rescension av just filmen i fråga.
Varför skriver jag den inte på IMDB? Jo, för jag är inte på humör för att strida över internet med amerikaner som dömer filmer av fel anledning, och jag tvekar inte på att de skulle ta till personangrepp för att få sina röster hörda.

Den sista samuraien är en film där hollywood depikterar en kultur och ett samhälle som inte är deras egen, och inte helt oväntat kan det kännas lite "fake" här och var. Men trots det, så anser jag öppningssekvensen vara mer av en hyllning gentemot japan och dess kulturarv, än något töntigt intro skapat för att trigga japanfanatiker.

För er som inte sett filmen, och vill se den, ska jag varna för att jag kanske lämnar ut några s.k "spoilers" här och var från och med nu.

En del på IMDB är väldigt upprörd över faktumet att huvudpersonen Nathan (Tom Cruise) inte behöver mer än 3 månader för att bli näst intill lika bra på att hantera det japanska svärdet som samurajerna i filmen, som då ska ha tränat sen tidig barndom.

Det är givetvis lite att ta i att han skulle lösa det på blott 3 månader. Men det dom flesta glömmer är att han föreställer en något sånär högt stående militär officer som tydligt visar prov på svärdsskicklighet tidigt i filmen (första striden.) I samband med det tas även hans alkoholproblem upp, och om vi ska följa den korrekta tideräkningen som detta utspelas på (Uträknat med tanke på att huvudpersonen stred ihop med Custer, och att filmen utspelas under tiden då Satsumas motståndsrörelse var aktivt), så kan han omöjligen hunnit vara någon alkoholist i längre än drygt 1 år.

Säga vad man vill om hur historiskt korrekt filmen är, och om skådespelares religösa tro, men den sista samurajen är en film som med oerhört vackra miljöer, fantastisk musik och vacker koreografi hedrar en krigar-klass ideal, tankegång och ett lands kulturarv..

Robert Löfgren, hobby-kritiker och japanfanatiker.

Träningens effekter

Just i detta nu är klockan 06.25 och jag är i extas.
Kalla mig lätt-road, men när jag tog på mig min skjorta för 10 minuter sedan och såg att den satt tight runt armarna, ja.. det har förmodligen gjort hela min dag! Att se effekter av sin träning är verkligen guld värt. Plötsligt så känns det väldigt mycket mer lockande att gå till gymmet i eftermiddag!

Jag vill åter igen ursäkta min idétorka, bloggen är förmodligen inte lika intressant att läsa längre. Ha överseende, jag kommer tillbaka!

Robert Löfgren, en korridor med olåsta dörrar

Bös

Uppdaterade en del grejer i min profil här på blogg.se och fick medelandet att jag måste skriva ett nytt inlägg innan ändringarna träder i kraft, så varför inte nu?

Jag känner mig magsjuk, har haft uppstötningar hela morgonen, inget har hittils slutat i att jag kastat upp, men det har varit bra nära ett par gånger.

Jag förstår inte detta, jag har visserligen ändrat mitt kost-intag, men då till det bättre. Hur kommer det sig att mitt immunförsvar verkar ha tagit semester och hissat vit flagg?  Sjukdom på sjukdom på sjukdom, jag börjar bli som min storasyster. (Bortsett från att jag faktist är sjuk och inte sådär vidrigt ynklig.)

Jag vill gå till gymmet och "träna" bort sjukdomen, jag vet mycket väl att det skulle förvärra rubbet, men mina vanföreställningar om "att ge allt" och att "övervinna smärta" osv osv. sätter lätt dumma tankar i skallen på mig.

Mer c-vitamin från och med idag.

Robert Löfgren, smärta föder skönhet, träning föder ödmjukhet.

Det är dags att klargöra lite fakta.

"Just nu så lider tusentals barn av aids, skicka detta brevet till alla du känner, för varje gång det skickas så skänks 50 öre till just aidsforskningen."

Det finns igentligen bara ett sätt att svara sina vänner på ett sånt här brev: Håll käften och sluta störa mig med ditt skitsnack.

Mina damer och herrar, detta kanske kommer som en shock för er, men hur många tusen, kanske till och med miljoner, kedjebrev ni skickar, så kommer dessa jävla omtalade ungar inte få en spänn!  Ta i åtanke att tekniken inte riktigt är så långt fram just nu så att vår isp (internet service provider) har pejl på hur många kedjebrev du skickar, inte heller har alla mail-leverantörer någon större lust att informera den påstådda organistationen att nu har 40 kedjebrev skickats.

Känns väl sådär moraliskt att en organisation som nu då tydligen sitter på massa pengar och är villiga att ge det till aids-forskning snällt väntar tills folk börjar skicka brev.

Detta är en makaber, sjuk och fullständigt vidrig plan för att någon sjuk djävel ska få sina kedjebrev skickade lite extra fort. Så snälla, snälla, sluta skicka denna bluff vidare till era vänner. Barnen där nere kommer fortfarande dö, kommer inte få en krona, och du framstår som en obildad idiot när du faktist tror på skiten.

Lägg ner.

Robert Löfgren, kedjebrev har en speciell plats i helvetet, i samma korridor som hitler och realplayer.

Strävan efter utveckling

När jag lyssnar på låten "Theme of Ryu, meditation" från filmen "Street fighter II the animated movie" blir jag påminnd om varför jag älskar det jag gör. (ladda ner) (Länk fixad).

Lugna toner, "drömmande" toner, svårt att förklara, och stundtals fågelkvitter, och det dova ljudet av två personer som kämpar emot varandra, i lugnt sparringstempo, ingen match på liv och död. Inte alls.

Det är mer en strid, där de prövar varandra, och sig själva. Där de söker inte sin motståndares fel, men sina egna.
Ständigt söker utveckling, förbättring och förståelse.

Jag blir gråtfärdig när jag tänker på dig, som inte mer får uppleva det här.. jag klarar inte tanken, den är omöjlig.
Jag vill sparra med dig ändå, varför ska vi bry oss om vad en läkare säger efter en undersökning? Han ser inte det som vi känner. Han kan omöjligen veta kännslan. Du vet vilken jag menar, elden!

Vem är han att ha rätten att beröva dig det som gör dig till den du är!?! Jag köper det inte!
Om du en dag vill gå emot vad läkaren sa, så väntar jag. Med elden kvar i bröstet.

Vet det, att för alltid är vi vad vi är, vi är fighters, och det kan inte någon läkare ändra på.

Robert Löfgren, ett fighterhjärta viker sig inte så lätt...

En ironins pungspark

Jag trevar idag in på ett stort ämne, kanske det mest diskuterade ämnet någonsin, nämligen kärlek.
Men jag tänker bara ge mig in på en aspekt idag, den mänskliga hjärnan och hur vi upplever kärlek.
(Rätt kaxigt att ens försöka när jag inte ens är påläst, eh?)

Det som satte fart på dessa reflektioner är den dröm jag hade natten till idag.
Jag drömde om en före detta klasskamrat från gymnasiet.

Hon och jag blev kära, och hon var fullständigt underbar. Hon var allt jag någonsin önskat i en flickvän.
Drömmen var lång, och jag älskade varje sekund av den. Och när jag vaknade, kan ni säkert förstå min frustration.

Hon jag älskade så högt, existerar inte. Ja visst, hon finns, men den personen jag var kär i bar enbart hennes kropp.

Men det sjuka, som nu för mig till de reflektioner jag syftade på tidigare, är att jag faktist nu har den där känslan i magen som jag inte kännt sen gud vet hur länge sedan. Jag är kär. Jag är kär i en person som knappt vet vem jag är, och i all ärlighet vet inte jag vem hon är heller för den delen.

Och således kommer den stora frågan, vad är kärlek? Om jag kan bli kär i en person enbart genom att intensivt tänka på personen, är det då verkligen något som måste ske mellan 2 personer? Bara för att hon har ett estetiskt tilltalande utseende borde inte göra att jag blir kär i henne. Jag menar, heh, då hade jag varit kär i var och varannan kvinna.

Mer kommer om detta när jag återgått till ett normalt sinnes-tillstånd och förträngt denna drömmen.

Robert Löfgren, "puts the laughter in manslaughter"


Bushido

image12

Chugi
Meiyo
Yu / Yuuki

Vad som komma skall:

Jin
Shin / Makoto
Rei
Gi


Robert Löfgren, den som inte tror på något, lever i onödan.

Least expected - Cloud connected

Jag besitter nu en ny mobil, en W880i med 1gb minneskort i. Musikfrosseri!


Träning
Jag vet inte hur andra människor fungerar i det avseende jag ämnar reflektera om i detta blogg-inlägg, men jag ska i den mån jag klarar av, förtälja hur pass mycket jag förändras psyiskt när jag tränar.

Jag snackar mycket men det är sällan det blir gjort. Så är i princip 90% av fallen då jag berättar för någon att jag ska upp och springa tidigt en dag senare. Det fungerar liksom inte. Jag uppskattar att gå upp tidigt om det är på mina villkor och jag inte har något planerat.

Alltså borde jag inom all reson vara fullt kapabel till att "lura" min kropp att vilja gå upp och springa tidigt.

Ni vet nog hur jag menar, ett klockrent exempel på hur jag menar följer.

Snöstormen 1995, en fredag.
Robert 9, vaknar av att hans mor tänder lampan i rummet. Robert vrider och vänder på sig, är oerhört trött och vill inget annat än att ligga kvar. Hans mor ler förnöjt och berättar för Robert att dom är insnöade och Robert behöver inte gå till skolan. Robert är plötsligt klarvaken och vill inte för en sekund ligga kvar i sängen. Inte så mycket för att det är snöstorm, men för att han inte behöver göra något som känns jobbigt.

Alltså är det så att det är faktist inte kroppen som är ur funktion på morgonen, utan mer sinnet som försätter kroppen i det läget. För att ytterligare förtydliga så ska jag beskriva 2 scenarion. Det ena där jag faktist tränar, och det andra där jag undviker träning.

Scenario 1
Klockan är 22.00 och jag umgås med en kompis. Vi diskuterar träning, och jag blir (som alltid) lika uppeldad då han säger att han alltid är uppe och springer på morgonen. Jag bestämmer mig för att inte vara sämre än honom, så jag säger att jag ska banne mig upp och springa imorgon jag med. Klockan 08.00 ringer klockan på söndagsmorgonen, och Robert som somnade helt otroligt inställd på en härlig springtur känner sig inte alls redo för att springa, allt är jobbigt, inget är bra. Nej, jag tränar allt tillräckligt som det är. (Vaknar 11.00 lite uppgiven över att inte ha sprungit.)

Scenario 2
Utan plan, och helt avslappnad vaknar Robert av klockan 8.00 på morgonen, sträcker på sig, går upp och gör te, och är glad att han är uppe så tidigt så dagen inte försvinner enbart pga sömn. Efter en kopp te vid ca. 8.50 bestämmer sig Robert för att det vore gött att träna lite, så han drar på sig träningskläderna och drar ut och springer.

Dessa scenarion ovan är min verklighet!

Alltså kan jag inte träna tidigt om jag planerar för det!

Så tillbaka till där jag slutade sist, kan jag lura min kropp till att vilja träna?

Det är som om det är 2 viljor, kroppen och sinnet.
Om sinnet vet att kroppen ska träna dagen efter, så fegar kroppen ur och påverkar sinnet att inte vilja.
Men om sinnet spontant kommer på det, har inte kroppen tid att fega ur. Typ.
Dessvärre så är det ju så att det mitt sinne vet, det vet kroppen också.


Hur som helst. Det jag igentligen ville få fram är att jag undrar verkligen om folk som aldrig tränar verkligen mår bra?  Jag blir tvär, lätt-irriterad och får sämre självsäkerhet om jag har träningsuppehåll i en vecka (!)
Man kan utan att överdriva säga att jag är en avsevärt mycket bättre människa när jag tränat.

Så alla ni som ligger på sofflocket, sätt fart! ;-)

Tillbaka på jobbet

Back at work! :D

The original theme song to the Transformers was actually "Chuck Norris--more than meets the eye, Chuck Norris--robot in disguise," and starred Chuck Norris as a Texas Ranger who defended the earth from drug-dealing Decepticons and could turn into a pick-up. This was far too much awesome for a single show, however, so it was divided.

Robert Löfgren, Chuck-fan 4ever =D

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0