Livet.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det ska gudarna veta, för vi här nere på jorden blir då ständigt påminda om det faktumet. Drömmar krossas varje dag, ambitioner släcks, och liv tas. Dramatiskt skrivet, men likväl sant.
Att vara vid liv är en synonym för att genomgå motgångar, det är vad livet är, motgångar, och det är det som gör oss till de vi är. De som glider på en räkmacka igenom hela livet har ingen livserfarenhet, och inte heller någon trovärdighet.
Bloggen jag skriver idag, är tillägnad min vän, som just nu går i en jävligt brant uppförsbacke.
Två av personens stora drömmar gick mer eller mindre förlorade inom loppet av 24 timmar. Som jag skrev ovan så är livet detsamma som att gå igenom en mängd motgångar.
Men det hon får gå igenom just nu, är mer än vad någon ska behöva göra. Framför allt inte på samma gång.
Så även fast ni som läser inte vet vem detta är, (och så ska det förbli) så vill jag att ni, mina vänner, för min skull, ägnar den här personen en tanke, som förlorat så otroligt mycket, när hon sannerligen är värd så mycket mer.
Jag tänker på dig hela tiden, och det svider så hårt när jag tänker på vad du får gå igenom.
Elden brinner ännu, och jag tänker inte låta din slockna.
Robert Löfgren, en sympatisör i skuggorna
Att vara vid liv är en synonym för att genomgå motgångar, det är vad livet är, motgångar, och det är det som gör oss till de vi är. De som glider på en räkmacka igenom hela livet har ingen livserfarenhet, och inte heller någon trovärdighet.
Bloggen jag skriver idag, är tillägnad min vän, som just nu går i en jävligt brant uppförsbacke.
Två av personens stora drömmar gick mer eller mindre förlorade inom loppet av 24 timmar. Som jag skrev ovan så är livet detsamma som att gå igenom en mängd motgångar.
Men det hon får gå igenom just nu, är mer än vad någon ska behöva göra. Framför allt inte på samma gång.
Så även fast ni som läser inte vet vem detta är, (och så ska det förbli) så vill jag att ni, mina vänner, för min skull, ägnar den här personen en tanke, som förlorat så otroligt mycket, när hon sannerligen är värd så mycket mer.
Jag tänker på dig hela tiden, och det svider så hårt när jag tänker på vad du får gå igenom.
Elden brinner ännu, och jag tänker inte låta din slockna.
Robert Löfgren, en sympatisör i skuggorna
Men en dag.
Filmernas, böckernas och fantasins värld har för alltid skadat mig.
Jag har varit inne och snuddat på ämnet alltför många gånger.
Hjältedrömmar
Jag kan allt som oftast drömma mig bort, till en plats där jag är i centrum, där jag är den jag vill vara. Där jag aldrig gör fel, där allt är perfekt, och när det inte är det, så är jag den som ställer saker och ting till rätta.
Nu när jag tänker på det så måste detta fenomenet varit vanligt förekommande även för hundra år sedan. Pojkar som dagdrömmer om att få vara hjältar. Jag undrar vart roten till denna tanke befinner sig. Är det för att vi blir uppfostrade till att vara stora, starka killar, som hjälper tjejer.
Vi ser våra fäder som (förhoppningsvis) en stark människa som tar hand om familjen, och kanske därför tar vi oss ann det som en sorts idealbild för hur en själv bör vara, och även då, hoppas få bli en gång i sitt liv.
Är ordet "hjälte" bara en synonym för "pappa"?
Eller är det vår kultur som präglar oss? Att det alltid (inte riktigt alltid, nu ska ju allt vara jämställt) är en man som dräper draken och räddar prinsessan (prinsen). Att vi får sagoböcker lästa för oss, där protagonisten allt som oftast är en modig man. Eller en feg man som genom sin resa visar prov på hjältemod, den är väldigt populär den med.
Hur som helst, vad anledningen än må vara; Så vill jag vara en hjälte, likt alla andra (12 år gammla) pojkar. Och då kan man fråga sig, Kan jag vara hjälte i denna tidsepok vi befinner oss i?
Populärkulturen har för alltid gett mig romantiska drömmar, som kommer följa mig i graven.
Men säg vad man vill, men jag tar dessa romantiska hjältedrömmar före något annat vilken dag som helst.
Robert Löfgren, han där borta i solnedgången
Jag har varit inne och snuddat på ämnet alltför många gånger.
Hjältedrömmar
Jag kan allt som oftast drömma mig bort, till en plats där jag är i centrum, där jag är den jag vill vara. Där jag aldrig gör fel, där allt är perfekt, och när det inte är det, så är jag den som ställer saker och ting till rätta.
Nu när jag tänker på det så måste detta fenomenet varit vanligt förekommande även för hundra år sedan. Pojkar som dagdrömmer om att få vara hjältar. Jag undrar vart roten till denna tanke befinner sig. Är det för att vi blir uppfostrade till att vara stora, starka killar, som hjälper tjejer.
Vi ser våra fäder som (förhoppningsvis) en stark människa som tar hand om familjen, och kanske därför tar vi oss ann det som en sorts idealbild för hur en själv bör vara, och även då, hoppas få bli en gång i sitt liv.
Är ordet "hjälte" bara en synonym för "pappa"?
Eller är det vår kultur som präglar oss? Att det alltid (inte riktigt alltid, nu ska ju allt vara jämställt) är en man som dräper draken och räddar prinsessan (prinsen). Att vi får sagoböcker lästa för oss, där protagonisten allt som oftast är en modig man. Eller en feg man som genom sin resa visar prov på hjältemod, den är väldigt populär den med.
Hur som helst, vad anledningen än må vara; Så vill jag vara en hjälte, likt alla andra (12 år gammla) pojkar. Och då kan man fråga sig, Kan jag vara hjälte i denna tidsepok vi befinner oss i?
Populärkulturen har för alltid gett mig romantiska drömmar, som kommer följa mig i graven.
Men säg vad man vill, men jag tar dessa romantiska hjältedrömmar före något annat vilken dag som helst.
Robert Löfgren, han där borta i solnedgången
Jag är vaken.
Det känns som jag har befunnit mig i en sorts apati för ett tag.
Är det en oximoron? Att "känna" sig som man befunnit sig i apati? Då apati innebär att man inte känner något alls?
Hur som helst, vi kan säga så här; Jag känner igen.
Som om jag varit i sinnestillstånd då jag följt mina instinkter, min kreativitet har varit mer eller mindre avstängd.
Jobb, sömn, jobb, sömn.. Som om kroppen gått på autopilot.
Jag lever igen, och jag mår så fantastiskt bra; Avundas mig, för mitt liv ser helt otroligt ut just nu.
Jag känner mig som en bättre människa, dubbelt så bra som jag gjorde igår. Igår!
Mina principer har vilat. Jag har tagit hand om min kropp (om vi bortser från min julhysteri nu när saffransgifflar och julmust dykt upp i butikerna), men jag har levt efter de principer jag satt upp innan.
Jag har tränat 4 gånger denna veckan och nästa vecka lär det bli minst (!) lika många gånger.
Att göra rätt för sig, skänker mer glädje än du och jag tror.
I filmen "Bruce Almighty" säger Morgan Freeman (Han som spelar gud) något som är i sanning något som jag lärt mig är sannt. (Överdrivet många upprepningar, ursäkta mig.)
Han säger "There's nothing wrong with rolling up your sleeves once in a while", och även "People doing manual labour come home from work everyday with the smell of high heaven."
Det är verkligen sant. Och detta för mig givetvis tillbaka till "Bushido", Krigarens väg, som primärt går ut på att allt du gör, skall göras som om ditt liv hängde på det, att alltid göra sitt bästa.
För det är det, som driver världen framåt, och gör att du känner dig accepterad och uppskattad, kanske till och med avvundad. Inte bara av dina vänner, men även av dig själv.
Robert Löfgren, din sanning, bland världens alla lögner
Är det en oximoron? Att "känna" sig som man befunnit sig i apati? Då apati innebär att man inte känner något alls?
Hur som helst, vi kan säga så här; Jag känner igen.
Som om jag varit i sinnestillstånd då jag följt mina instinkter, min kreativitet har varit mer eller mindre avstängd.
Jobb, sömn, jobb, sömn.. Som om kroppen gått på autopilot.
Jag lever igen, och jag mår så fantastiskt bra; Avundas mig, för mitt liv ser helt otroligt ut just nu.
Jag känner mig som en bättre människa, dubbelt så bra som jag gjorde igår. Igår!
Mina principer har vilat. Jag har tagit hand om min kropp (om vi bortser från min julhysteri nu när saffransgifflar och julmust dykt upp i butikerna), men jag har levt efter de principer jag satt upp innan.
Jag har tränat 4 gånger denna veckan och nästa vecka lär det bli minst (!) lika många gånger.
Att göra rätt för sig, skänker mer glädje än du och jag tror.
I filmen "Bruce Almighty" säger Morgan Freeman (Han som spelar gud) något som är i sanning något som jag lärt mig är sannt. (Överdrivet många upprepningar, ursäkta mig.)
Han säger "There's nothing wrong with rolling up your sleeves once in a while", och även "People doing manual labour come home from work everyday with the smell of high heaven."
Det är verkligen sant. Och detta för mig givetvis tillbaka till "Bushido", Krigarens väg, som primärt går ut på att allt du gör, skall göras som om ditt liv hängde på det, att alltid göra sitt bästa.
För det är det, som driver världen framåt, och gör att du känner dig accepterad och uppskattad, kanske till och med avvundad. Inte bara av dina vänner, men även av dig själv.
Robert Löfgren, din sanning, bland världens alla lögner
Lite tankegångar angående det mesta.
Nu har jag gjort det igen, jag har läst insändare på "Attityd" på GP's hemsida.
Nu ska jag ägna de närmsta rader text till att klaga på dem som klagar, och ja, jag inser vilket hyckleri det är.
En tjej, Isabelle, skriver att hon är så himla nöjd med singellivet, hon tittar sig omkring på dansgolvet blir svag i benen när en kille tittar osv. Här kommer en quote:
"Allting på dansgolvet är som bortblåst, musiken avtar och pulsen tycks slå allt kraftfullare. Benen börjar darra och jag tittar blygt bort. Herregud, vilken intensiv blick. Ja, visst finns det inget bättre än att flörta och pröva sina vingar?"
Hon säger att människor i förhållanden är tråkiga, o-sociala, "på låtsas-vuxna" och helt enkelt går miste om mycket i sitt liv. Min åsikt är att lilla Isabelle inte har särdeles många bra förhållanden bakom sig.
Anyways, varför? O varför måste hon slänga sin "glädje" i ansiktet på folk?
Måste hon bevisa för andra att hon mår bra som singel? Är hon verkligen så glad? Försöker hon innerst inne rättfärdiga sin glädje för sig själv?
Jag går raskt vidare på nästa "Attityd-skrivare" Tara.
"Varför leva i blindo?
PERSONLIGT. Tara Mahmoudi har tröttnat på klasskompisar som skadar sig själva genom att röka och dricka. "
[Här stog det en massa text om varför jag blev upprörd, men jag försöker istället sammanfatta det i nedanstående mening, föregående text var dessutom så aggresivt skriven, att en svenskalärare skulle få hjärtflimmer om hon såg det.]
Gå och dränk dig din präktiga jävel och inse att ditt liv är tråkigt och ensamt, på grund av att du är rädd för ta ett steg utanför dörren, och försök inte rättfärdiga det med en krönika i gp!
(lugnar ner mig)...
Ok, så där bestämmer vi helt enkelt, no more reading ungdomskrönikor i gp. Alla är så förbannat engagerade, angelägna och äckligt radikala. Det är ett släkte med folk som tror på att skriva saker skapar förändring, guess what? Det gör det inte. En handling är värt mer än 1000 sidor åsikter.
Robert Löfgren, er radikalhatande galning med stänk av "morgongrinig"
Nu ska jag ägna de närmsta rader text till att klaga på dem som klagar, och ja, jag inser vilket hyckleri det är.
En tjej, Isabelle, skriver att hon är så himla nöjd med singellivet, hon tittar sig omkring på dansgolvet blir svag i benen när en kille tittar osv. Här kommer en quote:
"Allting på dansgolvet är som bortblåst, musiken avtar och pulsen tycks slå allt kraftfullare. Benen börjar darra och jag tittar blygt bort. Herregud, vilken intensiv blick. Ja, visst finns det inget bättre än att flörta och pröva sina vingar?"
Hon säger att människor i förhållanden är tråkiga, o-sociala, "på låtsas-vuxna" och helt enkelt går miste om mycket i sitt liv. Min åsikt är att lilla Isabelle inte har särdeles många bra förhållanden bakom sig.
Anyways, varför? O varför måste hon slänga sin "glädje" i ansiktet på folk?
Måste hon bevisa för andra att hon mår bra som singel? Är hon verkligen så glad? Försöker hon innerst inne rättfärdiga sin glädje för sig själv?
Jag går raskt vidare på nästa "Attityd-skrivare" Tara.
"Varför leva i blindo?
PERSONLIGT. Tara Mahmoudi har tröttnat på klasskompisar som skadar sig själva genom att röka och dricka. "
[Här stog det en massa text om varför jag blev upprörd, men jag försöker istället sammanfatta det i nedanstående mening, föregående text var dessutom så aggresivt skriven, att en svenskalärare skulle få hjärtflimmer om hon såg det.]
Gå och dränk dig din präktiga jävel och inse att ditt liv är tråkigt och ensamt, på grund av att du är rädd för ta ett steg utanför dörren, och försök inte rättfärdiga det med en krönika i gp!
(lugnar ner mig)...
Ok, så där bestämmer vi helt enkelt, no more reading ungdomskrönikor i gp. Alla är så förbannat engagerade, angelägna och äckligt radikala. Det är ett släkte med folk som tror på att skriva saker skapar förändring, guess what? Det gör det inte. En handling är värt mer än 1000 sidor åsikter.
Robert Löfgren, er radikalhatande galning med stänk av "morgongrinig"
"Den lille byråkraten"
Titeln gör lite anspelning på vad jag kommit att börja se mig själv som i skrift-sammanhang.
Ödmjukhet, vad är det och finns det i oss alla?
Efter drygt 9 månader som IT-support, både på arbetet och privat, så börjar saker och ting klarna.
Min far sa det, och jag tyckte inte om det. "Användare är idioter".
Jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att uttrycka sig så om de som ger oss det jobb vi har, hade alla förstått sig på datorer så hade jag inte haft något jobb. Och inte pappa heller för den delen.
Det som verkligen är tråkigt, är att jag börjar hålla med far min. Ju mer jag hjälper folk, desto mer inser jag att jag bygger upp en sorts förakt. Inte gentemot deras oförmåga att hantera datorer, utan deras nonchalans gentemot mig som support. Framför allt i privatärenden, där jag kanske inte ens får kompensation för den tjänst jag tillhandahåller.
Att bli nonchalerad, och ännu värre, argumenterad, om vad som är rätt och fel i ett sammanhang där jag blivit ombedd att hjälpa, är rent ut sagt lika förnedrande som en känga i ansiktet.
Jag trodde pappa menade på att alla som inte kan datorer är dumma i huvudet. Fel.
Han menade att de som inte kan datorer, förväntar sig att de ska fungera, och att IT-support så ska lösa problemen hux flux. Problematiken i situationen är att datorvärlden är, tro det eller ej, fortfarande i sin vagga.
Nämn en microsoftprodukt som inte kraschar? För er som förnedrat er med att arbeta i Windows Movie Maker och faktist försökt använda mer än 2 klipp i en film, kan säkerligen inte påstå att det är en sorts programvara som fungerar felfritt.
Men då kan man ju fråga sig varför släpper Microsoft en produkt som inte fungerar?
Jo, för den fungerade felfrtitt på deras test-datorer. Datorer är som människor, individuella och alla har olika komponenter, reagerar olika på olika händelser. Så det finns inte en chans att säga att denna datorn kommer klara allt du ger den felfritt.
Detta är något den "vanliga" användaren kanske vet, men det ligger i bakhuvudet, och det är väldigt speciellt på arbetsplatser, då är det som om det är det självklaraste i världen att en dator ska fungera.
Men ladies and Gents, så är inte fallet. Datorer (i synnerhet datorer med operativsystem från microsoft) är fortfarande inne i stadiet där barnsjukdomar förekommer.
Men kanske, om säg 2 eller 3 till Windows distrubutioner så kanske det är lika stabilt som en mac eller ett linuxsystem.
Tillbaka till tråden jo, ödmjukhet. Jag blir mindre och mindre ödmjuk för varje dag på jobbet. Folk ställer samma frågor, upprepar sina misstag och "väljer" att inte ta lärdom för IT löser problemet åt dem. Visst, jag är självklart trevlig och ödmjuk mot dem som uppskattar mitt arbete och är trevliga tillbaka.
Det är de personer som är spydiga, anser att problemets rot är supporten från första början, som hävdar att deras dator hemma banne mig inte är något fel på, som kommer med förslag som en högstadieelev skulle veta bättre än att följa, det är dem som det börjar bli svårt att vara trevlig mot.
För tro mig, jag är trevlig mot alla, men det börjar banne mig bära emot nu.
En kvinna som skulle byta plats vägrade använda skärmen på hennes nya plats som enligt henne var förskräckligt dålig i jämförelse med den på henne förra plats. Lustigt, samma märke, samma modell, och mina ögon kunde då inte se någon skillnad på varken bildkvalitét eller yttre slitage. Men fasen, den ville hon INTE ha.
Suck.
Robert Löfgren, er hårt arbetande geek i tillvaron
Ödmjukhet, vad är det och finns det i oss alla?
Efter drygt 9 månader som IT-support, både på arbetet och privat, så börjar saker och ting klarna.
Min far sa det, och jag tyckte inte om det. "Användare är idioter".
Jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att uttrycka sig så om de som ger oss det jobb vi har, hade alla förstått sig på datorer så hade jag inte haft något jobb. Och inte pappa heller för den delen.
Det som verkligen är tråkigt, är att jag börjar hålla med far min. Ju mer jag hjälper folk, desto mer inser jag att jag bygger upp en sorts förakt. Inte gentemot deras oförmåga att hantera datorer, utan deras nonchalans gentemot mig som support. Framför allt i privatärenden, där jag kanske inte ens får kompensation för den tjänst jag tillhandahåller.
Att bli nonchalerad, och ännu värre, argumenterad, om vad som är rätt och fel i ett sammanhang där jag blivit ombedd att hjälpa, är rent ut sagt lika förnedrande som en känga i ansiktet.
Jag trodde pappa menade på att alla som inte kan datorer är dumma i huvudet. Fel.
Han menade att de som inte kan datorer, förväntar sig att de ska fungera, och att IT-support så ska lösa problemen hux flux. Problematiken i situationen är att datorvärlden är, tro det eller ej, fortfarande i sin vagga.
Nämn en microsoftprodukt som inte kraschar? För er som förnedrat er med att arbeta i Windows Movie Maker och faktist försökt använda mer än 2 klipp i en film, kan säkerligen inte påstå att det är en sorts programvara som fungerar felfritt.
Men då kan man ju fråga sig varför släpper Microsoft en produkt som inte fungerar?
Jo, för den fungerade felfrtitt på deras test-datorer. Datorer är som människor, individuella och alla har olika komponenter, reagerar olika på olika händelser. Så det finns inte en chans att säga att denna datorn kommer klara allt du ger den felfritt.
Detta är något den "vanliga" användaren kanske vet, men det ligger i bakhuvudet, och det är väldigt speciellt på arbetsplatser, då är det som om det är det självklaraste i världen att en dator ska fungera.
Men ladies and Gents, så är inte fallet. Datorer (i synnerhet datorer med operativsystem från microsoft) är fortfarande inne i stadiet där barnsjukdomar förekommer.
Men kanske, om säg 2 eller 3 till Windows distrubutioner så kanske det är lika stabilt som en mac eller ett linuxsystem.
Tillbaka till tråden jo, ödmjukhet. Jag blir mindre och mindre ödmjuk för varje dag på jobbet. Folk ställer samma frågor, upprepar sina misstag och "väljer" att inte ta lärdom för IT löser problemet åt dem. Visst, jag är självklart trevlig och ödmjuk mot dem som uppskattar mitt arbete och är trevliga tillbaka.
Det är de personer som är spydiga, anser att problemets rot är supporten från första början, som hävdar att deras dator hemma banne mig inte är något fel på, som kommer med förslag som en högstadieelev skulle veta bättre än att följa, det är dem som det börjar bli svårt att vara trevlig mot.
För tro mig, jag är trevlig mot alla, men det börjar banne mig bära emot nu.
En kvinna som skulle byta plats vägrade använda skärmen på hennes nya plats som enligt henne var förskräckligt dålig i jämförelse med den på henne förra plats. Lustigt, samma märke, samma modell, och mina ögon kunde då inte se någon skillnad på varken bildkvalitét eller yttre slitage. Men fasen, den ville hon INTE ha.
Suck.
Robert Löfgren, er hårt arbetande geek i tillvaron
Välkommen till en värld av gråzoner.
Klockan är 23.11 (00.11 sommartid) och sömn vore väldigt lämpligt.
Jag låg i sängen och lyssnade på regnstormen utanför fönstret, njöt av värmen under täcket, svor lite ironiskt i min ensamhet över just att jag är ensam där, och lät mina tankar vandra fritt, så som de oftast gör innan jag somnar.
Det slog mig, att det var läge för ett inlägg i bloggen innan jag kan vara redo för en ny arbetsdag.
[5 minuter senare]
... och det är fruktansvärt enerverande med skrivarstopp, god natt.
... skit också ^^
Robert Löfgren, er brist på fantasi i kvällsregnet
Jag låg i sängen och lyssnade på regnstormen utanför fönstret, njöt av värmen under täcket, svor lite ironiskt i min ensamhet över just att jag är ensam där, och lät mina tankar vandra fritt, så som de oftast gör innan jag somnar.
Det slog mig, att det var läge för ett inlägg i bloggen innan jag kan vara redo för en ny arbetsdag.
[5 minuter senare]
... och det är fruktansvärt enerverande med skrivarstopp, god natt.
... skit också ^^
Robert Löfgren, er brist på fantasi i kvällsregnet
Gym!?
Idag ställer jag mina matrutiner åt sidan för att gå in på ett ämne, jag vet Anton har snuddat på en del.
Nämligen att gymma.
Våra förfäder satt där, nöjda runt elden, käkade lite råstekt mamuttkött och snackade om den heta primaten i grannbyn. Plötsligt kommer Bosse och visar upp sin senaste uppfinning; Nämligen hjulet.
Och på den vägen begav det sig, vi blev latare, latare och latare. Vi väljer bort kroppsarbetet mer och mer, automatisering och robotsystem styr på många platser runt om i världen. Vi fick bilar, cycklar, flygplan för att slippa använda våra muskler för mycket i strävan efter ett perfekt liv.
För ett perfekt liv är väl där du slipper arbeta för mycket och tjänar mycket pengar, eller?
Men läkare världen över tappar hakan när dom bevittnar hur de allt mer automatstyrda förenta staterna plötsligt fick inflation på tjocka människor. "Detta måste stoppas, världen kommer bli så tung så den faller ner om alla blir så tjocka!!"
Det är tyst länge, oerhörda mängder kaffe konsumeras och sömnen är knapp.
Men plötsligt reser sig. tidigare nämnda Bosses långt avlägsna släkting, Ragnar och utropar Eureeka!!!
Samtliga läkare och forskare samlas runt Ragnar för att höra till hans nya upptäckt.
"Låt oss bygga ett hus, ställer in massa tunga grejer där, och så tar vi betalt för att folk ska komma in och lyfta dem!"
Rop av jubel hördes världen om; Vi var räddade. Fetman skulle inte ta över, vi skulle fortsätta slippa mycket arbete på jobbet och framför allt, det fanns vikter att lyfta och pengar att tjäna. Bra jobbat.
Robert Löfgren, er ironi till morgonkaffet
Nämligen att gymma.
Våra förfäder satt där, nöjda runt elden, käkade lite råstekt mamuttkött och snackade om den heta primaten i grannbyn. Plötsligt kommer Bosse och visar upp sin senaste uppfinning; Nämligen hjulet.
Och på den vägen begav det sig, vi blev latare, latare och latare. Vi väljer bort kroppsarbetet mer och mer, automatisering och robotsystem styr på många platser runt om i världen. Vi fick bilar, cycklar, flygplan för att slippa använda våra muskler för mycket i strävan efter ett perfekt liv.
För ett perfekt liv är väl där du slipper arbeta för mycket och tjänar mycket pengar, eller?
Men läkare världen över tappar hakan när dom bevittnar hur de allt mer automatstyrda förenta staterna plötsligt fick inflation på tjocka människor. "Detta måste stoppas, världen kommer bli så tung så den faller ner om alla blir så tjocka!!"
Det är tyst länge, oerhörda mängder kaffe konsumeras och sömnen är knapp.
Men plötsligt reser sig. tidigare nämnda Bosses långt avlägsna släkting, Ragnar och utropar Eureeka!!!
Samtliga läkare och forskare samlas runt Ragnar för att höra till hans nya upptäckt.
"Låt oss bygga ett hus, ställer in massa tunga grejer där, och så tar vi betalt för att folk ska komma in och lyfta dem!"
Rop av jubel hördes världen om; Vi var räddade. Fetman skulle inte ta över, vi skulle fortsätta slippa mycket arbete på jobbet och framför allt, det fanns vikter att lyfta och pengar att tjäna. Bra jobbat.
Robert Löfgren, er ironi till morgonkaffet
Söndagsrapporten
Vad som intagits i veckan:
Måndag: ett glas (40cl) cola.
Tisdag: 2 glas (33cl) sprite, en st. kebabtallrik
Onsdag -
Torsdag -
Fredag: två glas (40cl) cola, en st kebabtallrik
Lördag: -
Söndag: -
2 onyttiga dagar och ett smärre felsteg på måndagen. Jag är äckligt stolt över mig själv =)
Dock så måste jag säga att just nu så suger det i kroppen efter en påse gifflar och en halv-liter cola... herre gud vad jag vill!! Jag överväger att "bjuda" mig själv på det idag.
Men, vi får se hur långt min disciplin räcker.
Robert Löfgren, er bortsprunga kalori på löpbandet
Måndag: ett glas (40cl) cola.
Tisdag: 2 glas (33cl) sprite, en st. kebabtallrik
Onsdag -
Torsdag -
Fredag: två glas (40cl) cola, en st kebabtallrik
Lördag: -
Söndag: -
2 onyttiga dagar och ett smärre felsteg på måndagen. Jag är äckligt stolt över mig själv =)
Dock så måste jag säga att just nu så suger det i kroppen efter en påse gifflar och en halv-liter cola... herre gud vad jag vill!! Jag överväger att "bjuda" mig själv på det idag.
Men, vi får se hur långt min disciplin räcker.
Robert Löfgren, er bortsprunga kalori på löpbandet
Nyttiga torsdag
Fy fasen. Nu säger min kropp ifrån, och jag får verkligen en bekräftelse på mitt socker-beroende.
Sedan tisdagens kex-chocklad så har sockerintaget varit minimalt, och jag dricker vatten i stora mängder.
Och nu har abstinenshuvudvärken gett sig till känna och således inser jag att mitt beroende verkligen har varit på allvar. Om inte annat fick jag bekräftelse från tandläkaren på faktumet att mitt cola-intag har varit något i hästväg.
Med erusionsskador på tänderna i underkäken så kanske jag borde se över colakonsumptionen en del.
Men som sagt, jag jobbar framåt, dricker vatten, te och mjölk och inte längre chocklad och cola.
Godisintaget hålls på det minimala och min pizza och kebabdag är redan förbrukad för denna veckan (se tisdag.)
Utlovar ett seriöst inlägg om något annat till helgen, samt. en veckosummering på matintaget.
På återseende.
Robert Löfgren, ert smör i bullen
Sedan tisdagens kex-chocklad så har sockerintaget varit minimalt, och jag dricker vatten i stora mängder.
Och nu har abstinenshuvudvärken gett sig till känna och således inser jag att mitt beroende verkligen har varit på allvar. Om inte annat fick jag bekräftelse från tandläkaren på faktumet att mitt cola-intag har varit något i hästväg.
Med erusionsskador på tänderna i underkäken så kanske jag borde se över colakonsumptionen en del.
Men som sagt, jag jobbar framåt, dricker vatten, te och mjölk och inte längre chocklad och cola.
Godisintaget hålls på det minimala och min pizza och kebabdag är redan förbrukad för denna veckan (se tisdag.)
Utlovar ett seriöst inlägg om något annat till helgen, samt. en veckosummering på matintaget.
På återseende.
Robert Löfgren, ert smör i bullen
Status
Yes det är mitten på arbetsveckan och jag tänkte berätta hur det gått hitills med min nyttiga vecka.
Måndag blev det ett glas cola (40cl) till lunchen.
Tisdag blev min grisdag, med en kex-chocklad och en kebabtallrik.
Idag blir det inget onyttigt alls, eventuellt ett glas cola till lunchen.
Utöver detta så har jag ätit knäckebröd istället för godis varje dag samt. druckit vatten istället för cola =)
Och det häftigaste av allt, inte nog med att jag faktist inte tycker det är så jobbigt, jag mår bättre av det också!
Mer info på söndag, och eventuellt ett standard-blogginlägg under veckan.
Robert Löfgren, out
Måndag blev det ett glas cola (40cl) till lunchen.
Tisdag blev min grisdag, med en kex-chocklad och en kebabtallrik.
Idag blir det inget onyttigt alls, eventuellt ett glas cola till lunchen.
Utöver detta så har jag ätit knäckebröd istället för godis varje dag samt. druckit vatten istället för cola =)
Och det häftigaste av allt, inte nog med att jag faktist inte tycker det är så jobbigt, jag mår bättre av det också!
Mer info på söndag, och eventuellt ett standard-blogginlägg under veckan.
Robert Löfgren, out
Ett nytt liv
Måndagen den 15 oktober kommer bli en milstolpe i mitt liv.
Jag kommer rapportera här i slutet av varje vecka, vad för onyttigt jag ätit och vad det kostat mig.
Varje söndag skriver jag här.
Och imorgon ska jag lägga onyttigheter och alkohol på ett minimum.
En dag i veckan max för pizza osv. Och alkohol-intaget begränsas till nyår, midsommar och födelsedagar.
Mer tid på gym och ju-jutsu skall det bli också. Jag har sagt detta förr, men nu är det ta mig fan på riktigt.
Jag kan inte gömma mig mer, jag blir inte yngre, min storhetstid skall bli 2008 och framåt!
Och för att ha en referens till mina onyttiga tider så kommer här en rapport på vad för onyttigt jag satt i mig i veckan:
Så är alltså läget, en liknande rapport ska komma varje söndag, hur pinsam den än är, bara så jag skäms ordentligt och bättrar mig! Eller så är den riktigt bra och jag kan vara stolt, vilket jag hoppas!
Stötta mig nu mina vänner, bjud mig inte på pizza, cola eller öl. Kör en loka istället. =)
Robert out.
Robert Löfgren, ett steg närmare sanningen
Jag kommer rapportera här i slutet av varje vecka, vad för onyttigt jag ätit och vad det kostat mig.
Varje söndag skriver jag här.
Och imorgon ska jag lägga onyttigheter och alkohol på ett minimum.
En dag i veckan max för pizza osv. Och alkohol-intaget begränsas till nyår, midsommar och födelsedagar.
Mer tid på gym och ju-jutsu skall det bli också. Jag har sagt detta förr, men nu är det ta mig fan på riktigt.
Jag kan inte gömma mig mer, jag blir inte yngre, min storhetstid skall bli 2008 och framåt!
Och för att ha en referens till mina onyttiga tider så kommer här en rapport på vad för onyttigt jag satt i mig i veckan:
- ca. 5st 33cl coca cola [4x5 = 20:-]
- godis [20:-]
- 2st kebabtallrikar [70x2 = 140:-]
- Krogrunda 1x [400:-]
Så är alltså läget, en liknande rapport ska komma varje söndag, hur pinsam den än är, bara så jag skäms ordentligt och bättrar mig! Eller så är den riktigt bra och jag kan vara stolt, vilket jag hoppas!
Stötta mig nu mina vänner, bjud mig inte på pizza, cola eller öl. Kör en loka istället. =)
Robert out.
Robert Löfgren, ett steg närmare sanningen
Madde, denna dedikerar jag till oss.
Kan jag en dag få vara ens i närheten av honom, så dör jag lycklig.
Om inte filmen syns, så har den inte godkänts ännu. Kommer upp inom kort.
Om inte filmen syns, så har den inte godkänts ännu. Kommer upp inom kort.
Krigshets!
Året är 2007 och jag lever på skräpmat, följer ideologier om att jag måste ha en snygg kropp, rätt deodorant, och hollywood styr mina kvinno-ideal (lyckligtvis styr hollywood även kvinnornas stereotyp-bild.). Hollywood har även gjort mig fascinerad och väldigt road av krig.
Det är väl illa? Eller?
Jo, det är väl det. Om en rymdvarelse granskat mina intressen och uppfattat det som att jag finner död, smärta, blod och familjesplittring som "en festlig kväll framför teven", så hade den nog börjat undra vad vi jordbor (västerlänningar) är för några.
Med tanke på den allt annat lugna debatt som sprungit upp nu angående gatuvåldet som härjar Sveriges gator, så känns ämnet väldigt aktuellt. Har ni inte hört talas om det måste ni sovit under en sten den senaste veckan.
Jag tycker det är fascinerande att när jag ser en människa med ett hål i magen stort som en melon, döendes på en trottoar med sin gråtande dotter brevid sig på nyheterna så mår jag riktigt dåligt, men när jag ser en amerikansk soldat skjuta ner 23 somalier (inkluderande barn) på film, så sitter jag med ett leende på läpparna och undrar om soldaten känner en adrenalin-kick just vid tillfället, och om han gillar vapnet han har i händerna.
Så skadad är jag.
Men! Till skillnad från en del andra människor (ang. gatuvåldet) så kan jag se skillnad på fiktion och verklighet. Jag tycker inte att våld är roligt i verkligheten (och nu ska alla bortse från min fascinering och besatthet av kampsport). Att se gängslagsmål är inte det minsta roligt, framför allt inte när (om du nu är någorlunda påläst) vet att klipper du till lite för hårt, kan du förlamat någon, gett personen bestående hjärnskador, eller till och med döda individen.
Och på det stora hela, Förbjud inte våld i teve och film på grund av idioter som inte har någon sympati i kroppen.
Robert Löfgren, er bloggande filantrop med sympati i märgen
Det är väl illa? Eller?
Jo, det är väl det. Om en rymdvarelse granskat mina intressen och uppfattat det som att jag finner död, smärta, blod och familjesplittring som "en festlig kväll framför teven", så hade den nog börjat undra vad vi jordbor (västerlänningar) är för några.
Med tanke på den allt annat lugna debatt som sprungit upp nu angående gatuvåldet som härjar Sveriges gator, så känns ämnet väldigt aktuellt. Har ni inte hört talas om det måste ni sovit under en sten den senaste veckan.
Jag tycker det är fascinerande att när jag ser en människa med ett hål i magen stort som en melon, döendes på en trottoar med sin gråtande dotter brevid sig på nyheterna så mår jag riktigt dåligt, men när jag ser en amerikansk soldat skjuta ner 23 somalier (inkluderande barn) på film, så sitter jag med ett leende på läpparna och undrar om soldaten känner en adrenalin-kick just vid tillfället, och om han gillar vapnet han har i händerna.
Så skadad är jag.
Men! Till skillnad från en del andra människor (ang. gatuvåldet) så kan jag se skillnad på fiktion och verklighet. Jag tycker inte att våld är roligt i verkligheten (och nu ska alla bortse från min fascinering och besatthet av kampsport). Att se gängslagsmål är inte det minsta roligt, framför allt inte när (om du nu är någorlunda påläst) vet att klipper du till lite för hårt, kan du förlamat någon, gett personen bestående hjärnskador, eller till och med döda individen.
Och på det stora hela, Förbjud inte våld i teve och film på grund av idioter som inte har någon sympati i kroppen.
Robert Löfgren, er bloggande filantrop med sympati i märgen
Visdomsord:
En kvinna har en nära killkompis. Det betyder att han förmodligen är intresserad av henne, vilket förklarar varför han är med henne så ofta. Hon ser honom enbart som en kompis.
Det slutar alltid i: "Du är en jättefin kille, men jag gillar inte dig på det sättet". Det är i princip samma sak som om killen ansöker om ett jobb på ett företag och får svaret:
Du har en kanon resumé och du har alla kvalitéer vi söker hos en anställd, men vi kommer inte anställa dig.
Däremot kommer vi använda din resumé som en mall för att anställda nya.
Men vi kommer anställa någon av mycket sämre kvalité och som förmodligen är alkoholist.
Om det inte fungerar anställer vi någon annan, men inte dig. Faktum är att vi aldrig kommer anställa dig! Men vi kommer ringa dig då och då och klaga över dem vi anställt.
Det slutar alltid i: "Du är en jättefin kille, men jag gillar inte dig på det sättet". Det är i princip samma sak som om killen ansöker om ett jobb på ett företag och får svaret:
Du har en kanon resumé och du har alla kvalitéer vi söker hos en anställd, men vi kommer inte anställa dig.
Däremot kommer vi använda din resumé som en mall för att anställda nya.
Men vi kommer anställa någon av mycket sämre kvalité och som förmodligen är alkoholist.
Om det inte fungerar anställer vi någon annan, men inte dig. Faktum är att vi aldrig kommer anställa dig! Men vi kommer ringa dig då och då och klaga över dem vi anställt.
Överskridande onödig information.
Ang. bloggning och kortköp medges ej
Bloggar är idag något väldigt all-dagligt. Var och varannan människa har en blogg.
Det sketna är att 50% skriver "Jag har köpt mjölk idag, segt på jobbet, imorgon kanske det blir fika med nils."
Är det intressant läsning?
En annan sak som också stör mig, det är när folk förklarar för en kassör varför dom inte kan betala.
Scenario: Du drar kortet, det fungerar inte, du gör det 2 gånger till, och det fungerar inte. Då vänder du dig emot kassören och förklarar "men jag satte in pengar på kontot igår!" och man kan nästan tro att du förväntar dig att kassören ska säga "ok, då. Det är nog fel på kortmaskinen, ta du varorna och gå."
Suck.
Jag lovar ett roligare inlägg inom kort. Ledsen för bristen på uppdateringar, men mitt byråkratiska ordförråd har varit i viloläge.
Bloggar är idag något väldigt all-dagligt. Var och varannan människa har en blogg.
Det sketna är att 50% skriver "Jag har köpt mjölk idag, segt på jobbet, imorgon kanske det blir fika med nils."
Är det intressant läsning?
En annan sak som också stör mig, det är när folk förklarar för en kassör varför dom inte kan betala.
Scenario: Du drar kortet, det fungerar inte, du gör det 2 gånger till, och det fungerar inte. Då vänder du dig emot kassören och förklarar "men jag satte in pengar på kontot igår!" och man kan nästan tro att du förväntar dig att kassören ska säga "ok, då. Det är nog fel på kortmaskinen, ta du varorna och gå."
Suck.
Jag lovar ett roligare inlägg inom kort. Ledsen för bristen på uppdateringar, men mitt byråkratiska ordförråd har varit i viloläge.
Våld i samband med kampsport
8 års erfarenhet, ett svart bälte och en halvtaskig silvermedalj. Det är vad jag har bakom mig, och det är vad som gjort mig till den jag är idag, fysiskt och psykiskt.
Nattens reflektioner handlar om hur många människor som utövar kampsport som använder det i fel läge.
kanske det är läge att införa moraliska aspekter i kampsporten, liksom att skriva det på näsan på eleverna.
Jag vet att en av killarna som var med och misshandlade mig, min bror och min kusin har tränat Taekwondo;
Hur pass mycket han tränat vågar jag inte svara på, men jag hoppas verkligen att det är ytterst lite.
Den som oprovocerat anfaller någon på stan skall inte ha kampsport bakom sig. Han förnedrar sig själv, sin art och hela kampsportsvärlden. Varför skall vi ha möjlighet att bli snabbare, starkare, rent ut av mer farliga, om vi använder våra kunskaper till att oprovocerat skada andra?!? Är det verkligen rätt?
Jag undrar, med fasa, om någon av mina elever använder sina kunskaper jag lärt dem i fel syfte.
Har mina elever någonsin använt mina lås, ledbrytningar mot såna som inte kunnat försvara sig?
Har mina elever utnyttjat en spark jag lärt dem för att sparka ner någon för att sedan råna dem?
Jag hoppas verkligen innerligt att det inte är så. Jag har fullt förtroende för alla elever jag haft, de är bra människor, med hjärtat på rätt plats och värderingar i likhet med mina egna.
Mina värderingar, för att förklara, som jag vill att eleverna jag tränar skall ta efter är följande:
Ser jag 2 killar hoppa på min kompis så attackerar jag dem, men den igentliga handlingen är att jag försvarar min kompis.
Jag har på senare ställts inför x antal situationer där slagsmål varit så att säga "på håret".
Jag känner mig ibland feg i såna situationer, men sanningen är att jag alltid försöker undvika våld;
Och ni får faktist säga vad ni vill, men det är först och främst för att jag inte vill utsätta mina vänner för våld.
(Scenario: jag attackerar för att försvara och när antagonisten ser att någon gör motstånd, så kommer en kniv fram, och jag kanske förvärrar situationen istället för att lösa den).
Jag har länge sagt att jag inte velat vara instruktör längre. Jag ångrar mig, jag vill ha elever, bara dom är engagerade, det är mitt enda krav. Nästa termin, vill jag vara barn-instruktör igen.
Sempai Robert Löfgren, er kaze kaiten-mawashigeri i dojon.
Nattens reflektioner handlar om hur många människor som utövar kampsport som använder det i fel läge.
kanske det är läge att införa moraliska aspekter i kampsporten, liksom att skriva det på näsan på eleverna.
Jag vet att en av killarna som var med och misshandlade mig, min bror och min kusin har tränat Taekwondo;
Hur pass mycket han tränat vågar jag inte svara på, men jag hoppas verkligen att det är ytterst lite.
Den som oprovocerat anfaller någon på stan skall inte ha kampsport bakom sig. Han förnedrar sig själv, sin art och hela kampsportsvärlden. Varför skall vi ha möjlighet att bli snabbare, starkare, rent ut av mer farliga, om vi använder våra kunskaper till att oprovocerat skada andra?!? Är det verkligen rätt?
Jag undrar, med fasa, om någon av mina elever använder sina kunskaper jag lärt dem i fel syfte.
Har mina elever någonsin använt mina lås, ledbrytningar mot såna som inte kunnat försvara sig?
Har mina elever utnyttjat en spark jag lärt dem för att sparka ner någon för att sedan råna dem?
Jag hoppas verkligen innerligt att det inte är så. Jag har fullt förtroende för alla elever jag haft, de är bra människor, med hjärtat på rätt plats och värderingar i likhet med mina egna.
Mina värderingar, för att förklara, som jag vill att eleverna jag tränar skall ta efter är följande:
- Jag attackerar inte, jag försvarar.
- Jag dödar inte.
- Jag följer lagen.
- Jag lär inte ut till någon jag vet kommer missanvända kunskaperna.
Ser jag 2 killar hoppa på min kompis så attackerar jag dem, men den igentliga handlingen är att jag försvarar min kompis.
Jag har på senare ställts inför x antal situationer där slagsmål varit så att säga "på håret".
Jag känner mig ibland feg i såna situationer, men sanningen är att jag alltid försöker undvika våld;
Och ni får faktist säga vad ni vill, men det är först och främst för att jag inte vill utsätta mina vänner för våld.
(Scenario: jag attackerar för att försvara och när antagonisten ser att någon gör motstånd, så kommer en kniv fram, och jag kanske förvärrar situationen istället för att lösa den).
Jag har länge sagt att jag inte velat vara instruktör längre. Jag ångrar mig, jag vill ha elever, bara dom är engagerade, det är mitt enda krav. Nästa termin, vill jag vara barn-instruktör igen.
Sempai Robert Löfgren, er kaze kaiten-mawashigeri i dojon.
Ang. utveckling och min frustration över den.
Idag blir ämnet utveckling, och för en gångs skull så handlar det inte om personlig sådan, utan om
utveckling inom teknik
Ok, vi som jobbar med datorer, och gärna leker med just sådanna hemma också, vi vet att om du satsar på att köpa det bästa, grymmaste moderkortet på marknanden (du vet det med 1333 mhz buss, 2x16 pci-e portar, inbyggt 7.1 ljud och 2 stycken 1gb Lan portar) Så vet vi också att det kommer finnas ett bättre moderkort i princip 7 dagar senare. Dettar är skitbra! En sådan utveckling är ju helt fantastisk... eller?
Jag tror inte riktigt vi kan föreställa oss vad för slags datorer och mobiltelefoner som finns som prototyper på intels eller nokias utvecklingsavdelningar, de kan inte släppa dessa produkter för det skulle göra att vi som konsumenter kommer ikapp utvecklingen, och därmed skulle deras inkomst dala eftersom vi redan har det senaste.
Om företagen håller på sina produkter, släpper aldrig "det bästa" utan hela tiden håller sig lite efter, så kommer det alltid släppas nya produkter varje vecka som är lite lite bättre än modellen innan, och därmed så måste vi uppgradera vår hårdvara (telefoner, playstation, datorer osv osv.) någon gång per år. Rubriken antyder att jag är frustrerad, men det är inte det jag just tog upp som gör mig irriterad; Nej, det som irriterar mig är att tekniken är på väg mot så sjukt häftiga grejer, och problemet är att jag förmodligen är död om 70 år.
Tänk vad grymt heta datorer, mobiltelefoner osv det kommer finnas om 200 år, och jag kommer inte få ta del av dessa prylarna! (Om vi utgår från mitt religösa perspektiv) Filmens värld har satt oss alla i spin. Vart är jet packen alla skulle ha år 2000 ? Varför kan jag inte teleportera mig till jobbet? Var är min robot som ska passa upp på mig i hemmet?
Jag blir lite sorgsen över faktumet att jag förmodligen aldrig kommer få köra en bil som svävar över marken istället för att rulla.
Robert Löfgren, er laserstråle i röken
utveckling inom teknik
Ok, vi som jobbar med datorer, och gärna leker med just sådanna hemma också, vi vet att om du satsar på att köpa det bästa, grymmaste moderkortet på marknanden (du vet det med 1333 mhz buss, 2x16 pci-e portar, inbyggt 7.1 ljud och 2 stycken 1gb Lan portar) Så vet vi också att det kommer finnas ett bättre moderkort i princip 7 dagar senare. Dettar är skitbra! En sådan utveckling är ju helt fantastisk... eller?
Jag tror inte riktigt vi kan föreställa oss vad för slags datorer och mobiltelefoner som finns som prototyper på intels eller nokias utvecklingsavdelningar, de kan inte släppa dessa produkter för det skulle göra att vi som konsumenter kommer ikapp utvecklingen, och därmed skulle deras inkomst dala eftersom vi redan har det senaste.
Om företagen håller på sina produkter, släpper aldrig "det bästa" utan hela tiden håller sig lite efter, så kommer det alltid släppas nya produkter varje vecka som är lite lite bättre än modellen innan, och därmed så måste vi uppgradera vår hårdvara (telefoner, playstation, datorer osv osv.) någon gång per år. Rubriken antyder att jag är frustrerad, men det är inte det jag just tog upp som gör mig irriterad; Nej, det som irriterar mig är att tekniken är på väg mot så sjukt häftiga grejer, och problemet är att jag förmodligen är död om 70 år.
Tänk vad grymt heta datorer, mobiltelefoner osv det kommer finnas om 200 år, och jag kommer inte få ta del av dessa prylarna! (Om vi utgår från mitt religösa perspektiv) Filmens värld har satt oss alla i spin. Vart är jet packen alla skulle ha år 2000 ? Varför kan jag inte teleportera mig till jobbet? Var är min robot som ska passa upp på mig i hemmet?
Jag blir lite sorgsen över faktumet att jag förmodligen aldrig kommer få köra en bil som svävar över marken istället för att rulla.
Robert Löfgren, er laserstråle i röken
The office
Fredag, klockan är 09.36, arbetsuppgifter hittils slutförda: 2
08.06 - Hjälper gota-denmark2 konfigurera sin mail
09.22 - Ghostar klart den sista oformaterade datorn
Ibland är det här jobbet ett riktigt glidarjobb, framför allt strax innan, under och strax efter semestern.
Eftersom huset har så oerhört många nationaliteter och kulturer så innebär det också olika semester-standards.
Så när hälften är på semester så är den andra häflten kvar, och sen blir det vice versa, alltså delas arbetet upp väldigt fint. Det blir värre om två eller tre veckor, då är alla tillbaka. Då kommer jag inte ha tid med några blogg-inlägg, det kan jag lova. IMS är ett härligt ställe att arbeta på, vi skrev precis ut vår katastrofplan och satte upp på dörren till IT-kontoret.
Så här ser den ut:
08.06 - Hjälper gota-denmark2 konfigurera sin mail
09.22 - Ghostar klart den sista oformaterade datorn
Ibland är det här jobbet ett riktigt glidarjobb, framför allt strax innan, under och strax efter semestern.
Eftersom huset har så oerhört många nationaliteter och kulturer så innebär det också olika semester-standards.
Så när hälften är på semester så är den andra häflten kvar, och sen blir det vice versa, alltså delas arbetet upp väldigt fint. Det blir värre om två eller tre veckor, då är alla tillbaka. Då kommer jag inte ha tid med några blogg-inlägg, det kan jag lova. IMS är ett härligt ställe att arbeta på, vi skrev precis ut vår katastrofplan och satte upp på dörren till IT-kontoret.
Så här ser den ut:
Ty du finns där för mig, eller?
Häromdagen hamnade jag i en argumentation med en vän, angående ett av de mest omtalade ämnen i världshistorien; Nämligen religion.
En annan del av argumentationen handlade om objektivism, och när den skall tillämpas, och i vanlig ordning så tänker jag försöka vara så objektiv som möjligt, även i så svårt ämne som detta.
Jag slänger mig rakt ut och påstår (och därmed lämnar den tilltänkta objektivismen) att religion har ett stort plus, och ett stort minus.
+ Det ger miljoner människor dagligen hopp, som inte ens kärlek eller pengar kan ge dem.
- Det är ett utmärkt sätt för människor i maktpositioner att utnyttja och manipulera befolkningen.
Som jag nämnde innan så verkar objektivism vara en svårföljd väg just i ett sånt här ämne, där inget igentligen är konkret, så jag vill att ni ska veta nu att det som följer är åsikterna av en ateistisk filantrop.
Mycket på tapeten under 2000 har varit Islam och allt som den stereotypa muslimen bär med sig, i västvärldens ögon. Det är sablar, självmordsbombare, kameler, jihad och hat gentemot västvärlden. Jag hoppas verkligen att samtliga som läser den här texten inser vilken helt inkorrekt bild detta är av islam, för den är just vad den är, inkorrekt. Extremister och fanatiker är inte religösa i den mån att de gör det av kärlek för sin tro, mer isåfall för räddsla för sin gud, eller sina makthavare (rullar med ögonen).
De rädds för att de blir hjärntvättade till att tro att ultimat lycka, nirvana och hela surven kommer om de offrar sig för allah. Det som är det tragiska i historien, är att de som hjärntvättar dessa stackars fanatiker, är själva sällan religösa, de kanske är ute efter en stadskupp, ja, då är det väldigt enkelt att få med sig många anhängare om man hävdar att ett religöst syfte finns med i bilden.
Anyways, tillbaka till ämnet.
Det jag vill förmedla när jag pratar om religion i ett negativt skede, så spelar det ingen roll vad för religion vi pratar om, vare sig det är hinduism, kristendom eller judendom. Samtliga religioner är uppbyggda på ett sätt så att de lätt kan styra och ställa. I de flesta religioner finns det en absolut makt, en gud, och gärna någon som är bästis med honom. Påven som exempel, är närmst gud av alla oss på jorden, inser ni vilken makt den här människan har?
Och varför har han den här makten? För han är utvald av ett gäng ärke-biskopar som hävdar att han har bäst kontakt med gud. Gud? Hur kan vi tillåtas tro på något sådant? Om det inte vore för hopp?
Så, är då den stora frågan följande; Är det hopp som religion tillför värt att behålla i utbyte mot att vi tillber en makt som det inte finns något bevis för ska existera, och är det verkligen rätt att låta en person styra och ställa, när det igentligen inte finns något konkret material alls för hur han hamnat på sin post?
Fortsättning följer angående fler religioner, detta kommer jag fortsätta på, belive me. =)
En annan del av argumentationen handlade om objektivism, och när den skall tillämpas, och i vanlig ordning så tänker jag försöka vara så objektiv som möjligt, även i så svårt ämne som detta.
Jag slänger mig rakt ut och påstår (och därmed lämnar den tilltänkta objektivismen) att religion har ett stort plus, och ett stort minus.
+ Det ger miljoner människor dagligen hopp, som inte ens kärlek eller pengar kan ge dem.
- Det är ett utmärkt sätt för människor i maktpositioner att utnyttja och manipulera befolkningen.
Som jag nämnde innan så verkar objektivism vara en svårföljd väg just i ett sånt här ämne, där inget igentligen är konkret, så jag vill att ni ska veta nu att det som följer är åsikterna av en ateistisk filantrop.
Mycket på tapeten under 2000 har varit Islam och allt som den stereotypa muslimen bär med sig, i västvärldens ögon. Det är sablar, självmordsbombare, kameler, jihad och hat gentemot västvärlden. Jag hoppas verkligen att samtliga som läser den här texten inser vilken helt inkorrekt bild detta är av islam, för den är just vad den är, inkorrekt. Extremister och fanatiker är inte religösa i den mån att de gör det av kärlek för sin tro, mer isåfall för räddsla för sin gud, eller sina makthavare (rullar med ögonen).
De rädds för att de blir hjärntvättade till att tro att ultimat lycka, nirvana och hela surven kommer om de offrar sig för allah. Det som är det tragiska i historien, är att de som hjärntvättar dessa stackars fanatiker, är själva sällan religösa, de kanske är ute efter en stadskupp, ja, då är det väldigt enkelt att få med sig många anhängare om man hävdar att ett religöst syfte finns med i bilden.
Anyways, tillbaka till ämnet.
Det jag vill förmedla när jag pratar om religion i ett negativt skede, så spelar det ingen roll vad för religion vi pratar om, vare sig det är hinduism, kristendom eller judendom. Samtliga religioner är uppbyggda på ett sätt så att de lätt kan styra och ställa. I de flesta religioner finns det en absolut makt, en gud, och gärna någon som är bästis med honom. Påven som exempel, är närmst gud av alla oss på jorden, inser ni vilken makt den här människan har?
Och varför har han den här makten? För han är utvald av ett gäng ärke-biskopar som hävdar att han har bäst kontakt med gud. Gud? Hur kan vi tillåtas tro på något sådant? Om det inte vore för hopp?
Så, är då den stora frågan följande; Är det hopp som religion tillför värt att behålla i utbyte mot att vi tillber en makt som det inte finns något bevis för ska existera, och är det verkligen rätt att låta en person styra och ställa, när det igentligen inte finns något konkret material alls för hur han hamnat på sin post?
Fortsättning följer angående fler religioner, detta kommer jag fortsätta på, belive me. =)
Skuggor i hörnet
Övergången är total.
Sverige, göteborg, har blivit något farligt i det allmäna ögat.
Gatorna är inte säkra nattetid, rånare, mördare, pedofiler och fan och hans moster är ute och stryker längs majornas gator. Nu har jag visserligen inte sett varken rånare, mördare eller pedofiler (Fan kanske jag har sett, men jag är osäker.), men det jag får bevittna dagligen, när jag är på väg hem från gymmet och mörkret fallit, det är att alla kvinnor är livrädda för mig. Ja, det går sannerligen att skämta friskt om att kvinnor är rädda för mig, men jag försöker hålla mig seriös och till ämnet.
I vanliga fall, så undviker dom ögonkontakt och håller sig väldigt långt ut på trottoaren, men i onsdags, på väg hem, då skulle jag korsa gatan, och en kvinna är på väg längs gatan jag ska ansluta mig till, hon stannar, på ett bekvämt avstånd av 10 meter och väntar på att jag ska gå in på trottoaren och passera. Och när jag såg mig om för att se vad som var på gång, då tvärstannade hon och såg ut som ett rådjur framför tåget.
Tanken slog mig att gå fram till henne och berätta att jag är "one of the good guys" men jag misstänker att om jag tagit ett steg mot henne hade hon i gråtande panik rusat åt motsatt håll.
Är det där vi är? Att kvinnor inte kan gå ute när det är mörkt, i sveriges näst största stad? Vad fasen är det för rätts-system? Varför är politkerna så blinda att dom inte ser till oss stackare som faktist befinner oss ute efter 19.00 och inte har bil att tillgå?
Hur kan detta tillåtas vara? Det må vara en sak att tro att det är så, och att det faktist skulle vara så, är en annan.
Men det spelar igentligen ingen roll, eftersom hittils 100% av alla kvinnor jag passerat natte-tid när jag lämnat gymmet har sett livrädda ut, korsat gatan, eller stannat när jag kommit nära, så anser jag att något är fel.
Jag har svårt att tro att media verkligen satt skräck i hela göteborgs befolkning.
Jag vet själv att det bildas en liten klump i magen när jag passerar ett invandrargäng* men det är inte så att jag korsar gatan, eller tänker så mycket på det, jag är bara "på alerten" så att säga.
*Gangzta-wannabes som talar med brytning och har självförtroende noll.
Det enda jag kan avsluta med är att säga att jag tycker politikerna ska ta sig en funderare, kanske det vore värt att prioritera polis-väsendet en gnutta mer, så sveriges kvinnor kan känna sig säkra när dom varit och handlat efter mörkrets intrång, eller när dom, precis som jag, är på väg hem från gymmet.
Reinfeldt, ta till dig det här nu och distrubutera det mellan dina undersåtar, do it!
Robert Löfgren, din "vigilante" i natten
Sverige, göteborg, har blivit något farligt i det allmäna ögat.
Gatorna är inte säkra nattetid, rånare, mördare, pedofiler och fan och hans moster är ute och stryker längs majornas gator. Nu har jag visserligen inte sett varken rånare, mördare eller pedofiler (Fan kanske jag har sett, men jag är osäker.), men det jag får bevittna dagligen, när jag är på väg hem från gymmet och mörkret fallit, det är att alla kvinnor är livrädda för mig. Ja, det går sannerligen att skämta friskt om att kvinnor är rädda för mig, men jag försöker hålla mig seriös och till ämnet.
I vanliga fall, så undviker dom ögonkontakt och håller sig väldigt långt ut på trottoaren, men i onsdags, på väg hem, då skulle jag korsa gatan, och en kvinna är på väg längs gatan jag ska ansluta mig till, hon stannar, på ett bekvämt avstånd av 10 meter och väntar på att jag ska gå in på trottoaren och passera. Och när jag såg mig om för att se vad som var på gång, då tvärstannade hon och såg ut som ett rådjur framför tåget.
Tanken slog mig att gå fram till henne och berätta att jag är "one of the good guys" men jag misstänker att om jag tagit ett steg mot henne hade hon i gråtande panik rusat åt motsatt håll.
Är det där vi är? Att kvinnor inte kan gå ute när det är mörkt, i sveriges näst största stad? Vad fasen är det för rätts-system? Varför är politkerna så blinda att dom inte ser till oss stackare som faktist befinner oss ute efter 19.00 och inte har bil att tillgå?
Hur kan detta tillåtas vara? Det må vara en sak att tro att det är så, och att det faktist skulle vara så, är en annan.
Men det spelar igentligen ingen roll, eftersom hittils 100% av alla kvinnor jag passerat natte-tid när jag lämnat gymmet har sett livrädda ut, korsat gatan, eller stannat när jag kommit nära, så anser jag att något är fel.
Jag har svårt att tro att media verkligen satt skräck i hela göteborgs befolkning.
Jag vet själv att det bildas en liten klump i magen när jag passerar ett invandrargäng* men det är inte så att jag korsar gatan, eller tänker så mycket på det, jag är bara "på alerten" så att säga.
*Gangzta-wannabes som talar med brytning och har självförtroende noll.
Det enda jag kan avsluta med är att säga att jag tycker politikerna ska ta sig en funderare, kanske det vore värt att prioritera polis-väsendet en gnutta mer, så sveriges kvinnor kan känna sig säkra när dom varit och handlat efter mörkrets intrång, eller när dom, precis som jag, är på väg hem från gymmet.
Reinfeldt, ta till dig det här nu och distrubutera det mellan dina undersåtar, do it!
Robert Löfgren, din "vigilante" i natten
