Robert Löfgren

Detta lär bli spännande.

Jag har ända sedan lågstadiet varit svag för flickor, men vilken straight kille är inte det?
Det hela började någon gång vid dagis, det var nån liten rosaklädd dam jag var intresserad av, vi skulle tydligen gifta oss, enligt min mor. Men det jag kom ihåg, det var Sara som var min "flickvän" i lågstadiet, jodå, jag fick en puss eller två. Hon drog med mig in i skogen när vi var vid tulebosjön och så sa hon "Älskar du mig? Jag älskar dig." Och jag kommer än idag ihåg vad jag tänkte när hon ställde frågan.... "Vilket jävla my little pony skitsnack." Och jag svarade "Ja, jag älskar dig." Tänka sig att jag missbrukade det ordet redan i lågstadiet, och på den vägen gick det.

Jag gick igenom mellanstadiet i min segregerade klass, vi var utan tvekan den "töntiga" klassen. Men det fanns ett par plus, vi var runt 20 elever, och vi var 4 stycken killar. Schysta odds, men det hjälpte ju inte mig. Men hemma i mitt område, där fanns det allt en flicka jag gillade, eller ja, 3 flickor jag gillade. Och jag inbillade mig gång på gång att jag älskade dem, jag lurade både dem och mig. Och så gick mellanstadiet, och även en liiten bit av högstadiet, jag växlade mellan dessa 3 tjejer (varav 2 var systrar), och det var även då jag förlorade den beryktade oskulden.
I slutänden så blev det den yngre systern av de 2 systrarna som "fick mitt hjärta" och jag var mer vilsen än någonsin, vi var *host* tillsammans i över 4 månader, men vi sågs inte så mycket (?). Och så var min syn på ett förhållande.

Gymnasiet kom och jag skiftade flickvän i samma takt som många byter underkläder, jag trodde helt enkelt jag var inne i en "trial and error" period. Testade mig fram till någon jag skulle fastna vid. Och många blev dem, och jag kommer väl ihåg min sexuella frustration då samtliga jag var med var oskulder och ville inte ha sex, och snäll och mysig som jag var så tjatade jag inte. Sen skedde något av ett mirakel, en milstolpe i mitt liv, jag träffade Beata. Denna flickan, 2 år yngre än mig, var allt jag någonsin drömt om, hon var kortare än mig, blond, riktigt söt, hade en fantastisk kropp och var galet sexuellt aktiv. Jag fick mer sex än jag någonsin drömt om, och bra var det. Man kan nog till och med säga att det var min sexuella debut igentligen.

Men, saker och ting var inte så perfekt, det märkligaste jag varit med om skedde just då, hon tappade intresset för mig. Detta var för mig ofattbart, alla tjejer jag gjort slut med var alltid förkrossade och grät floder, medans jag lugnt vandrade därifrån. Vad hände? Min värld var upp och ner, och till råga på allt så tror jag Beata försökte visa mig sitt missnöje ett bra tag innan vi tog steget att avsluta. Och ännu bättre, jag tror hon var sympati-ledsen när jag pratade med henne. Vilken tjej, oj oj oj. Sen att hon behandlade mig som ett as en längre period och jag förvandlades till en desperat och "needy" person, det är en annan historia.

Ett par till flickvänner kom och gick, och sedan kom nästa milstolpe, Erica.
Hon var lika gammal som mig, vi kunde skratta ihop. Ja, det var ju en märklig kännsla att konversera med sin flickvän, det var ju jag då inte van vid. Hon knäckte även mitt rekord för längsta förhållande, vi höll ihop i 8 månader, innan jag kände att det fick vara nog.

Alla mina flickvänner har saker och ting gemensamt, och jag vill inte vara elak och börja peka ut brister här, jag nöjer mig med att ha skrivit ut lite positiva saker om varje tjej ist. Men som sagt, de har alltid varit i princip "samma" tjej jag varit tillsammans med på många sätt. Men alla unika på vissa sätt.

Nu vet jag att ska jag ha ett förhållande, så ska det verkligen, verkligen vara övertygande argument, jag ska inte ha någon flickvän på länge nu. Tjejer, sex, barn, förhållande, måååånga år av mitt liv kommer vara präglade av det där, så varför inte prioritera vänner nu när jag är så här ung, och lägga så mycket tid jag kan till mina intressen och till det jag vill göra. Jag vill inte vara låst, och hur mycket ni som har förhållanden klagar, så är det faktist så, MAN ÄR LÅST, hur lite man än ses, hur mycket man än kan göra ihop, man är låst.

Så, mitt visdomsråd lyder, skaffa dig intressen, minnen, upplevelser och vänner i den här åldern och när du blir äldre så kommer du ha en miljon saker att prata med din framtida partner om, och förhoppningsvis så har hon/han gjort precis likadant, så är ni båda "av-lekta" och båda två fulla av visdom och saker att prata om.

Er soluppgång på semestern, Robert Löfgren

Ända sedan jag och Jon var små, så ville jag bli Ninja.
Jag njöt av tanken på att smyga runt i mörkret, sätta skräck i mina offer, och att få kallblodigt mörda dom, på de allra vackraste sätt. Jag var akrobatisk, jag var osynlig, jag var ostopbar, och så smög jag runt i mitt vardagsrum som 12 år gammal. Intresset fortsatte långt in i tonåren, men ersattes vid en punkt jag inte kommer ihåg, av mitt brinnande intresse för samurajer. 
--
Jag hade även en period då vikingar var det häftigaste som fanns, men i och med att mina värderingar kom på rätt plats, så försvann mitt vikingaintresse ganska fort.
--
Plötsligt så var heder det vackraste som existerade, att aldrig slå den som låg ner, aldrig skada de oskyldiga, att ge nåd till den som stod under mig i styrka och teknik. Dessa värderingarna fanns väl i viss mån även när jag ville vara ninja. Men de var aldrig så viktiga som när mitt intresse för samurajen blommade upp. I gymnasiet så läste jag dikter från 1300 talets samurajer, och i all ärlighet så imponerade de sällan på mig, men det där med körsbärsträdets blommning, det var fräckt, hur dom jämförde de fallande röda löven med blodet på ett slagfält, jag var i hybris ett bra tag där.

Mitt intresse för feodala japan lär aldrig försvinna, och min fascinering av dess krigskonst kommer heller aldrig svalna. Det är märkligt, jag skäms för min pubertala syn på krig och våld, och jag vet så väl att det skapar så mycket sorg, lidande och förstörelse, men jag kan inte få ur min skalle att det är fascinerande.

Visst finns det andra världskrigetfanatiker som spenderar 50% av sin vakna tid framför discovery civilization, men de är intresserade av taktik, hur vapnen fungerade, hur en stridsvagn är byggd, hur kulsprutorna på ett spitfire var monterade osv osv.... Men jag, jag fascineras av känslorna inblandat i feodala japan.

Man kan nog säga att jag är inte många steg ifrån att kunna bli kallad fanatiker, likt en terrorbombare så har jag fått för mig att jag skulle uppfyllas med heder och stolthetskänslor, om jag skulle få ta livet av någon, bara någon jag tjänade sa att det var "rätt".

Fasen... jag är född på fel plats, på fel tid.
Jag hade blivit en grym samuraj. ^^

Robert Löfgren, din rökbomb i stridens hetta.

Japp idag blir bloggen tillägnad alla mina systrar och bröder som utövar kampsport, Chuck Norris inräknad.
Jag börjar med att redovisa min kampsportsbakgrund:

1991 Frölunda Judo
1992 Judits pokal frölunda judoklubb (atenderade, inga placeringar).
1998 Ju-Jutsu klubben dokan Dojo
1999 Tog mitt första bälte i Ju-Jutsu
2000 Ju-jutsu klubben dokan dojo grundar sin egen stil, Dokan Ryu Jutsu
2003 Jag blir aktiv barn-instruktör
2002 Tar silvermedalj i Dalakampen, borlänge
2004 Utslagen i semi-final i -62 herrar Ju-Jutsu SM
2004 Tillsammans med en annan klubb åker jag och ett par andra från Dokan Dojo ner till schweiz som sverige-representater i World Kobodu Federations kampsportsläger.
2005 Övergår från barninstruktör till tränare för nybörjare från 14 år och uppåt
2006 Tar 1 Dan (svart bälte) i Dokan Ryu Jutsu
2007 Påbörjar Muay Thai träning på fighter centre göteborg

Så en del har jag allt gjort. Det finns även en capoeira upplevelse som jag helst inte nämner.
Först så börjar jag med att prata lite om kampsport i dess allmänna mening.

Hur många gånger har inte någon ställt frågan "Är det karate du håller på med?".
Ingen konstig fråga, fullständigt befogad, då jag sällan gör Ju-Jutsu-karaktäristiska saker när jag väl
är ute och leker i t.ex slottskogen. Mina flygande sparkar och slag/spark serier är inte alls vad gemenne man ser framför sig när han/hon hör talas om Ju-Jutsu.

Nu på senare år så träffar jag fler och fler som vet vad det är, men det är inte alls lika känt som Karate eller Judo.
Men nu tappade jag tråden igen, tillbaka till kampsport i dess generella mening.

Alldeles för mycket människor ser kampsport som primitivt, som ett sätt för någon att lära sig "slåss".
Detta är de personer som aldrig slagits, aldrig tränat kampsport, och DEFENITIVT aldrig sett en judo-utövare i ett slagsmål.

Jag har igentligen bara kunnat konversera med en enda person av sådana åsikter, och han var oböjlig i sina åsikter, kampsportare var våldsamma huliganer punkt slut. Jag tog upp värderingar inom budo och bushido, han kontrade direkt med att den "nobla" samurajen hade hellre sex med småbarn än upprätthålla sin heder, och det är visserligen sant i ett par fall, men inte heller här kunde jag motbevisa. Jag försökte även med att säga att trots att deras ideal sällan följdes, så försöker faktist jag följa dem. Jag var plötsligt en samuraj-wannabe, inte helt olikt 10-åringen som vill vara cowboy. Men jag säger det, de människor jag träffat på min klubb, och i andra kampsports-sammanhang, är de mest ödmjuka och icke-våldsamma personer jag träffat.

Vill du se sport som hetsar till våld, gå på en ifk - gais match.

Ang. Ju-Jutsu
Jag kommer inte klara att vara objektiv här, så granska gärna källor innan ni litar blindt på mina ord, men detta är av erfarenhet jag skriver. Det finns ett flertal olika stilar Ju-Jutsu i sverige, och alla betonar olika saker, men alla har EN sak gemensamt, dom tror deras stil är den bästa.

De större stilarna är Svenska Ju-Jutsu Kai, Durewall Jiu-Jitsu, Sport Ju-Jutsu och Brazilliansk Ju-Jitsu.
(Lite reservationer för felstavningar, ursäkta i så fall.)

Svenska Ju-Jutsu Kai är lite roliga, dom vill vara en effektiv självförsvarssport, och en sport-ju-jutsu stil på samma gång. Självförsvaret är baserat på att din angripare anfaller dig en gång och låter dig i lugn och ro försvara dig.
Låter det vettigt? Det blir bättre, tekniker som kom till på 1600-talet finns fortfarande kvar, och få lämpar sig för modernt självförsvar. Och som sport ju-jutsu, ja... det senaste jag hörde var att slag och sparkar skulle tas ur systemet, låter lite konstigt, men skulle det ryktet stämma, så lär det inte bli mycket till tävlingsmaterial från deras klubbar.

Durewall Jiu-Jitsu, ni har alla hört det någon gång, använd din motståndares styrka emot honom, eller "ju tyngre de är desto hårdare faller de". Durewalls motto är precis detta, och de gör det på ett tämligen graciöst sätt, och om du förväntar dig att slåss emot led-stela pensionärer, då är detta stilen för dig. Allting går sakta, mjukt och för guds skull skada inte din motståndare! Personligt råd: undvik.

Brazillian Ju-Jitsu, för dig som inte tycker om stående fighting, alla termer är på engelska, all form eller "kata" som det också heter är borttaget, och istället får du lära dig en uppsjö av benlås, ledbrytningar, nacklås, fasthållningar och i tävling är detta systemet det bästa som finns att utöva, får en braziliansk ju-jutsu utövare tag på dig, då sitter du fast sen.

Sport Ju-Jutsu, som brazillianskt, fast med mer stående, finns inte mycket att säga. Inga japanska termer, och inget snack om ki, meditation eller självförsvar för den delen.

Och för att då förklara stilen jag utövat och kommit att älska. (Ur ett objektivt öga).
Dokan Ryu Jutsu, är oerhört modern i det att vid självförsvarträning så anfaller motståndaren upprepade gånger, och du har inte tid att stå och tänka, utan det är direkt handling som gäller. En bra balans enligt mig mellan tävlingsträning och självförsvar, råder i stilen. Det enda jag kan klaga på är att ur självförsvarsperspektiv så tränas det för lite med slag emot ansiktet, för när du väl står där, och om all fighting du erfarit är slag mot kroppen, då ser det inte ljust ut, såvida inte din motståndare är väldigt kort. :P
Jag har inte tid eller lust att ta upp mer om stilen, läs mer på http://www.dokandojo.com

Jag vet att det stog överst att jag skulle ta upp XMA, (Extremer Martial arts) men i nuläget orkar jag faktist inte.

Ert näsblod i träningslokalen, Robert Löfgren

Team Sweden från schweiz 2004-05-21
(Jag är näst längst till höger med armarna i kors)

Så, jag vandrar in på ämnet politik, och tillåt mig att säga att jag är helt i oidentifierat terrirorium.

Först och främst, jag röstade åt vänster i det senaste valet, och jag skäms inte alls för det.
Medans i princip alla mina vänner gick till Team Reinfeldt.

Jag ser absolut inget fel i att rösta det man tror på, och jag är mer än öppen för argument om varför jag röstade "fel" eller en dunk i ryggen till varför jag röstade "rätt".

Varför detta plötsliga intresse för politik? Jo, för den avgör min framtid, den avgör allas framtid.
Jag tycker alla bör vara aningens insatta i politik, så att de kan rösta för något som är fördelaktigt för dem.

Nu är det så här, att jag gick in i en diskussion, vänster vs. höger med en vän här om dagen.
Och jag blev slaktad, inte för att mitt parti var dåligt i den bemärkelsen, utan för att jag inte själv riktigt visste varför jag röstat på dem. Sen att jag anser att min vän den gången lika gärna kunde läst ur ett propagandablad från innan valet, det är en annan sak, jag kunde inte motbevisa hans påståenden, och då har jag ingen rätt att fördömma dem.

Ok , ni som nu är glada att högern vann, och att det är pga dem allt går så fint för Sverige, guess again. Det finns ett uttryck som alltid använts inom politik och regeringsskifte, "att man kommer in till ett dukat bord". Detta stämmer sällan, men när Team Reinfeldt tog över sveriges regering när hela europa är i högkonjunktur och allt mer jobb blir tillgängliga, ja då skulle jag vilja hävda att så är fallet.

Ett annat argument min vän använde var att statsskulden var skyhög. Vart han har fått det ifrån, skulle jag bra allt vilja veta, då Sverige har bland de lägsta stadsskulderna i världen, och inte nog med det, VAD ÄR STATSSKULDEN?
Inget skulle påverka Sverige om vi blev av med statsskulden, tja, kanske skulle regeringen kunna låna lite mer pengar då, som ändå inte skulle sättas i drift för den vanliga människan.

En annan sak som nästan får mig att bli upprörd. det är att moderaterna har mage att kalla sig "det nya arbetarpartiet", alltså. arbetarna är inte särdeles välbetalda, och som jag förstått det så är moderaterna väldigt sugna på den amerikanska modellen. Innebärande att t.ex sjukvården blir helt otroligt dyr, och det kommer krävas privarförsäkringar för att kunna gå till sjukhuset. Och, rätta mig om jag har fel, men är inte det mest fördelaktigt för de rika, och de som driver sjukhusen och försäkringsbolagen, eller?

Som jag ser, och uppfattar det, så är det i korthet så att röstar jag vänster, så kanske jag får lägga lite mer skattepengar om året, men jag hjälper mig själv och framför allt, jag hjälper andra som har det svårt.
Röstar jag höger, så hjälper jag ingen annan än mig själv, och tjänar lite mer pengar.
Världen är rutten, och många tänker säkerligen "every man for himself". Men jag tänker iaf. låta regeringen
plocka några kronor extra skatt av mig, så att alla faktist kan få fri sjukvård.

En sak som jag tror jag och alla mina vänner kan hålla med om, det är att invandringspolitiken är piss.
Det är ju förbannat snällt och hederligt av Sverige att ta in 3000 nya invandrare.
Och när dom väl är här, ja, då visar det ju sig självklart att vi inte kan ge dem jobb, vettig bostad eller utbildning, så vi sätter dom i en förort, där bara deras landsmän bor, och där kan dom få vara, outbildade, spottade på, helt hjälplösa eftersom regeringen inte kan ge dem något bistånd.

Sverige kanske borde kolla in finlands invandringspolitik, 200 invandrare förra året, och jag skulle bli förvånad,
om dom inte var intergrerade i samhället, hade familj, jobb och drack öl med grannarna varje helg.
Tänk om vi kunde göra så mot våra invandrare, kanske hade dom inte drällt på stan som svart-taxiförare, mobiltjuvar osv.

Killen som driver närbutiken under min pappas lägenhet i stan... Han är utbildad stridsplansingengör.... han säljer glass.

Robert Löfgren, er fluga i morgontidningen

Så passande att klockan precis slog 00.00.
Nu kan vi se hur lång tid det tar att skriva detta inlägget.

Ok, ni har läst rubriken, och innan ni avfärdar det här inlägget som pubertalt skräp så önskar jag att ni läser i alla fall den första paragrafen, så jag har en chans att fånga ert intresse.

Ni som läst mina tidigare bloggar har sett att jag är lite präglad av otagliga svenskalektioner (MEN jag tänker inte säga svensklärare eller svensklektioner.) som fått mig att tro att det är jätteviktigt att berätta lite om bakgrunden till ämnet jag valt för stunden, så här kommer lite bakgrund.

Våld är en av människans många funktioner, en basfunktion.
Våldsamma har vi varit sedan vi sträckte på ryggen och lämnade våra håriga kusiner bakom oss, eller ja, vi var nog bra våldsamma som primater också, förmodligen mer våldsamma än vi är nu.
Nu förtiden har vi bara våldsammare, mer destruktiva och "effektiva" våldsmetoder.

Jag tänker inte djupgå på världskonflikter och krig, jag tänker djupgå på min fascinering av slagsmål, jag förväntar mig inte att någon ska sympatisera, hålla med eller så, men jag hyser en gnutta hopp om att ni förstår mig och inte stämplar mig som en hjärnlös hulligan.

Det finns de som säger att de känner ett rus, de får en kick (no pun intended) när dom slåss med folk på stan.
Dessa människor håller jag inte med, faktum är att jag tycker synd om dem, och i viss mån föraktar jag dem.
Den strid jag tänker på, går under ordnade former, det finns en gräns, det finns heder bakom striden, det är jämlika som står inför varandra.

Man kan testa sin skicklighet, bevisa sin skicklighet, i massor av sporter. Man kan vara kung på att dribbla bort andra och skjuta stenhårdt i fotboll, du kan vara helt otroligt vig och spänstig och utklassa folk i gymnastik, ha en bra höftsving och alltid pricka hålet i golf... Men inget är mer imponerande än den som kan använda enbart sin kropp för att besegra någon annan. Där finns inga extra moment, inga klubbor, bollar, svärd, trampoliner, 100 metersbanor eller baskerkorgar. Det är enbart två människor, och deras skicklighet i överlevnad.

För var det inte så det började? Handlade inte våld, i grunden, om överlevnad? "Survival of the fittest".
*Darwin tar klivet in och ger mig en high five*
Att skriva blogg kan vara bra tråkigt, ingen ger mig mot-argument, det blir bara mina egna aspekter och reflektioner som dokumenteras. Hur som helst, vart tog min tråd vägen?

Jo, nu har jag skrivit i 18 minuter, med ett par avbrott dock.
2 individer, jämnlika i storlek och styrka, som testar varandras teknik, list och taktiska tänkade, i en strid med enbart deras egna kroppar som vapen, ja, det är nog faktist så illa, att jag vågar påstå mig tycka det är vackert.

Ni som sett fight club kanske kommer ihåg kommentaren:
"What could you possibly know about your self, if you've never been in a fight?"

För mig som slagits, sparrat, tävlat i närmare 8 år, så vill jag säga att den kommentaren är så sann, så det är skrämmande.

Precis likt relationsbloggen, så säger jag att denna är kanske inte riktigt klar, men jag låter er läsa det jag sammanställt för stunden. Ha det fint.

Ert näsblod efter striden, Robert Löfgren

Klockan är 12 minuter över sex på morgonen och jag har inte särskilt stor lust att lägga mig igen.
Så här kommer ett blogg-inlägg angående relationer.

Vad ska vi försöka få med här nu då är följande:
Vad är och definierar ett förhållande?
Mina reflektioner och synpunkter på hur ett förhållande ofta ter sig.
Män, kvinnor och deras skillnader i beteende.

Vad är och definierar ett förhållande?
Ett förhållande (ur det perspektiv vi talar om nu.) är där 2 personer bestämmer sig för att dedikera sig till varandra på ett, snäppet högre, plan än det vänskapliga planet och allt vad det innebär. Ett förhållande börjar oftast omspunnet av mystik, romantik, spänning och förväntningar.

Allt medans tiden går, så utvecklas ett flertal saker mellan de involverade. De båda känner sig mer och mer säkra i den andras sällskap, och kan således tala mer fritt med varandra, och allt medans kommunikationen förbättras, så blir de säkrare på varandra. Ju mer de båda parterna vet om varandra, desto mer kännsla av tillit känner de. De delar varandras djupaste hemligheter, och känner sig hedrade och stolta när de vet att den andra parten litar på en till en sådan grad.

Men ju längre ett förhållande pågår, desto viktigare är det att "övergången" sker på ett smidigt sett. Ni förstår, den mysik som omhöljer ett förhållande, löses upp väldigt fort. Och har inte andra kvaliteér uppenbarat sig tills det att mystiken och spänningen släpper, så är förhållandet redan då ute på hal is.

Vad menar jag med "andra kvaliteér" då? Ja, det viktigaste är nog att ovan nämnda säkerhet och tillit är uppbyggd. Och allt medans mystiken bryts ner, så bildas ett behov, ett "ha-begär" som gör att man inte vill förlora den andra. Det ter sig mer ytligt och dramatiskt i början av förhållandet, men tonas ner allt eftersom tiden går, sanningen igentligen är att känslan, av att man inte vill förlora sin partner, blir bara starkare och starkare.

Så, fine and dandy, eller?
Nja, allt är inte bara positivt, under den tiden då mystiken svalnar, och säkerheten byggs upp, så är förhållandet i fara. Tvivel, osäkerhet, "idiomatisk osäkerhet" om det nu finns något sådant, ter sig i förhållandet.
Killen inser att hans flicka kanske inte är den enda i världen ändå, och åter igen får nacken börja jobba när man är på stan. (Jag har ingen att dela detta med i nuläget, så jag kan bara ge beskrivning ur ett manligt perspektiv.)
Killen hittar fel på sin tjej, som ingen annan ser (I motsats till början av förhållandet, då han inte ser några fel alls, även de som andra ser.) och allt förstoras upp i onödan.

Jag väljer att posta det här inlägget nu, med reservation för ändringar.

Er chocklad i kylan, Robert Löfgren

För stunden har jag inte tid.
Men jag har mycket material för framtida bloggar nu.

Det som komma skall:

• Våldet och dess charm
• Förhållanden, analys, felsökning, pot. lösning
• Barn och hur samhället förstör dem.

Ej nödvändigtvis i ovanstående ordning.
Vänta med spänning, ni som läser kan skriva en kommentar där ni berättar vad ni helst hör först.

Robert Löfgren, din mjölk i ditt morgon-te

Nu har jag ca. 40 minuters dö-tid så varför inte slå ihjäl den igenom att blogga lite?
Dagens blogg handlar om barn eller numera så kallade mini-vuxna.

Har ni märkt att ju mer plats och respekt barn får, desto mindre respekt ger de tillbaka?
Jag har hört så många gånger "När jag var ung så var jag livrädd för dom som gick i nian." och numera så får niorna stryk av elever i årskurs fem. Helt otroligt, vad gav dem så mycket mod?

Nej låt mig omformulera, vad gjorde föräldrarna för fel? För det som många högstadie-elever (och mellanstadie för den delen) har är inte mod, det är respektlöshet! De är så oerhört uppkäftiga och "fräcka" att man tror att det är ett skämt.

Jag har aldrig varit storväxt, men även jag suktade efter att faktist vara den dom andra var rädda för och inte tvärt om. Så blev inte fallet, allt med att jag blev större, äldre, mer självsäker så blev de yngre än mig kaxigare än en wrestlingstjärna på prime time.

Det jag försöker få fram här är att vi ser för mycket mellan fingrarna på barn och deras *host* upptåg. Två stycken 15 åringar våldtar en 12-årig flicka. Och japp, you guessed it, konsekvenserna är milda, för de är ju bara barn. Eller?

Jag läste om ett pack 12-åringar som rånade folk på göteborgs centralstation.... 12 år?!? Dom ska vara i stadiet "nu intresserar vi oss för tjejer, och leker enbart med leksaker när ingen ser." Inte råna folk!?

För många kär-vänliga tanter har för mycket att säga till om ang. det här. Det är dålig uppväxt hit, och utanförskap dit. Ja, varför börjar vi inte köra med "utanförskap" som ursäkt för massmördare i vuxenlivet också?
"Ja, det var sällan någon som ville dricka kaffe med han på rasten. Den stackarn."

Nej, lägg ner nu, ifall barn ska ha samma rättigheter som vuxna ska det antingen komma med samma konsekvenser, i annat fall så kan barn, vilket en 15-åring är, inte hantera sådan respekt och befogenhet. Lägg ner.

Och för den delen, inför risktillägg för högstadie och gymnasielärare eller låt dem slå tillbaka.

Ert ljus i vardagen, Robert Löfgren

Airsoft
Jag dedikerar detta blogg-inlägg till det jag kommit att älska under det senaste året.
Texten ni kommer få läsa är ämnad för de som är nyfikna på vad det är jag gör ute i skogen var och varannan söndag, samt. de som faktist inte vet något alls om vad "airsoft" är och vill veta mer.

Så vad är det då?
I grunden så är det "Cowboys och indianer" för vuxna, två Eller flera lag skjuter på varandra med sina vapen och tävlar om olika moment som varierar från spel till spel. Det kan handla om att skjuta ut alla andra i laget tills de inte har någon spelare kvar, det är den simplaste formen av spel. Sen kommer mycket annat in i ekvationen, t.ex flaggspel.
Då varje lag har en flagga och "uppdraget" är att ta det andra lagets flagga.

För snabb insikt se paintball (och ta bort färgen ur ekvationen).

Det som, enligt mig, gör airsoft till något mycket roligare än paintball är "prestigevärdet" alla strävar efter.
Det är till och med mer status på att ha häftig och autentisk eller orginell utrustning än att vinna en match, mycket så dessutom.

Jag och mitt lag FEAR (http://www.legionx.se) har valt att efterlikna 90-talets amerikanska trupper.
Billig och snygg lösning, i och med att camoflauget "woodland" sakta men säkert fasas ut ur Förenta staternas armé så blir det billigare för oss hobby-militärer att köpa det.

Det som är skrämmande och fruktansvärt påfrestande med vår fina hobby, det är den ekonomiska sparken i skrevet man tar när man börjar. En s.k "start gear" alltså det som krävs för att man ska kunna vara med på ett spel, går utan problem på pengar som sträcker sig till ca. 2000 kronor. Och då snackar vi låg-budget prylar.

Jag har snart lagt (håll i er nu) 20 000 på airsoft. Helt otroligt vad mycket pengar det är faktist.
Men gillar man det man håller på med så får man ju offra, eller?

Ur min synpunkt ångrar jag inte en krona (kanske mitt första kikarsikte för 94 kronor som inte passade på någon form av airsoftvapen.)

Hur som helst, vad gör det så kul då?
Det är adrenalin och spänning, särskilt när det handlar om strider där det är någonstans runt 40 mot 40 spelare.
Helt otroligt. Det är lek-kriget man alltid drömde om som barn (eller var det bara jag?).
Jag får chansen att kleta in ansiktet i kamoflaugefärg, jag får tala i militärtermer i radio med flera andra, som faktist också svarar i militärtermer, jag får skjuta med vapen och vara skadeglad när jag träffar någon i kinden.
Ja, allt detta, utan att någon sitter och gapskrattar åt mig. Fantastiskt.

Ett fenomen inom airsoft är "ptw" och det står för "Professional Training Weapon" och det är vapen speciellt utvecklade för övning inom det militära, och inte alls ämnat för oss hobbypojkar (om det var en marknadsföringsidé det kan diskuteras, men det lämnar jag för idag.)

Dessa vapen, skjuter som standard avsevärt mycket hårdare, och kan lätt "trimmas" upp till riktiga monstervapen som skjuter närmre 160 m/s (tag i jämförelse med ett standard, otrimmat vapen som skjuter ca. 99 m/s)

Ska du ha ett sådant vapen så får räkna med minst 10 000 ur plånboken.
Och ja, man kan ju tro att det är ovanligt med dessa vapen, men nej, det är alltså kanske 40% av alla som håller på som äger eller har ägt en ptw under sin tid.

Tappade den röda tråden ursäkta.
Jo, när man spelar emot sådana med PTW vapen, så är känslan fruktansvärt mycket bättre än mot vanliga airsoftvapen. Kulor "visslar" förbi huvudet, och man blir ytterst medveten om att "oj, träffar en sån kula mig i kinden kommer jag ha ont i en vecka sen." Och plötsligt sitter du under verklig press, och således kommer en mycket verklig adrenalinrush. Du är i krig helt enkelt, fast utan alla de minus som vanligtvis tillkommer med en konflikt.

För dig som förkastar det här med att leka krig, och kanske till och med fördömmer det som barnsligt.
Ja, ta en titt på åldersgrupperingarna i airsoft. Det vore ingen överdrift att säga att jag är en "snorunge" i jämförelse med de som bedriver verksamheten och med de flesta medlemmarna.

Har ni inget intresse, tycker om lagkänsla och har lite väl mycket pengar över.
Tro mig, testa airsoft! Det är väldigt kul.

"Word of warning!!"
När du väl börjat "samla" din första utrustning, så kommer bli som en drog.
Jag betalade mer i frakt när jag ville ha mina "namnskyltar" i olive drab färger med velcro på baksidan, när jag beställde från "Supply Captain" i kalifornien.

Soldat Löfgren, klart slut.

Jag beger mig in i bloggvärlden för kanske fjärde gången i och med starten av denna s.k blogg.
Jag har försökt med det mesta, generella vardagsbloggar, träningsbloggar och det har inte gått helt enligt planerna när dessa en gång skapades.

Så här är nu min fjärde, och förmodligen inte sista, blogg.

Och för att faktist dra lite intresse till mig, så kommer detta första inlägg att handla om språk.
Och ha gärna med er detta medans ni läser, att jag inte är någon författare, skrivare eller alls helt hundra på hur jag ska få ut mitt budskap på ett effektivt sätt.

Ok, språk vaddå?

Ja alltså, jag skulle vilja så att säga debattera (i min ensamhet?) lite angående hur det "moderna" sverige slaktar vårt språk. I ena ringhörnan har vi de vältaliga, konservativa, som menar på att språket aldrig bör förändras. I den andra ringhörnan har vi rinkebysvenskans representater, som tycker att språk alltid är under utveckling.

Innan jag ger mig in på min personliga åsikt, och mina egna reflektioner, så måste vi se till en del fakta.

Vad är rätt och fel inom språk?
Inom skriftspråk säger det näst intill säg självt att den som vet hur man delar in sin text i paragrafer, använder stor bokstav i början av ny mening och vid namn, och faktist använder ett komma-tecken då och då, kommer ha mycket enklare för att göra sig förstådd än den som skriver likt följande:
--
hej chefen jag sitter på tåget till kunden nu har laptopen med och jag glömde nästan strömsladden men det var i sista sekunden jag fick med den och kunden hade kanske inte blivit så glad om jag glömt den haha
--
Det är skrämmande hur mycket människor som, trots fullgod utbildning (eller kanske jag ska säga utbildningsmöjligheter) inte kan skriva på ett sätt som gör att andra förstår dem.

Jag tror ni alla kan nicka lite instämmande om påståendet att ett (snyggt) sätt att skriva på gör det enklare för läsaren.

Men vad mer då? Vilka andra "sanningar" finns det inom vårt språk?

Exemplet ovan tog bara upp problemet med de som har grammatiska svårigheter.
Det finns andra problem, så som vi ibitna "helsvenskar" tolkar som problem.
Hade jag varit svenskalärare (gud förbjude) och fått in en uppsats fylld med chattspråk så hade min språknerv börjat kittla i ryggen.

Internet och mobilspråket håller på att ta över människans, eller rättare sagt, ungdomens skriftspråk.
"o" eller "oxå" istället för "också" är bara ett av hundratals exempel, och de växer för varje dag.

Jag har drygt 90 kontakter på min msn, och jag kan med ärlighet säga att där är kanske 5-10 aktiva som faktist använder sig av stor bokstav i början av en mening.

Kalla mig petig, kalla mig pedantisk, men ja.. Jag tycker det ser mer vårdat ut, personen jag pratar med framstår som en mycket klokare person, och kanske jag vågar påstå att fallet faktist är så också.

Vart är denna texten på väg?
Jag nämnde i början att jag inte är särdeles bra på att få fram mitt budskap på ett effektivt sätt.
Men för att försöka sammanfatta på ett snyggt sätt, så ligger det till så här;
Många hävdar att invandrarkulturen formar och påverkar vårt språk på ett negativt sätt.
Och, hör och häpna, jag håller med. Jag tycker inte alls att det är någon snygg "twist" på det svenska språket.
Jag föredrar datornördarna som gått så långt att dom säger "lol" i en vanlig konversation (Förlåt, skedde en gång, aldrig mer.).

Många andra hävdar att det är ok att språket omformas, för det har det gjort i alla tider.
Tänk bara på tiden då hollywood kom in i våra liv (jag var inte född, men ni +50 har pejl på vad jag menar). Då var det allt på modet att prata engelska.

Hur som helst, båda parter har enligt mig rätt, vi behöver bara hitta en balans.
Jag vill inte kalla mina kompisar för "mannen" eller säga "ey, län!" istället för "Hej kompis.".
Men det vackra med språk, mina damer och herrar, det är att jag faktist inte behöver göra det heller.

Prata som ni vill, det är inte tvång på att prata som alla andra, precis som det inte är tvång på att bära samma kläder som alla andra.

Och där sätter jag stopp för min första blogg i en lång rad av kommande bloggar.

Robert Löfgren, ert ljus i mörkret